Kategori: romcom

Publicerat

HOW DO YOU KNOW

När James L Brooks slår på stort och gör en film igen blir det om inte världsomvälvande så i alla fall ganska….annorlunda.

1983 vann han alla priser som gick att vinna med Ömhetsbevis och han fick chansen att regissera Jack Nicholson till stordåd. Men som om inte det var nog slog han till fjorton år senare med Livet från den ljusa sidan och detta gav både Helen Hunt och Jack Nicholson varsin Oscar för bästa huvudroll.

Bortsett från Spanglish (med Adam Sandler) är denna film den enda han gjort sen Melvin Udall gick omkring och var ett buttert jävla as och jag tycker personligen att han står bakom kameran aningens för sällan.

How do you know är en underlig film. Den har en speltid på strax över två timmar och den har ett manus som normalt sett borde räcka till nittio minuter – max. Men James L Brooks litar på sina skådespelare (och på att han har nog med film i kameran) vilken gör att i stort sett varenda scen känns för lång och därmed lite….eljest. Jag sitter och undrar vad som komma skall, rynkar pannan, kisar med ögonen, funderar för hmmmmm nu är ju allt som ska sägas sagt, ska det inte komma ett klipp nu, en ny scen, någonting….va? Men nej, det kommer ingenting utan scenen fortsätter…och fortsätter…. och VIPS har det kommit en vändning som inte ens Uri Geller hade kunnat förutspå.

Den enda sanningen om How do you know är att det inte finns någon. Jag som har sett en miljaaard såna här filmer tror mig kunna genomskåda manus rätt bra men nä, det gick inte alls. Frågetecknet Fiffi blev större och större och ”meh, va faaaan” hördes gång på gång från min gapande mun för trots att det här ”bara” är en romantisk dramakomedi så går det att rada upp överraskningar i det lilla. Det är klart att filmen slutar precis som jag trodde men vägen dit är långt ifrån spikrak och karaktärerna långt ifrån så stereotypa som brukligt är i denna typ av film.

Jack Nicholson kör sin grej nästan på autopilot. Reese Witherspoon visar återigen att hon kan agera även när hon klippertiklapprar runt i höga klackar och små docklika klänningar. Owen Wilsons karaktär gör mig smått vansinnig och speciellt i scenerna tillsammans med Reese för deras beteende mot varandra känns så ovanligt och så dumt att jag till slut undrar om det är JAG som är onormal eller om det är dom.

Sen har vi Paul Rudd, den glittrande glänsande Paul Rudd som bär upp den här filmen på sina sluttande axlar och fixar och trixar sig igenom varenda scen med mikrometerprecision. Han har hittat ett fack han behärskar till fullo och jag tycker sååå mycket om honom! Jag tror att han är precis sådär i verkligheten och jag skulle antagligen bli sjukt besviken om jag träffade honom så det är nog bästa att jag låter bli.

How do you know är, som redan sagt, en annorlunda film. Den funkar inte riktigt som den borde och är inte riktigt som den ska, men å andra sidan: vad och vem är det?

 

Publicerat

MIN LÅTSASFRU

Danny Maccabee (Adam Sandler) lever mitt i en livslögn. Med en bred guldring på vänster ringfinger skulle man lätt kunna tro att han är gift men så är inte fallet. Ringen är inget annat än en babemagnet och ett hjälpmedel för att karln ska få ligga utan att behöva ta konsekvenserna efteråt, konsekvenser som stavas riskera att bli kär och det otäcka i att ha någon nära.

När han träffar det blonda unga bombnedslaget Palmer (Brooklyn Decker) har han ringen i byxfickan men hon hittar den, blir förbannad och han får panik. Det är ju henne han vill ha, alldeles på riktigt vill han ha henne och han är villig att göra vad som helst för att få henne även om det innebär att ljuga ihop ett helt liv inklusive en ex-fru vid namn Devlin (Jennifer Aniston) som egentligen heter Katherine och är hans assistent på plastikoperationsmottagningen och två biologiska barn som egentligen är bara Katherines.

Dart, längdhopp, schack, slalom och bågskytte. Det är fem exempel på mätbara fritidsaktiviteter. Det är lätt att veta om det går bra eller dåligt, om det är ett lyckat kast, hopp, drag, åk eller skjut. Filmtittande är en subjektiv hobby. Det finns inga rätt och fel, inga åsikter som är skrivna i sten. Magkänslan är den enda logiska mätmetoden för det spelar ingen roll om en film är kliniskt korrekt uppbyggd, ljussatt och klippt om den är tråkig så klockorna stannar. Precis som tvärtom. Det har ingen betydelse om en komedi egentligen är dum som en åsna om jag sitter framför TV:n och skrattar. Då funkar den. Tänker jag dessutom på filmen flera dagar efteråt med en härlig känsla av att ha en glödhet kamin i magen, ja då ÄR den bra, då har den lyckats med sitt syfte.

