Kategori: romcom

Publicerat

27 dresses

Jane (Katherine Heigl) är bröllopsproffs.
27 gånger har hon varit brudtärna, 27 jävligt fula tärnklänningar hänger i hennes bröllopsgarderob, 27 gånger har hon hjälpt sina väninnor med allt som hör bröllop till: klänning, tårta, inbjudningar och piff – dvs rubbet!

Jane jobbar på ett företag där hon är sekreterare åt chefen George (Edward Burns) som är en riktig schysst kille som Jane varit hemligt förälskad i i åratal. Jobbet kräver fix och trix och att hjälpa till, passa upp, hålla koll – och aldrig säga nej, vilket passar duktiga och snälla Jane som handen i handsken.

Så kommer Janes jättesöta lillasyster Tess (Malin Åkerman) tillbaka till stan efter att ha bott nån annanstans ett tag. Hon flyttar in hos Tess, lyckas charma George på en kafferast och ”snor” honom mitt framför ögonen på Jane. Hon ljuger ihop en historia om vem hon är/vad hon gillar för att få George att trilla dit ordentligt, vilket han gör och friar, såklart, till Tess och hela Janes värld rämnar.

27 dresses kunde ha varit puttinuttgullig och söt som en knastrig blandning av strösocker och sirap, men det är den inte. 27 dresses kunde ha varit föregångaren till Bröllopsduellen och en riktig snyftarrulle, men det är den inte heller. Skrapar man liiiiite på den yta som ändå finns så är 27 dresses mer en film om oss tjejer därute som envisas med att vara den duktiga, den korrekta, den som alltid gör rätt, den som aldrig har lärt sig säga nej – om än något twistat och hollywoodskt förstås.

Jag hoppas filmen igenom att Jane ska få nåt slags finskt raivari och bara bli galen, skrika, bli alldeles anti och sådär skönt egoistisk ful. Det går liksom inte att bara vara snäll och bli påsatt av allt och alla hela tiden och det fattar till och med Jane till slut och tack och lov för det. Hade hon inte förstått det hade filmen varit helt jävla menlös. Nu är den istället – faktiskt – helt okej.

Publicerat

FORGETTING SARAH MARSHALL

Peter (Jason Segel) är dyngkär i sin tjej Sarah (Kristen Bell). Sarah är superkänd TV-serieskådis i en amerikansk lite annorlunda brottsserie där hon tillsammans med Billy Baldwin spelar två poliser som ”kombinerar detektivarbete och (prat om) sexualitet”. Peter är kompositör och lägger bakgrundsmusik till samma serie.

En dag kommer Sarah hem och gör slut, dumpar Peter på ett rätt osnyggt vis och till slut kommer det fram att hon träffat en ny kille – den ekivoka megakändisen och artisten Aldous Snow (Russell Brand).

Peters hela värld rämnar, han sörjer som ett barn sörjer en död kakadua. Han gråter, skriker, försöker komma över Sarah med alla till buds stående medel (inkl ligga med allt med puls) men ingenting hjälper. Till slut kommer han på att han ska åka till Hawaii. Han behöver komma bort och Sarah har alltid pratat om hur fint det är just där så han köper en flygbiljett och går till första bästa hotell för att försöka få ett rum.

Hotellet är fullbelagt men Rachel (Mila Kunis) som jobbar i hotellreceptionen lyckas fippla till det så att Peter får sviten några dagar eftersom det visar sig att Sarah och Aldous underligt nog bor på samma hotell. Till Peters stora…glädje? Eller?

Okej. Det här är inte varken bråddjupt och svårt, det här är en komisk studie i mänskligt förfall. Det är inte ofta jag skrattar gott åt att någon annan gråter men här går det liksom inte att låta bli.

En komedi på nästan 120 minuter håller sällan samma standard filmen igenom och Forgetting Sarah Marshall är definitivt för lång för sitt eget bästa, men, även när den sackar så är den underhållande.
Jason Segel är riktigt bra på att spela ”the guy next door” och Mila Kunis är både supersöt och otroligt rätt-tajmad filmen igenom. Russell Brand spelar nog bara Russell Brand men han är kul som få och Paul Rudd har en liten liten roll som han självklart gör det mesta av.

Skulle jag bli dumpad nu så är det här definitivt filmen som skulle ta mig igenom den svåraste tiden – och det med ett leende på läpparna.

