Kategori: romantik

Publicerat

BARA EN NATT

Hur intressant kan en film vara som utspelar sig under ett dygn och som inte handlar om någonting mer än att en amerikanske kille, Jesse (Ethan Hawke) träffar en fransk tjej, Celine (Julie Delpy) på ett tåg mellan Budapest och Wien och dom bestämmer sig för att göra varandra sällskap i Wien fram till morgonen då deras vägar skiljs åt?

Jo det ska jag säga: den kan vara MYCKET intressant.

Som jag ser det så är det här romantisk film när det är som allra bäst. Att se Bara en natt är som att resa själv. Det är fjäderlätt att leva sig in i historien, att gå där på Wiens gator med Jesse, att prata om allt och ingenting och känna melankolin i bröstkorgen, att veta att det inte är någon idé, att hur mycket dom än känner för varandra så kommer dom aldrig mer att ses.

Bara en natt kom 1995. 1995 fanns det knappt mobiltelefoner, än mindre fullt fungerande internet. Självklart känns det här ”aldrig-mer-tänket” betydligt larvigare nu än det gjorde då, för hur svårt är det att hålla kontakten med allsköns elektronik 2010, liksom?

Men 1995 var världen mycket mindre än nu. 1995 reste jag jorden runt under några månader och min enda kontakt med släkt och vänner hemma var några få utvalda, i förhand bestämda, postboxar i olika storstäder dit mina närmaste kunde skicka brev som jag hämtade ut. Det känns som 1600-talet om man jämför med nu, men likväl, det var bara femton år sedan och sjukt mycket har hänt på dom här åren.

1995 hade Ethan Hawke ännu inte träffat Uma Thurman och fått två barn med henne. Han var en tämligen okänd skådelspelare. Julie Delpy om möjligt ännu mer inkognito. Kanske var det därför jag föll så handlöst för filmen då när det begav sig? Det kändes liksom som en historia om två verkliga människor, inte som en vanlig film.

För mig funkar det här. Jag får hjärtklappning och känner den ångestfyllda, trevande och lyckliga passionen genom rutan och jag gråter som om jag själv vore där, som om jag själv sa hejdå och visste att aldrig mer, ALDRIG MER, kommer jag att få träffa den här fantastiska människan igen.

Klart som fan att det är fint och sorgligt, men också romantiskt på gränsen till larvigt. Men bara på gränsen.

 

 

Publicerat

VALENTINE´S DAY

Regissören Garry Marshall, han som bland annat lyckades göra myspysunderhållning av prostitition med Pretty woman 1990, har nu gjort en film av den mest romantiska dagen av dom alla: Alla hjärtans dag.

Valentine´s day är som ett slags Short cuts, eller Dumpa honom för den delen. Massor med karaktärer som vävs ihop under en dag till en härligt rosaskimrande gegga.

Det är som att ligga i en fleecevadderad tygpåse som sakta fylls på med ärtsoppa, fint mixad i en matberedare och samtidigt lyssna på vågskvalp i sin Ipod.
Det är helt ofarligt, det ger inte upphov till några känslor whatsoever, det svänger inte, gungar knappt, det är bara en lugn beige resa mellan förtext och efterdito.

Alla är snygga, alla är normalt fungerande människor, eller så normalt funtad man då kan vara när man som Ashton Kutchers Reed friar till sin drömtjej på morgonen, får ett ja, blir glad som en speleman och hoppar, sjunger, kramar och berättar den stora nyheten för alla som vill höra på för att sen framåt eftermiddagen bli dumpad men tre sekunder senare skutta vidare mot nya mål, fortfarande lika frejdigt glad. Men filmen är liksom bara tradigt snäll. Varken mer eller mindre.

Jag tror egentligen att min jämförelse här ovan med Short cuts och Dumpa honom är grovt felaktig, jag tror att filmmakarna ville göra en amerikansk Love actually.

Om jag har rätt i det tar jag på mig min Bark-at-the-moon-kostym, väntar in fullmånen, sätter mig i skogen och HÅNSKRATTAR högt med långa gula tänder ända till gryningen.

För om Love actually är kungen, drottningen, kronprinsessan, prinsen, prinsessan, prins Daniel och hela kungariket så är Valentine´s day Jonas Bergström.

Publicerat

VANILLA SKY

1996 korsades regissören Cameron Crowe och skådespelaren Tom Cruise´s vägar när dom tillsammans gjorde braksuccé med filmen Jerry Maguire.

Fem år senare vill Crowe göra Vanilla sky, nån slags mystisk science fiction-thriller-romantiskt-drama och jag tror inte ett dugg på att Tom Cruise varit påtänkt som huvudroll i denna om det inte varit för att dom redan filmat tillsammans. Det blev nämligen rätt tyst om Cruise efter Jerry Maguire-framgångarna.

Det blev faktiskt det dittills största glappet i hans filmkarriär. Tre år tog det innan han gjorde sin lilla (men fantastiska) roll i Magnolia och sedan sexdramat Eyes wide shut med dåvarande äkta frun Nicole Kidman.

Att han blev tillfrågad om Vanilla sky var således rätt otippat – och lite modigt – av Crowe, även om Cruise strax innan denna även hann med att göra den inte jättebraiga Mission Impossible II.

Hur som helst, Vanilla sky som film kräver en hel del av sina skådespelare. Det är inte ens en film med en självklar handling men Tom Cruise klarar biffen galant. Han, liksom Brad Pitt, är män som är alldeles för snygga för sitt eget bästa egentligen, i alla fall om man vill bli en ärad skådespelare och bedömd för det man presterar, inte hur man ser ut. Dom båda är enligt mig betydligt bättre skådisar än dom får cred för, men så tycker jag inte någon av dom är nån tiopoängare urseendemässigt heller.