Min låtsasfru gör egentligen allt fel som film. Det är en komedi med en speltid på i det närmaste två timmar, det är en handling som kretsar kring en egocentrisk och  ljugande man och folk som säljer sig för att backa upp honom, det är en ung vacker blondin som köper det ena galnare än det andra utan att ifrågasätta det minsta och detta för att hon vill ha icke-snyggingen Sandler vars humor hon inte ens förstår och denne Sandler har med stigande ålder verkligen blivit kiss-och-bajs-filmernas svar på Woody Allen: han får alltid alla snyggingar oavsett åldersskillnad.

Nu har Adam Sandler ingenting mer med Min låtsasfru att göra än att han är skådespelare och producent men den är ändå fullsmockad med ALLT som kännetecknar en Sandler-film. Det är missbildningar, utanförskap, bajsskämt, tjommigheter med barn som är både svinenerverande och charmiga på en och samma gång och kända ansikten i små roller. Kanske är det det sistnämnda som gör Min låtsasfru till en annorlunda film i Sandlers repertoar då det inte är Steve Buscemi och/eller Rob Schneider som fått den lilla värstingrollen utan Nicole Kidman! Hennes minutrar framför kameran är komisk filmhistoria om du frågar mig. Hon släpper loss på ett sätt som känns väldigt otypiskt Kidmanskt och jag gapskrattar.

Dennis Dugan har regisserat flertalet av Sandlers filmer (och så även denna) men jag undrar om han någonsin fått fram ett mer personligt uttryck än just här. Att han gjort mycket rätt med Kidman är utom allt tvivel men även Jennifer Aniston känns avslappnad och ”sig själv” på ett sätt som jag inte sett på länge. Hon och Sandler klickar dessutom på ett sätt som objektivt borde vara jättefel och superkonstigt men jag tycker dom känns äkta och jättefina tillsammans. Hon kanske skulle lägga alla sina six-pack-snubbar på hyllan och leta en rolig lite fulare livskamrat istället?

Precis som med alla Adam Sandler-filmer så tror jag det finns två läger, antingen gillar du dom eller så gillar du dom inte. Det är liksom det grundläggande och eftersom jag gillar både honom och hans filmer så kan jag inte värja mig mot det här.

Filmen är charmig och välspelad och framförallt så är den ROLIG nästan hela tiden! Hur ofta händer det?

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 4

Jag vet, jag skulle bara ge mig på det här temat tre gånger men så dök den här filmen upp och hur skulle jag då kunna låta bli?

Natalie Portman är en av mina absoluta favoriter och Ashton Kutcher är det inte, det kan inte bli mer öppet mål än så.

Storyn är svinenkel. Emma och Adam har varit kompisar sen barnsben. Nu är dom lite äldre och blir knullkompisar. Emma är fullkomligt ointresserad av att ha ett förhållande, till och med en kram känns för intimt och Adams pappa (Kevin Kline) sätter på Adams ex och Adam kan inte riktigt komma över det mentalt.

På ytan är dom ganska olika varandra, Emma är läkare och Adam har nåt tveksamt jobb på en TV-produktion, men personkemin funkar riktigt bra i horisontalläge och dom beställer sig för att vara KK tills den ena blir kär i den andra, då lägger dom av.

Alltså, filmen är så dum att jag ibland undrar vad fan jag håller på med men nånstans finns det ett charmigt litet frö som tittar fram och säger ”skratta då din kalla och hårda häxa, le åtminstone, det här är ju en mysig liten film!” och jag ler, jag ler inombords och fnissar till ibland när jag tror att ingen ser för det som gör att filmen fungerar är skådespelarna och alla är bra. Jodå, du läste rätt. ALLA ÄR BRA.

Natalie Portman visar här att hon klarar av även komediennerollen alldeles galant. Kul att se tycker jag. Hon är charmig, snabb i käften, har skinn på näsan, är jättesöt och rolig och hon lyckas med något som jag aldrig sett förut, inte ens på bild (och definitivt inte med Demi Moore bredvid sig): hon lyckas få fram livsgnista i Kutchers ögon.

Han blir lite hundvalp bredvid henne, lite glad hundvalp, lite hopp-och-skutt-yster väldigt liten hundvalp som vill springa och hämta en pinne gång på gång på gång. Det är kul att se det med, härligt att bli positivt överraskad av någon som normalt sett beter sig som han vore mumifierad.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?
Nej, jag tror faktiskt inte det.

