Tarantinos intellektuella bakgata
av David från Filmmedia.se
Pulp Fiction ses idag som en modern klassiker. Den ligger högt på listor över världens bästa filmer och blev snabbt en av de mest hyllade. Det är smått ironiskt att Quentin Tarantinos lekfulla våldsorgie har blivit så pass upphöjd, med tanke på hur den bryter mot tidigare konventioner i amerikansk action- och gangsterfilm.
Istället för en film konstruerad enligt sedvanlig Hollywoodstruktur med utfyllnadsaction i brist på handling, presenterar Tarantino en actionfilmernas ”Short Cuts”, som istället är sprängfylld med just handling.
Något som har slagit mig lika mycket som berättarglädjen och det icke-linjära berättandet, är Tarantinos sätt att gestalta karaktärer. Hårt gestaltade karaktärer, men samtidigt känsligt uppbyggda sådana. I konventionell gangsterfilm, inte minst gällande Film Noir, gestaltas i regel samhällets kriminella bottenskikt som enkla och ytliga människor. Ofta är de lågutbildade och ointellektuella. Streetsmartness utgör gatans överlevnadsimpulser, något som utvecklats genom tuffa år och många svåra motgångar. Så långt som till streetsmart sträcker sig oftast gangsterns intelligens.
Men Quentin Tarantino skildrar helt andra gatuslagskämpar än sedvanliga Hollywoodgangsters. Tarantinos kriminella liga i Pulp Fiction är reflekterande individer, smarta, listiga och rör sig på ett högre intellektuellt plan än i konventionella gangsterfilmer. De diskuterar alltifrån hamburgare till etik och filosofiska spörsmål.
När jag tänker på vissa karaktärer ur filmen kommer jag ihåg när jag lärde känna ett par individer från ett raggargäng utanför Arvikatrakterna. De var intresserade av konst, kultur och historia och diskuterade sådant friskt. En av dessa var briljant tecknare och hade under flera år fött upp bland annat sköldpaddor och sålt dessa(olagligt) runt till zoologiska butiker. Det är härligt när människor på detta sätt bryter mot ens fördomar om en viss typ av personer i ett visst samhällsskikt.
Tarantino visar i Pulp Fiction att människor inte alltid är enkla och enkelspåriga, att deras tankar, intellektuella förmåga och önskningar inte alltid är avhängiga den miljö som format deras livsöden.
”Royal avec Cheese”
av Martin från Royale with cheese
Året var 1994 och en film vid namn Pulp Fiction hade premiär. Filmen skulle snart bli en av årets stora snackisar inom filmvärlden och den då relativt okände regissören Quentin Tarantino skulle snabbt skapa sig ett namn i branschen, mycket tack vare Pulp Fiction och hans debutfilm Reservoir Dogs. I Pulp Fiction vrängde och vred Tarantinos på filmens tidslinje, hämtade inspiration från gamla avdammade filmklassiker – av tvivelaktig kvalitet – och kryddade det hela med knivskarp dialog, bland annat om hamburgare, som flödade märkbart fritt ur den stjärnfyllda ensemblen. Det hela var något som få hade sett tidigare.
Pulp Fiction skulle några år senare bli filmen som fick mig själv att bli verkligt intresserad av film och allt runt omkring denna underbara värld. Det var mina föräldrar som på något sätt någon gång nämnde för mig om en knasig film där man hoppade fram och tillbaka i historien, så att man knappt visste vart man var till slut. Med detta i bakhuvudet såg jag senare filmen på egen hand och jag var fast direkt. Den olinjära berättarstilen var inte så svår att följa med som jag först trodde och det gav historien en extra dimension, där enskilda scener tilläts att skina utan att den ack så viktiga helheten fick lida.
Nu i efterhand har jag sett en mängd filmer med samma upplägg, men ingen har fungerat lika väl som Pulp Fiction. I Pulp Fiction byggde detta tillvägagångsätt vidare på historien och fördjupade filmens plot, utan bli en gimmick enbart för att visa publiken att filmen var annorlunda. En stor hjälp till detta får tillskrivas filmens klippare Sally Menke (RIP) som tillät Tarantinos manus, skriven med hjälp av Roger Avary, att breda ut sig utan att bli för omständligt. För trots filmens stjärnfyllda cast är det manuset som är den klarast lysande stjärnan här. Citaten flödar om hamburgare, livsfilosofier och sådant som yrkesmördare pratar om en helt vanlig dag när de är på väg till ett uppdrag.
