Kategori: Rikard Wolff

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Publicerat

ÄNGLAGÅRD – TREDJE GÅNGEN GILLT

Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).

Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.

Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.

Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.

I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.

Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.

Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?

Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.

Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.

Publicerat

ANGEL

Angelica Holst (Helena Bergström), ”Angel”, har varit sångerska och stjärna i hela sitt liv. Karriären har gått bra men dom senaste åren är det ingen som bryr sig längre. Skivorna säljer inte, hon är helt enkelt inte intressant.

Hennes man Rick (Rolf Lassgård) kommer på den formidabla idén att Angel ska försvinna och liksom låtsas dö och därmed skapa rubriker och en media-hype kring hennes person som gör att skrivförsäljningen går i taket och hon blir stor igen för att sedan ”återuppstå igen ifrån det döda” och bli ÄNNU större.

Angel hakar på, hon lyssnar på allt Rick säger och genomför ett fejkat självmord genom att ”gå ner sig i sjön” men reser istället till Thailand ett par månader.

Grundhistorien i Angel är djup som ett fågelbad. Det är nästan skrattretande faktiskt. Filmen känns till en början som en dålig ursäkt för att produktionsbolaget ska kunna ta emot en muta av Thai airlines så att familjen Nutley-Bergström kan få en välbehövlig asiensemester betald.

Men sen händer det nåt. Jag kan inte för mitt liv säga att filmen blir intressant men det som slår mig är att SKÅDESPELARNA är det. Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Elisabet Carlsson och Johan Rabaeus, alla växer och blir nåt jag aldrig förut sett dom vara. Visst, Helena Bergström både gråter och visar bröst och brevlåda men hon gör det på ett annorlunda sätt, ett lite ”fulare” sätt, lite mer på riktigt. Rolf Lassgård klär inte alls i mascarasvart ansiktsbehåring men han är trovärdig som föredetting, han är skavig, rynkig, köttig, ja, på riktigt och i en scen sitter Rikard Wolff och pratar med Lassgårds Rick vid ett bord och den blicken Wolff får fram där, den sorgsna gamla blicken, den känns så innerlig att jag var tvungen att spola tillbaka och titta på den igen för att bevisa för mig själv att jag inte sett fel.

Slutet känns väldigt abrupt, lite som att någon skrek ”Mr Nutley, du har en minut på dig att få till ett slut nu, en minut Mr Nutley!” och sen var det pang-poff-tjoff-slut bara. Det är inte så att jag känner mig lurad på konfekten, det fanns liksom inga godsaker att bli lurad på, men jag blev ändå glad att dessa skådisar som jag sett i så mycket fortfarande kan överraska.