Här är del 1, del 2 och del 3 av det här filmtemat.

Publicerat

Trubbel i paradiset

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inte en komedi i världen som håller för en speltid på två timmar.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en komedi med Vince Vaughn håller knappt alls för jag blir så trött i öronen av hans monotona röst att jag till slut sitter och håller för dom. Öronen alltså. Det spelar liksom ingen roll om han är rolig eller ej, det funkar inte för mig. Dodgeball funkade helt okej tack vare alla andra utom Vaughn, The break-up var ett sömnpiller Jennifer Aniston till trots, Wedding crashers (119 minuter lång och hela 128 (!) minuter i den oklippta versionen) föll långt före målsnöret och Trubbel i paradiset har knappt ett mål att springa till.

Fyra par med mer eller mindre svajiga relationer ska åka till en paradisö för att ”komma närmare varandra”. Upplägget är nånstans liiiite som Adam Sandlers Grown-ups, fast jävligt mycket tristare och utan alla barn. Jag drog inte på munnen en enda gång, jag tamejfan GÄSPADE med stängd mun och detta trots en line-up som på pappret kändes väldigt skoj.

Om inte ens Jason Bateman, Kristen Bell, Jon Favreau, Malin Åkerman, Kristin Davis och Jean Reno kan rädda den här filmen, ja, what to do? Släng dit all världens flytvästar, världmästaren i SOS-morse, kapten Klänning och hela hans brandmansarsenal, en veckokurs i hjärt-och-lugn-räddning och en köfri akutavdelning, jag lovar, det hjälper inte ett skit.

Se inte den här filmen om du planerar en romantisk filmkväll med din partner. Ta honom/henne i handen, åk till det lokala badhuset och hoppa bomben från tre-meters-svikten tillsammans istället. Det blir ett mindre plask än detta, det kan jag lova.

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Filmer som handlar om sömn

Invasion of the body snatchers av Johan från Filmitch´s Blogg.

Temat är sömn och det är precis det som utom-jordingarna använder sig av när de erövrar San Francisco i Invasion of the body snatchers. Filmen är en nyinspelning, orginalet gjordes 1956. Även 1993 (Body snatchers) och 2007 (Invasion) har man gjort nyinspelningar.

Berättelsen börjar med att huvudpersonen Elizabeth misstänker att något är fel med hennes man. Han beter sig annorlunda och ju längre tiden går desto mer övertygad blir hon att han blivit ersatt av en dubbelgångare. Vänner och bekanta försöker ge olika psykologiska förklaringar på det hela men när flera liknande fall dyker upp förstår man att någonting håller på att ta över staden. Episoden när man försöker förklara fenomenet psykologiskt är underhållande och en uppvisning i äkta 70-tals flum.

Invasion of the body snatchers är en obehaglig historia som spelar effektivt på två saker som man automatiskt kan känna en viss skräck inför. Dels att våra nära och kära förändrar sin personlighet och blir främlingar samt att vi faktiskt är helt försvarslösa när vi sover. För det är just på det sättet som främlingarna erövrar jorden. Det är inga rymdskepp och slemma aliens med strålpistoler som anländer, hotet är mer subtilt och därmed avsevärt svårare att bekämpa. Under sömnen ersätts människornas kroppar av själlösa kopior och orginalet med vår personlighet utplånas. Det faller sig ganska naturligt att en fiende skulle sätta in stöten när vi sover för bästa resultat. Samtidigt som filmens hjältar kämpar mot sömnen och gör allt för att hålla sig vakna växer de känslokalla utomjordingar i antal.

1978 års version står sig bra mot orginalet. Filmen är spännande och obehaglig, välspelad och välgjord. Vänner av Star Trek kan glädas åt att Leonard Nimoy har en ganska stor roll i filmen även Jeff Goldblum och Donald Sutherland är med på ett hörn. Effekterna är mycket bra och faktiskt ganska äckliga, de håller definitivt än i dag trots att filmen är över trettio år.

Orginalet speglade det amerikanska samhällets skräck för kommunismen då våra kidnappade kroppar och sinnen ingår i ett större kollektiv utan vare sig egen vilja eller personlighet. Den nyare versionen spelar kanske mer på skräcken att som individ utplånas, i och för sig samma tanke som kommunstskräcken i orginalet men den känslan är inte riktigt lika påtaglig 1978 som 1956.

Har ni missat filmen? Se den!

Regi: Philip Kaufman
Betyg: 9/10

 

 

Sömnlös i Seattle av Fiffi från Fiffis filmtajm

En nybliven änkling, en liten pojke utan mamma, en nyförlovad kvinna i en bil på väg till sina blivande svärföräldrar och en radioshow som heter Sleepless in Seattle.