Pre-Pulp Fiction hade jag inte insett regissörens viktiga del i filmskapandet, eller hur viktigt det var med ett riktigt starkt och välskrivet manus. Sådana saker som man idag tar för givet, när man väger in olika saker till en films slutbetyget, var inte självklart just då. Pulp Fiction var alltså filmen som gjorde mig mer intresserad av personerna bakom kameran än de som var framför, vilket har hållit i sig sedan dess. Det är större chans att jag idag väljer en film utefter dess regissör, än vem som är med i rollistan.
Pulp Fiction var även bland de första filmerna där jag märkbart noterade låtarna som användes i filmen och att man kunde använda dessa till mer än att i bakgrunden spela med i filmens historia. Tarantino valde med omsorg sin musik och flyttade fram de till förgrunden, där de fick lysa. Detta musikfrö som Pulp Fiction sådde har gjort att filmen inte enbart påverkade mitt filmintresse, utan även tillät mitt musikintresse sakta men säkert växa sig starkare och starkare. Idag är musik minst lika viktigt inslag i en film som skådespelarna och miljöerna. Mitt musikintresse ”privat” är även det starkt präglat av det jag snappar upp via filmerna jag ser.
Efter mina första upplevelser av Pulp Fiction kände jag mig starkt manad att plöja igenom Tarantinos övriga verk och när det var klart var det Tarantinos ”kloner” (Snatch, Boondock Saints etc.) som gällde. Sedan snubblade jag in på IMDb top250 och därifrån cementerades mitt filmintresset på allvar. Jag har mycket att tacka Pulp Fiction för och mitt [trevliga] lilla filmberoende har gett mig många underhållande, minnesvärda och tänkvärda stunder genom åren.
Pulp Fiction har jag inte sett så många gånger som man kanske kan tänka sig, med tanke på dess betydelse för mig, men jag vill försöka suga på karamellen så länge jag kan och inte tjata ut filmen direkt. Filmen har även lärt mig förmågan att värdesätta en filmupplevelse och ifall man gör samma resa om och om igen kan den speciella känslan från den försvinna eller flagna. Men ibland när humöret är rätt sätter jag gärna igång Pulp Fiction och njuter i fulla drag av den, gärna med en hamburgare som tilltugg.
Och vad jag beställde i matväg när jag var i Paris på klassresa? En ”Royal avec Cheese” såklart!
En såndär….klassiker
av Fiffi från Fiffis filmtajm
Tre killar nånstans i 15-16-års-åldern sitter bakom mig i biosalongen. Snart vankas det Dumma mej men först reklamfilm. Dom frodiga tanterna Judit & Judit i Comhem-reklamen dyker upp och gör parodi på olika TV-serier och långfilmer.
Kille 1: Kolla. Nu sitter dom där i bilen. Vet ni vem hon ska låtsas vara?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: John Travolta. Fett grym!
Kille 2: Vem?
Kille 1: John Travolta. Grym skådis!
Kille 2: Jahaaa. Men vem är den andra då? Han med polisongerna?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Vasadu?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Okej.
Kille 1: Vet ni var det är för film då?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: Pulp Fiction heter den.
Kille 2: Jaha. Pulp….fiction?
Kille 1: Ja. Det är en såndär…vad säger man….klassiker. En grym film helt enkelt. Fett grym. Hahaha. Lyssna nu.
Killarna tystnar. Ena tanten i reklamfilmen säger ”Royaaale with cheeese”.
Kille 1: Hahahaha! Royale with cheese. Så jävla skönt!
Kille 2: Ofta!
Kille 1: Fett grymt.
Kille 2: Royale with cheese! Hahaha.
Reklamen är slut. Lamporna slocknar. 3D-glasögonen tas på och filmens förtexter drar igång. Då hör jag den tredje killen bakom mig vrida sig oroligt i stolen.
– Hörrni, vad är en royale with cheese?
