Pippa Lee (Robin Wright Penn) lever ett rätt trist förortsliv. Hon och hennes kände och rike man Herb (Alan Arkin) har flyttat från sitt stora fina boende i storstan till ett hus på landet då Herb haft tre stora hjärtinfarkter och behöver lugn och ro.
Men vad behöver Pippa? Behöver hon lugn och ro?
Vi får följa Pippa från den dagen hon föddes till nutid och man kan lugnt säga att den röda tråden genom hennes liv är att varken hon själv eller omgivningen verkar ha brytt sig det minsta om HENNES behov. Allt ifrån hennes amfetamin-missbrukande mamma till hennes knäpptysta prästpappa till alla män som hon givit sig hän åt till hennes barn som behandlar henne som luft, alltså, precis på samma sätt som hon behandlar sig själv.
Jag vet inte om meningen är att jag ska tycka synd om Pippa och se henne som ett offer för omständigheter eller om meningen är att jag ska bli förbannad. Vilken baktanke Rebecca Miller än har (manusförfattare och regissör till filmen) så känns det misslyckat.
För det första så funkar inte Robin Wright Penn riktigt i den här rollen. En annan skådis gestaltar Pippa bra långt upp i åldrarna (Blake Lively) och jag fattar inte varför det ska behövas, det krockar liksom, dessutom är dom inte speciellt lika utseendemässigt. Robin Wright Penn är otroligt vacker och ser väldigt ung ut. Att hon skulle falla pladask för den tråkiga beiga gubben Herb är inte speciellt trovärdigt. Okej, jag fattar trygghetsgrejen, men gubben är inte ens charmig.
För det andra, vad är det med Pippa Lees liv som är så hemligt? Jag fattar det inte. Hon gör inget speciellt och det hon gör berättar hon för Herb. Hon är helt enkelt som en öppen bok.
Det som är härligt med filmen är att se Winona Ryder och Keanu Reeves igen. Winona spelar med stor övertygelse och Keanu har schysst magtatuering och ungdomlig blick. Han blir aldrig någon stor skådis men han gör det han ska och är fin på sitt lilla vis.