Sonen ringer in till radiopsykologen och önskar en ny fru till sin ledsna pappa, pappan får ta över luren och hela tiden sitter kvinnan Annie och lyssnar i bilen.

Meg Ryan är Annie, Tom Hanks är den ensamma pappan och dom überromantiska filmernas okrönta drottning Nora Ephron har regisserat. Det här är första gången Ryan och Hanks vägar möts på vita duken och fem år efter denna var det dags igen med You´ve got mail. Egentligen är det inte så stor skillnad på filmerna. Det är ödets irrvägar, ett medie fungerar som kontaktförmedling och där sonen är ”medlare” i Sömnlös i Seattle har You´ve got mail en hund.

Nat King Cole, Louis Armstrong, Tammy Wynette och Jimmy Durante snitslar en musikalisk känslobana genom filmen och spänner man bara fast säkerhetsbältet behöver man faktiskt inte tänka alls, bara mysa.

”So what we think of as fate is just two neuroses knowing they are a perfect match.” Vems ord är det om inte David Hyde Pierce som i sann Niles Crane-anda får mitt hjärta att smälta i den pyttelilla birollen som Annies bror Dennis. Annies fästman spelas av Bill Pullman som även han gör strålande små inhopp som den multimastodontallergiska Walter.

Mitt aber med Sleepless in Seattle är Meg Ryans frisyr. Jag äääälskar hennes korta frisyrer och här har hon långt böljande hår och nääe, det funkar inte på mig. Tom Hanks å andra sidan har väldigt HÖGT hår här vilket inte är så charmigt det heller.

För mig är Sleepless i Seattle ett toklångt torrhångel i väntan på belägringen (som i detta fall är mailfilmen, en film som i mina ögon är trion Ephron-Ryan-Hanks fullkomliga bubbel-i-magen-fullträff) men det är ett hångel värt att minnas och tänka tillbaka på ibland. Jag åkte ändå upp i Empire State Buildning året efter filmen kom och det var inte BARA för att spana efter King Kong.

 

 

 

Sleepwalkers av Micke från BlueRoseCase.

Filmatiseringar baserade på Stephen Kings berättelser brukar ju inte alltid betyda kvalitet. Särskilt inte när King själv står för manuset.

I ”Sleepwalkers” från 1992 besöker vi den lilla staden Travis där skrämmande saker är på väg att hända. Nyinflyttade Charles och hans svartsjuka mamma har kommit hit i jakt på unga oskulder. Charles och mamman är nämligen så kallade ”sleepwalkers”, vilket innebär att de är övernaturliga varelser som kan ändra form och utseende både på sig själva och sina ägodelar. Det enda som dessa sömngångare fruktar är katterna eftersom en enda katt kan ta livet av en hemsk sömngångare. I Travis bor Tanya och Charles har valt ut henne till sitt nästa offer. Hon tror att han är drömprinsen och visst blir hennes liv en dröm – en mardröm…

King-regissören Mick Garris, som bland annat gjorde den usla mini-serien ”The Shining”, har regisserat ”Sleepwalkers”. I huvudrollerna ser vi Mädchen Amick (som antagligen förväntades kunna dra lite ”Twin Peaks”-tittare), Brian Krause och Alice Krige. Den sistnämnde är rätt underhållande som sömngångar-mamman som trånar efter sin son. Amick och Krause däremot är båda två riktiga katastrofer, till viss del beroende på att karaktärerna är riktigt dåligt skrivna. Föräldrarna påstår att Tanya är smart, men det får vi som publik inga bevis på. Tvärtom framställs hon som helt urblåst och handlingsförlamad. Jag undrar på allvar om inte Garris led av regi-relaterad schizofreni under denna produktion.

”Sleepwalkers” antyder först att vi ska få ta del av en svår kärlekshistoria. Av detta blir intet. Handlingen och enskilda scener försöker sedan bygga upp en skräckstämning – och förvandlas plötsligt till komedi. Att filmen känns både töntig och parodisk underlättas inte av cameos från Mark Hamill (i mustasch), regissörerna John Landis, Joe Dante, Tobe Hooper, Clive Barker och så Stephen King själv såklart i sin vanliga mediokert spelade cameo.

Vid sidan av dåliga skrämseleffekter (skrämda katter såklart och skrikande lik!) finns fler typiska Stephen King-ingredienser med, till exempel den töntige polisen som pratar med sin katt.

”Sleepwalkers” känns som en kvarleva av en ungdomskomedi från 80-talet: hemsk dialog, knäppa lärare, oförstående föräldrar, tuffa killar, snygga bilar, fnittriga tjejer. Man kan tycka att Enyas ”Boadicea” borde räcka långt som stämningsskapare. Det gör den inte. Framför allt förstår jag inte varför skådespelarna i fula Halloween-dräkter, förlåt: de hemska varelserna, kallas för Sleepwalkers. Det förklaras heller inte. Och varför består deras huvudsakliga syssla av incestuösa handlingar?