Publicerat

DID YOU HEAR ABOUT THE MORGANS?

Titta på bilden här bredvid. Vad säger den här postern dig?

Om jag själv spånar fritt så är det bara en Robin Williams-nuna, en elefantbak, en husvagn eller en Disneylogga ifrån känslan av en riktigt lågkomisk familjefilm, en sån som alla kan se, ingen reta upp sig över, ingen skrattar högt men alla säger hö-hö eller fniss nån gång OCH det är en film som går direkt till videohyllan.

Stämmer den känslan? Är Did you hear about the Morgans en familjefilmsflopp? Förtjänar filmen det dåliga rykte, dom dåliga betygen och dom usla recensionerna som den faktiskt fått?

Jag tycker inte det.

En otroligt korkad originaltitel, en sån som inte ens ger dom riktiga Hugh Grant-fanatikerna fuktig blick, i kombination med en filmaffisch lika genomtänkt som att micra en oöppnad plastförpackning bruna bönor gör att filmen är dömd på förhand.
Få är lika nördiga som jag och ger filmen en chans oavsett detta. Dom flesta hittar något mer intressant på hyrfilmshyllan och jag förstår det. Däremot tycker jag det är synd.

Paul Morgan (Hugh Grant) och Meryl Morgan (Sarah Jessica Parker) är gifta men separerade. Dom bor båda på Manhattan, han är advokat, hon fastighetsmäklare.

En kväll bevittnar dom båda ett mord och eftersom det råder fara för deras liv så länge mördaren är på fri fot tvingas dom leva under vittnesbeskydd på hemlig ort. Dom blir förflyttade till en riktig hillbillyhåla i Wyoming och paniken kommer krypande när det inte finns kabeltv, bredband eller möjlighet till hämtmat och att dom faktiskt måste umgås och bo under samma tak!

Det räcker så. Jag berättar inte mer. Det gör inte filmen rättvisa att avslöja mer om handlingen. Det räcker med att säga att Hugh Grant är Hugh Grant, fenomenal på dräpande oneliners och att se Sarah Jessica Parker som något annan är Carrie Bradshaw funkar inte riktigt, men Carrie är min homie och att se henne på film är som att titta på en gammal kompis. Så jag låtsas att hon är Carrie.

Sam Elliott och Mary Steenburgen är perfekta som sheriffsparet Wheeler, det är en ren fröjd att se dom båda precis som det är att se Kim Shaw som är en nykomling för mig och ett riktigt komiskt geni.

Publicerat

SEX AND THE CITY 1 & 2

Jag var en riktig Sex and the city-trashtalker innan jag sett TV-serien.
Jag tyckte bara den verkade tjejflamsig och relations-tramsig och den utspelade sig i en värld där jag inte tyckte mig vare sig ingå eller ens förstå.

Sen separerade jag från min förra sambo och kände ett enormt behov av en TV-serie, en lång jävel, som kunde få mig att tänka på annat på kvällarna. Jag köpte den snygga rosasvarta SATC-boxen och började titta. Och titta och titta. Jag fastnade kan man säga.

Exakt VAD som gör att en kvinna som jag fastnar för SATC har jag ingen aning om. Jag hatar blingbling, skulle en snubbe fria med en redan inköpt diamantring skulle jag göra slut, jag fattar inte vitsen med att köpa dyra kläder och prylar bara för märkets skull, jag tycker högklackade skor är extremt överskattat, jag behöver inte byta kläder fem gånger om dagen för att känna mig tillfreds med livet och jag känner definitivt inget sug efter en walk-in-closet.

Hur som helst så fastnade jag, som en insekt på ett flugpapper. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev mina väninnor, mina partners-in-crime. Dom fattar, dom har varit med om ett och annat, dom har problem och dom löser dessa – tillsammans.

Carrie (Sarah Jessica Parker) är kolumnisten/författaren som skriver om sex som det ”är”. Hon har liksom fastnat i beteendet hos en tjej i dom sena tonåren, men med lite mer pengar. Hon klär sig i sånt som jag skulle klassa som ren lump, hon kombinerar trasor som jag skulle tvätta fönstren med, men hon kommer undan med det för att hon är Carrie Bradshaw (att hon ser ut som en häst och får Zeb Macahan att framstå som kobent hör inte hit).
Samantha (Kim Cattrall) är äldst. Hon är affärskvinnan, den kloka, den hormonstinna, den sexgalna, den gränslösa. Miranda (Cynthia Nixon) är den rödhåriga, den eldiga, den intelligenta och välutbildade. Charlotte (Kristin Davis) är den oklanderliga, den söta konservativa, hon som inte vill annat än att bli någons Fru.

