Det finns tre olika sätt att göra film på: med hjärtat, med hjärnan eller med förhoppning om att fylla på bankkontot snabbt och till alla bredder.
Kommissarie Späck känns, precis som så många andra svenska polisfilmer, enbart som ett sätt att jävligt enkelt tjäna stora pengar och det är fine, det är det absolut, om det finns ett uns av någon av dom andra kroppdelarna med på ett hörn – OCKSÅ.
Det gör det inte här och det förvånar mig lite faktiskt. Nu har inte Fredde Granberg någonting med manus att göra men när han står bakom kameran brukar det kunna bli inte bara sådär barnsligt småkul utan även rätt finurligt och det blir det inte här, inte på en endaste fläck.
Leif Andrée gör antagligen vad han kan för att blåsa lite liv i den äckliga polisen Martin Späck, men det funkar inte. Johan Hedenberg är Grünwald Karlsson och jaaaa, han är arg hela jävla tiden (precis som Persbrandt) och nej, det är inte humor att höra honom lyssna på Sudda sudda sudda sudda bort din sura min varannan minut. Vad har dom fått det ifrån liksom?
Cecilia Frode spelar Irene Snusk. När hon var med i Roast på Berns och så uppenbart inte ville vara där sa hon med allvar i rösten:
”Jag frågade mig själv när jag gick hit om jag tyckte det var roligt med snusk. Könsord, bajs och kiss och sånt och nääe, jag tycker inte det är roligt. Jag tycker det är ett osofistikerat sätt att skämta på.”
Ja, då vet vi åtminstone varför hon tackade ja till den här filmen. Money talks, i alla lägen (och här kan du se hela det ångestladdade ”roliga” klippet. 4 min in i klippet är citatet ovan.).
För Kommissarie Späck är ingenting annat än snusk i ordens mest skitiga bemärkelse. Det är plumpt, sexistiskt, taffligt, lågt och dessutom ”onödigt blodigt” (enligt sonen) och ”helt enkelt inte kul alls” (enligt dottern). Själv skrattar jag åt det som händer före förtexterna men kan man ens tillskriva det en del av filmen? Jag vet inte. Jag vet bara att Kommissarie Späck kan tacka just denna lilla sekvens för det höga betyget.