Ärligt talat, är det ens någon som bryr sig?

”Sleepwalker” är en Stephen King-film värd att hoppa över. Om och om igen.

Publicerat

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Going the distance

Alla som någon gång varit i ett långdistansförhållande vet att det inte är nån enkel match. Många mil emellan kan döda dom starkaste av känslor och det är svårt att se en filmadaption av ett sådant förhållande som något annat än Lars Norén.

Att det skulle kunna bli en romantisk KOMEDI av detta känns avlägset och en romantisk komedi som jag faktiskt både SKRATTAR och FNISSAR åt känns precis lika otänkbart som att jag någon gång skulle få sätta mina fötter på Mars.

Going on distance handlar om Garrett (Justin Long) och Erin (Drew Barrymore) som träffas i New York när hon jobbar som sommarpraktikant på en tidning. Sex veckors intensivt dejtande slutar när praktiken är över och Erin flyttar hem till San Fransisco igen.

Dom lämnar ett stort hål i varandras hjärtan och liv, dom har haft jättekul ihop, gillar varandra som fan och saknar varandra hiskeligt mycket när dom inte är tillsammans. Såklart gör dom det och inte tusan gör det avståndet lättare.

Justin Long har en förmåga att agera som om han inte agerar. Det är dyngskönt att se och det kompenserar Drew Barrymores oförmåga att spela någon annan än Drew Barrymore. Garretts bästa polare Dan spelas av Charlie Day, ett litet komiskt ordbajsande geni som jag tror vi kommer få se mycket mer av framöver och Christina Appelgate är Erins syster och alldeles mitt-i-prick även hon.

Jag tycker att den här filmen bäst kan beskrivas som vettig. Det kanske låter torrt och tråkigt men i dagens filmklimat är det snarare spännande. Människorna behandlar varandra väl, kompisarna pratar med varandra på ett visserligen skruvat vis men ändå med respekt och hjärtlighet. Det är inte en massa smutsig otrohet och lögner, det är bara ett komplicerat förhållande som två normalt fungerande människor försöker rädda och bevara på bästa sätt.

En scen ut filmen som inte släpper ur mitt medvetande är när Garrett och Erin är på en pub och träffas för första gången. Erin äter nån mat (kyckling?) som innehåller nån sås som hon kladdar ner hela munnen och halva kinden med och Garrett lägger huvudet på sned och jag ser att han tycker att hon är sådär oborstat charmig och liksom på riktigt (Hey! En tjej som käkar med god aptit bland folk hör inte till vanligheterna, inte på film från Hollywood i alla fall) och att en såskladdig kind på första dejten tydligen är ett stort plus.

Jag inte kan sluta tänka på den scenen för det sistnämnda är något som jag inte märkt av i min verklighet. Inte alls faktiskt. Det är lite synd för en söl-fia som jag.

Filmens soundtrack går inte heller av för hackor. Finns på Spotify. Klicka här.

Publicerat

Kärlek i New York

I tisdags skrev jag en fördomsanalys av den här filmen. Jag försökte känna in den bara genom att titta på fodralet och fundera på titeln och jag måste säga att jag tycker min analys var rätt bra om jag ser till dom hundratals filmer jag tidigare sett i denna genre, däremot hade den ingenting att göra med just denna film.

Blondinen på bilden, Annie (Malin Åkerman), är inte blond i filmen. Hon har faktiskt inte ens hår. Hon lider av sjukdomen alopeci och har inte ett hårstrå på hela kroppen och bara där känner jag mig en smula lurad av fodralet (fast lurad på ett larvigt sätt eftersom jag egentligen skiter en hel hög i hennes hår). Jag trodde att blondinen skulle vara en killmagnet men eftersom blondinen alltså inte var en blondin var hon heller inte en killmagnet utan mer en ganska olycklig tjej som fortfarande hade känslor för sitt rätt otrevliga ex.

Brunetten Mississippi (Kate Mara) jobbade i en bar och drömde om att bli sångerska. Jag trodde hon skulle vara den ”snälla kompisen”, hon som aldrig får den snygga killen för att hon är reko och fulsöt, inte beräknande och asläcker och min analys av henne var både rätt och fel. Hon är snäll i filmen. En bra tjej liksom. Men hon är också tjejen som snygge killen faller för.

Att han med stora skor, Sam (Josh Radnor), skulle vara en kvinnotjusare hade jag också rätt i men han är mer än så. Han är lite tyst, rätt underlig, skönt framfusig och otippat personlig för denna typ av film.