Så att Vanilla sky är en film som inte håller från början till slut har ingenting med Tom Cruise att göra, inte heller med Penelope Cruz eller Cameron Diaz. Jag vet inte exakt VAD det beror på, men ATT den inte håller är ett faktum.

Cruise och Cruz blev ihop på riktigt under inspelningen. Det kan vara det mest intressanta som rör den här filmen och inte ens det är särskilt intressant.

Publicerat

DET STORA BLÅ

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.

Publicerat

DEAR JOHN

Efter den formidabla hundfloppen Hachiko: A Dog’s Story känns det som att Lasse Hallström behöver åtminstone en liiiiten flipp för att behålla sin plats som Hollywoods mesta mysgubbe.

Är Dear John den filmen?

Savannah (Amanda Seyfried) tappar sin handväska från en pir och hennes mesige kunde-ha-blivit-en-pojkvän tvekade några sekunder för länge innan han joggade mot vattnet. John (Channing Tatum), en soldat på permission, stod nämligen och tittade och kastade sig snabbt som en gazell ner från den sex meter höga piren och hämtade upp väskan från sjöbotten och gav den till Savannah.

Spännande början på en film?
Ja. Som FAN.

Jag tror aldrig under hela min livstid att jag känt samma ”klick” mellan två människor på film som jag gör mellan Savannah och John. Jag hamnar in nån sorts trans, minns känslan själv, den där känslan av att ha hittat den rätte bara genom ett ögonkast och det är så sjukt sällan den nerven infinner sig mellan skådespelare som har ett helt kamerateam runt omkring sig.

Det är smart av Hallström att ge rollen som John till Channing Tatum som i min värld är en okänd skådis (fast han hade en liten roll i Public enemies och ja, även i G.I. Joe: The Rise of Cobra, men den sistnämnda är INTE en film som ligger på min måste-se-lista). Han är klockren som soldat, klockren som vanlig kille, han beter sig precis som som vilken romantisk lagd nykär tjej vill att ens kille ska bete sig och han är skitsnygg men på ett ordinärt vis. Amanda Seyfried är även hon helt klart rätt i rollen som Samantha.

Dear John är på pappret inget mer än en vanlig kärlekssaga men en kärlekssaga är egentligen aldrig vanlig, det är aldrig ”bara” en historia. En kärlekssaga är aldrig en petitess, aldrig förgäves, aldrig utan minnen, mål och mening även om den tar slut.

Ja. Jag gillar Dear John. Den känns äkta och på riktigt precis som kärlek gör för dig och mig och alla som någon gång upplevt den.
Lasse Hallström är definitivt tillbaka och han sitter rätt säkert där han sitter, på sin stol stoppad med mysiga och välgjorda filmstunder som Gilbert Grape, Once around, Chocolat, Mitt liv som hund – och Dear John.

Publicerat

(500) DAYS OF SUMMER

Tom (Joseph Gordon-Levitt) tror sig inte kunna bli lycklig förrän han träffar ”den rätta”. Summer (Zooey Deschanel) träffar gärna någon men vill inte hamna i ett konventionellt förhållande. Tom och Summer jobbar på samma hitta-på-nya-gratulationskort-företag och Tom blir jättekär i Summer. Summer gillar Tom med men inte lika stenhårt som Tom önskar.

500 dagar med Summer summeras i en kärleksfilm som inte är nån ordinär romcom direkt. Den är faktiskt vare sig särskilt romantisk eller kul. Ett stort ”jaha” var allt jag kände när eftertexterna rullade.

Zooey Deschanel är så jättefin och Joseph Gordon-Levitt kan tacka sin lyckliga stjärna att Heath Ledger gick bort för alla småroller Heath borde ha fått kommer Joseph att knipa. Han har precis samma minspel som Ledger, som om dom alltid är millimeter från att börja skratta även när dom är gravallvarliga. Så skådespelarna är det inget fel på alls i den här filmen, inte intentionerna med manus heller. Det som saknas är nerv och någon form av gnista mellan Tom och Summer – vilket kan vara nog så viktigt. Det är ju trots allt en kärleksfilm.

Publicerat

SOMMERSBY

Laurel Sommersby (Jodie Foster) är gift med Jack (Richard Gere). Jack är ingen genomtrevlig man men Laurel är honom lojal och trogen även när han ger sig in i amerikanska inbördeskriget och sedemera befaras ha stupat i strid.

Hon sliter i sin ensamhet med gården och en dag kommer en man som säger sig vara Jack. Laurel blir inte helt glad att se honom för, som sagt, han var ingen gemytlig och snäll make direkt.

Jack är fysiskt väldigt lik den gamle Jack, men han har förändrats. Han har förändrats så mycket att folk från byn misstänker att det inte är den riktiga Jack som kommit tillbaka och till och med Laurel är misstänksam. Den nya Jack är ömsint, snäll och kärleksfull och Laurel bestämmer sig till slut för att tro på Jack och öppnar både sitt hem och sitt hjärta för honom – men vem är han, egentligen?

Sommersby är en långsam, mysig och ganska tyst berättelse om kärlek och passion. Det är sydsstatsromantik, det är Richard Gere i sitt esse och det sprakar mellan honom och Jodie Foster trots att man vet att hon aldrig skulle gilla honom i verkligheten.

Sommersby är som varm choklad för en kall mage. Det är som Pommac för ett kärlekstörstande hjärta. Det är helt enkelt überromantiskt och så långt ifrån Pretty woman-floskler man kan komma.