Med någon annan kille än Twilight-Robert Pattinson som omslagspojke hade jag sett den här filmen för länge sedan. Nu skrek den liksom bara BIGBIG-NO-NOOOO från hyllan i videobutiken.
Tills idag. Tills just nu. Tills den liksom slog på sin ge-mig-en-chans-nuråååå-aura och fick mitt hårdnackade motstånd att stämpla ut.
Nu sitter jag här och undrar vad tusan som hände.
Varje gång jag ser en film som får mina fördomar på skam eller som jag redan innan klassat som kalkon men som när jag ser den får mina mungipor att leta sig uppåt och mitt hjärta att bli alldeles varmt, det är då jag vet varför jag gör det här. Det är därför jag tittar på film, det är därför jag älskar det här. Dessa minutrar är värda allt.
Egentligen är Remember me varken mer eller mindre än en anspråkslös liten historia om människor. Det behöver inte vara mer komplicerat än så för att bli intressant.
Tyler Hawkins (Robert Pattinson) delar sunkig lägenhet med polaren Aidan (Tate Ellington). Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände advokaten Charles Hawkins (Pierce Brosnan), han älskar sin 11-åriga sladdissyster mer än allt på jorden och mamman Diane (Lena Olin) har träffat en ny man.
Allys (Emilie de Ravin) mamma blev skjuten i tunnelbanan för tio år sedan och sen dess bor hon med sin pappa, den temperamensfulle och inte alltför trevlige polisen Neil (Chris Cooper). Ally och Tyler börjar träffas och…hmmm…nej, jag berättar inte mer.
Att ha Remember me liggande i filmer-jag-ska-se-nångång-högen är som att ha ett ostron i handen och inte veta om det innehåller en pärla eller inte när man öppnar det.
Nu vet ju jag att den innehöll en pärla för mig, men man kan aldrig veta. Det är precis som med alla filmer man ser, you´ll never know…
Klicka här få kan du se filmen just precis nu på Headweb.