Mitt absolut största fördomsanalysfel är den lille svarta killen som jag trodde skulle vara ”en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop”. Jag vill bara köpa en stor hockeytuta och bröla mig själv i örat, SÅ fel hade jag. Rasheen (Michael Algieri) vet inte hur gammal han är, han har ingenstans att bo, han säger inte flaska större delen av filmen, han är bara en liten ensam pojke som hellre rita än pratar vilket är ljusår ifrån den tokrolige sidekicken jag trodde han skulle vara.

Sammanfattningsvis är Kärlek i New York inte riktigt den film jag inbillade mig att den skulle vara. Framförallt var den sämre än jag trott. Ganska mycket sämre dessutom.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

The back-up plan

Min fördomsanalys av The back-up plan var inte nådig. Det krävs ganska mycket av puttinuttiga tjejfilmer för att jag ska smälta och Jennifer Lopez i huvudrollen brukar inte vara en automatisk dörröppnare till mitt filmhjärta direkt.

I den här filmen vill Jennifer Lopez bli mamma. Hon har efter ”hundratals dejter” inte hittat ”den rätte” och bestämmer sig för att bli inseminerad. Till och med hennes fula killpolare säger nej till att hjälpa henne.

Alltså, det jag skrev i min analys om att det här är Jennifer Lopez film stämmer verkligen. Det här är en one-woman-show, birollerna hade lika gärna kunnat vara folk gjorda i papier maché, så liten viktighetsgrad har dom. Det The back-up plan ska visa är att Jennifer Lopez är back in shape efter graviditeten, att hon har mumsat i sig tillräckligt med B-vitaminer för att även efter amning ha helt perfekt hår och den där olivfärgade perfekta jävla hyn, fan den provocerar mig!

Hela hon provocerar mig. FILMEN provocerar mig. Dom där obligatoriska blippetiblopp stråkarna som alltid ska vara med i romantiska komedier när jag som tittar ska tvingas tänka:
1. Ooooo, hon är lite busig nu
2. Iiiii, snart kommer det någon och hon är liksom inte beredd och tänk så tokigt det kan bli då
3. att någon smyger.

24-25 minuter in i filmen finns det perfekta exempelt på dessa enerverande instrument och ja, dom återkommer då och då genom hela filmen oturligt nog.

Det jag skrev om frisyrer i min analys stämmer också. Det regnar i en scen i filmen och detta ger givetvis primadonnan den perfekta wet-looken. Det är det regn är till för i denna typ av film.

Stevie Wonder hade kunnat fördomsanalysera den här filmen och haft rätt på samtliga punkter så jag tänker inte slå mig för bröstet och känna mig alltför nöjd med mig själv. Däremot kanske jag inte ska provköra nästa film jag känner likadant inför bara jag tittar på fodralet.

Publicerat

Fiffis filmtajm fördomsanalyserar: Vad säger en titel och ett fodral om en film – egentligen?

Kärlek i New York och The back-up plan är två filmer som kom ut ungefär samtidigt och som säljs in av filmbolagen till oss tittare som romantiska komedier.

Redan första anblicken av filmfodralen säger mig en hel del mer än så.

The back-up plan ger mig kalla kårar bara jag slänger ett getöga på fodralet. En slimmad Jennifer Lopez i kombination med barnskor, rosa bokstäver och en snygg välklippt (men anonym) karl fullkomligt skriker till mig att här är en tjejfilm och det är en tjejfilm riktad till kvinnor i fertil ålder. Mina fördomar om filmen radas med ens upp:

1. Detta en typisk amerikansk moderskaps-glorifiering-film där sånt som hormonella gråtattacker, relationstjafs, jag-har-fan-inte-hunnit-duscha-på-tre-dagar-frisyrer och ostädade bostadsytor där kollektivt mobiliserade dammutar har tagit över 75% av bostadsytan inte existerar.

2. Nyblivna mammor som hyr denna i ett desperat försök att glömma vardagens glåmighet och barnskrik en stund blir BARA förbannade av att se Lopez vältrimmade kropp och många är dom mysbyxeklädda mammorna som står upp i soffan och skanderar: FÖR SATAN! HON FÖDDE TVILLINGAR FÖR INTE SÅ LÄNGE SEN. TVILLINGAR!!!

Att som småbarnsmamma se The back-up plan funkar bara om självförtroendet är på topp annars är det mental harakiri.

3. Divan Lopez is back in town. Det här är Jennifer Lopez film. Ingen annans. Ta väck manliga motskådespelare med stora kända namn, ta bort all form störande moment som riskerar att ta bort fokus från primadonnan och ge rollen till nån som heter typ…Alex O’Loughlin. Det är inte speciellt svårt att visualisera sig kravlistan hon har för att ens komma till inspelningen.

