Danny Trejo är en skådis som fastnat rätt hårt i birollsträsket. Han måste visserligen vara en av världens mest anlitade sådana men huvudrollerna har lyst med sin frånvaro, tills nu, tills han fick rollen som Machete, den lilla mexikanen med dom vassa knivarna.
Det börjar klia i huvudet efter bara några minuter. Vafaaaaan, ännu ett manschauvinistiskt epos där män är korta, satta, balla och fula och kvinnor är fagra våp som bresar och tackar ja till att knulla allt med bifogad plånbok. Satan också, det här kan bli en låååång film.
Redan fyra minuter in i filmen kommer denna högintelligenta dialog (Machete har just slafsigt slaktat ett tiotal män och öppnar dörren till ett angränsande rum där en naken tjej ligger i sängen).
Machete: Get dressed!
Naken dum blondin i säng som direkt börjar tokflirta med massmördaren: It´s too HOT for clothes.
Machete lyfter upp henne och bär ut henne ur rummet. Hon börjar tafsa på honom.
Naken dum blondin som nu står på golvet: What´s this loooong haaaaaard thing?
Machete: My machete.
Jag hade kunnat släppa filmen precis där och då, hela min kropp fullkomligt skriker KALKON och jag gör höns-kackel-ljud alldeles tyst för mig själv, men jag sitter kvar, jag ger inte upp och det ger utdelning. Det kommer nämligen ett men, det kommer ett stort MEN, för Machete som film är inte vad första anblicken säger. Den är inte vad min fördomssiren tjuter om. Den är mer än så och det på ett bra sätt.
Filmen kretsar kring hämnd som så många filmer före denna. Det är ett tacksamt tema, något vi alla kan ta till oss, men jag hoppas vid gud att inte så många tar efter Machetes version på hur man hämnas som en man.
Danny Trejo kommer aldrig bli en stor karaktärsskådespelare men i denna rollen är han perfekt. Han är liten, han är bitig, han har påsar stora som fatboys under ögonen och för övrigt ett personligt och använt ansikte och oavsett om ärren och fårorna kommer från elak ungdomsacne, att han slagit sig själv i fejset med ett knogjärn, att han är gammal och hårdrynkig eller en kombination av allsköns dåliga gener så är han helt perfekt i rollen som Machete.
Robert DeNiro spelar en senator som skulle kunna vara klippt och skuren ur Sverigedemokraternas årsbok. No amnesty for parasites är hans slogan när det gäller mexikansk invandring. Det är skönt att se honom i en rätt igenom osympatisk roll, precis som det är skönt att se Steven Seagal och Don Johnson placerade i samma fack. Det är både coolt och smart av Robert Rodriguez att damma av dom där gamla stolfilerna och ge dom blodtransfusion, ett par liter C-vitaminbrus, en hård spark i röven och tvinga dom att prestera för se hur det gick med Mickey Rourke efter The wrestler. Det är svindumt av föredettingar att inte ta chansen när den kommer, serverad på silverfat liksom.
Den gamle gräsklipparmannen Jeff Fahey får plats här även han, precis som han fick i Planet Terror. Han är ingen personlig favorit men han gör heller inte bort sig fullständigt.
Kvinnoporträtten däremot lämnar ett hel del övrigt att önska, men jag tar för givet att det är med mening. Michelle Rodriguez är visserligen både skitsnygg och tuff som en tarantella, men Lindsay Lohan, ja hon är Lindsay Lohan och Jessica Alba, herregud, vad fan gör hon för nytta för mänskligheten egentligen? Jag bara undrar.
Summa summarum: Machete är ett stycke underhållande piece-of-shit och Danny Trejo har fattat grejen att även en redigt ful karl kan se rätt okej ut om han odlar långtradarmustasch.
Den tuffa trailern kan du se här.