4. Vi svenskar antas kunna uttala The back-up plan utan allför svåra missuppfattningar. När det gäller Kärlek i New York har filmbolaget inte riktigt lika höga tankar om våra språkkunskaper. Den originella och rätt coola titeln är egentligen Happythankyoumoreplease och jag fattar inte för mitt liv varför den inte kunde ha fått heta så även här i Sverige.

5. Jo! Jag fattar faktiskt punkt nummer 4.
Kärlek i New York är nämligen en puttinutttitel som inte säger ett SKIT om filmen. Det enda den säger mig i första läget är att det är en rätt medioker tjejfilm och med Malin Åkerman som första namn på fodralet så kan det inte vara nån storfilm direkt. MEN, det titeln också säger mig är att den som hittat på översättningen kanske inte ens har sett filmen. Han/hon kanske bara har läst samma infotext som vi som förväntas se filmen.

Jag tror nämligen att Kärlek i New York heter just så för att säljas in till svenska ungdomar som nån slags bonnig variant på Sex and the city. Där Sex and the city är Prada är Kärlek i New York H&M.

6. På Kärlek i New York-fodralet samsas en blondin, en brunett, en mörkhårig man i helfigur med stora skor och en liten svart pojke. Man behöver inte vara Joe Labero för att gissa att blondinen är killmagnet, brunetten den snälla kompisen, han med stora skor en riktig kvinnotjusare och att den där lilla svarta pojken är en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop.

7. Mina fördomar om dessa två filmer kan summeras såhär: Filmbolagen vill att vi ska tro att The back-up plan är en schysst välgjord och lite lyxig romcom med glimten i ögat och att Kärlek i New York är en smal, lite tråkigare och aningens flummigare independentkomedi om kärlek, livet och sånt.

Dom närmaste dagarna ska jag ta reda på om jag har rätt eller fel i min fördomsanalys. Det vore VÄLDIGT kul om jag hade fel.

Uppdatering:
Recensionen på The back-up plan finns här.

Publicerat

En galen natt

Det finns få män på denna jord som skulle behöva tjata så lite på en date night med mig som Steve Carell. Å andra sidan är det få kvinnor som skulle behöva tjata så lite som Tina Fey också, hon är rent bedrövligt rolig och jag tror att en american-pancake-dinner med henne skulle vara ett minne för livet.

I filmen Date night spelar Carell och Fey paret Foster, sönderarbetade småbarnsföräldrar med minimal tid för romantik och vuxenmys men som ändå försöker göra det bästa av situationen och skaffar barnvakt ibland för att umgås på tu man hand över en god middag.

En kväll vill dom vara lite mer crazy än vanligt så dom åker in till stora staden (New York) från sin trygga förort för att försöka få bord på innestället nummer 1: restaurangen Claw. Det går sådär, folk har bokat bord månader i förväg men dom vill liksom inte ge upp tanken när dom ändå är där så dom ställer sig i baren och hoppas på tur. När servitrisen ropar upp ett bord för två till ”Tripplehorns” och dessa Tripplehorns inte dyker upp tar dom chansen, sträcker upp handen och ropar ”That´s us!”. Bordet blir deras men Tripplehorns visar sig vara ett par som var eftersökta både av polisen och den lokala skumraskmaffian och Fosters romantiska date blir istället ett actionfyllt äventyr.

Det positiva med filmen är scenerna från vardagen. Igenkänningsfaktorn är skyhög för alla som sett baksidan av småbarnsåren på nära håll och jag får en skönt verklig känsla för relationen. Carell och Fey är ett jättebra filmpar. Dom skulle kunna vara gifta i verkliga livet, eller syskon, för dom har ett brutalt äktenskapstycke.

Det negativa med filmen är actiondelarna. Jag satt visserligen och fnissade några gånger och scenen när dom båda ska poledansa på en strippkul är hysteriskt kul men jag kan inte komma ifrån att jag tycker filmen skulle ha funkat bättre som en avskalad familje-drama-romcom utan pangpang och överdrivna biljakter.

Publicerat

Killers

Det finns bra anledningar till varför jag väljer att se en film – och så finns det andra anledningar.

Varför jag valde att lägga 39 kronor på att se Killers har jag ingen aning om men för att lindra dom sura uppstötningarna jag försöker svälja ner samtidigt som eftertexterna rullar så kan jag väl säga att jag såg filmen för att geniet Rolfe Kent komponerat filmmusiken och för att mitt frikort, mitt ENDA frikort här i världen, Tom Selleck har en roll. Bortsett från det så finns det ingenting av bestående värde med den här filmen.

Jag inbillar mig att jag gillar Katherine Heigl men det är inte sant. Jag känner samma tomma plastiga känsla efter varje film hon är med i, precis som jag gör när Ashton Kutcher tror att han agerar när han i själva verket bara visar sin jävla överkropp.

Så när Fröken Plast och Herr Vaxad Muskelbringa ska försöka klämma lite liv och passion ur denna ”romantiska actionkomedi” då känner jag mest för ett hånskratt. Alternativt kräkas lite i en fryspåse och sen släppa den från balkongen och rätt ner på en hund som promenerar i godan ro.

Klicka här för att hyra filmen direkt på Headweb. Kom igen! Vågar jag så vågar du.

Publicerat

NOTTING HILL

Hugh Grant spelar William Thacker, den charmige ägaren av en resebokhandel i Notting Hill.
Det kan också vara så att Hugh Grant spelar just Hugh Grant och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Julia Roberts spelar Anna Scott, en av världens största och bäst betalda kvinnliga filmstjärnor.
Det kan också vara så att Julia Roberts spelar just Julia Roberts och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Jag tycker Notting Hill är creme-de-la-creme av romantiska komedier. Det är en så jävla myspysig film, så puttrig, så söt, så kul, så fnissig och så utomordentligt romantiskt härligt utan att för den skull vara sockervaddssliskigt det allra minsta att den håller tittning efter tittning efter tittning.

Den är perfekt att se om man är nykär, den är mysig att se när man varit ihop ett tag och behöver fylla på romanceburken, den är klockren att se när man är singel för då fattar man hur onödigt det är att slösa energi på idioter för om kärlek inte kan vara lika sprakande som mellan William och Anna, vad ska man då bry sig för? Är man däremot olyckligt kär, ja då är det kanske bättre att titta på belgisk grismisär, för jämfört med det känns det mest patetiska liv både rosendoftande och helt normalt.

Fram med filtar, blockljus, varm choklad med vispgrädde och tryck sen i Notting Hill i DVD-spelaren. Först DÅ fattar man på riktigt vitsen med en iskall vintrig söndag.

Publicerat

When in Rome

Nu gör jag det lätt för mig men jag gör det av pur beundran.

Jag hittade nämligen en av dom roligaste film-recensionerna jag någonsin läst för ett tag sedan och nu har jag sett filmen. När jag sen skulle skriva ihop något som toppade den där recensionen började jag bara garva för det går inte, det är fan omöjligt.

Så varsågod. Det här är en recension av När man är i Rom (When in Rome) skriven av Caroline på Nöjesguiden.

”När man är i Rom kan vara det vidrigaste jag har sett. Den innehåller allt som är dåligt med filmindustrin och livet. Det börjar med ett extremt reducerande av människor.

Alla på två ben får bli stereotyper, tjocka, roliga kompisen, stornästa svartklädda konsttjejen, kåta italienaren, barska chefen, känslig-på-insidan-hunken, och som grädden på moset, den smalaste vinner, en blond Kristen Bell med barnhöfter som har blivit bränd för många gånger och som filmen nu handlar om. Bell, från tv-serien Veronica Mars, en tjej med oidipala komplex som bor med sin dekade polisfarsa och löser mord på ett präktigt osexigt sätt, fast hon bara går i high school, är en av de värsta skådisar 2000-talet har fört fram.

Det finns inte utrymme för att förklara hur kass den här filmen är. Men ni kan få en hunch: Ni vet, den världsberömda scenen i Fellinis Det ljuva livet, när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi? Den här filmen gör en hommage till den, nej, en kopiering, med anorektikern Bell som snurrar runt och badar i klänning.

Jag hatar den här filmen. Sättet att gestalta relationer, byggandet på den kapitalistiska förslavade lögnen om att meningen med livet (för kvinnor) är att gifta sig med någon välbyggd. Alla är så osexiga och dumma i huvudet. Man får lust att rusta upp EU och förbjuda amerikaner att äntra utan kunskaps- och kulturtest.”

För att lägga till några egna ord: Don Johnson som åldrats med värdighet (och välutbildad plastikkirurg med full syn till skillnad mot så många andra i Hollywood) har en liten roll som han förvaltar väl. Angelica Huston ger en kaksmula tyngd till historien och vill du prompt se Kristen Bell (som jag inte tycker är fullt så dålig skådis som recensenten ovan), se Forgetting Sarah Marshall istället. Den har både hjärta och hjärna till skillnad från denna larviga parentes i filmhistorien.

Publicerat

PAPPA PÅ BURK

På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???

Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?

Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.

Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.

Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.

Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.

Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.

Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.

Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.

Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.

Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.

Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.

Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.

Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.

Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.