En vanlig tjej, vilken som helst, kan nog plocka delar av alla dessa karaktärer och känna igen sig i, det är seriens absoluta styrka. Det och känslan av girl power. Tjejernas vänskapliga band är starkare än familjens, starkare än pojkvänner och äkta män.

2008 kom den första filmen. Carrie och Big ska gifta sig och Charlotte vill bli mamma och adopterar en dotter. Ingen skitspännande handling direkt men filmen fick bra mottagande och jag var lyrisk. Jag fick ”träffa” tjejerna igen. Jag log som en delfin hela vägen hem från biografen.

För några veckor sedan hade uppföljaren premiär. Jag ska försöka summera handlingen:…..?
It beats me!

Det jag tror är att Abu Dhabis turistråd haft en massa miljoner insydda i madrassen och mutat regissören (som även är manusförfattare) till att bekosta filmen om han skriver in en lyxig tjejsemester till just…Abu Dhabi.
Så Michael Patrick King säljer sin själ och skriver för brinnande livet. Han skriver så mycket att över 90 minuter av filmens 147 utspelar sig där. Och vad händer då? Är det spännande? För det storyn framåt? Är det underhållande? Nej, nej och….eeh…nej.
Sex and the city goes Abu Dhabi ger bara utrymme till en enda grej: sjukt många klädbyten och mannekänguppvisning i ökensand.

Sex and the city 1 är som ett megalångt härligt serieavsnitt. Det är samma typ av handling som i serien, samma flow, samma känsla.
Sex and the city 2 är ingenting. Visst är det kul att ”hänga med brudarna” en stund igen, men jag hade hellre sett att det fanns en hjärna bakom manuset, inte bara en stor jävla girigbuk med dollargrin i ögonvitan. Trots det skulle det förvåna mig mycket om det kommer en trea.

Sex and the City 1

.

Sex and the City 2

.

Sex and the City – TV-serien

Publicerat

IT´S COMPLICATED

Nancy Meyers är drottningen av mysig film. Hon har gjort filmer som
Brudens far, The holiday, Galen i kärlek och Vad kvinnor vill ha och nu har hon skrivit manus och regisserat Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin i en film och vuxen kärlek och dess komplikationer.

It´s complicated är kanske den minst komplicerade film jag någonsin sett. Det här är som en lektion i glidmedelsfilmande. Det är perfekt castat, perfekt scenografi, det är perfekt timing mellan skådespelarna, perfekt regisserat, allt är oklanderligt, skitsnyggt och friktionsfritt.

Blir det tråkigt? Nej, inte alls. Däremot är det så perfekt att jag lägger märke till det och jag vet inte om det är bra det heller egentligen.

Handlingen kretsar mellan ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre stora barn tillsammans. Baldwin är gift med en ung speta som har en otroligt irriterande unge vid namn Pedro. Streep äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus. Hon anlitar en arkitekt (Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken kär i henne – igen – och dom inleder ett förhållande. Men han den där arkitekten är ju intressant. Också.

Som sagt, det här är bra skit. Det är underhållande och mysigt och fnissigt och allt är jättebra fram tills en tjugo minuter från slutet. Då lackar jag ur lite. Det känns som ett riktigt ”nödslut” och flera av karaktärernas beteenden är så konstiga att jag inte hänger med. Vuxna barn som plötsligt beter sig som 3-åringar, nja, jag köper inte det.

Men, bortsett från det så är filmen kalas. Meryl Streep agerar inte, hon är. Alec Baldwin spelar inte kär, han ÄR betuttad på riktigt. Nancy Meyers har en enastående förmåga att få stora skådisar att kännas helt igenom naturliga och det är en förmåga alltför få regissörer har.

Publicerat

THE BOUNTY HUNTER

Nicole (Jennifer Aniston) är en journalist som hamnat i blåsväder. Hennes ex-man Milo (Gerard Butler) försörjer sig på att leta upp brottslingar/ kriminella/allmänt bus som inte infinner sig på rättegängar och lämnar över dessa till polisen – mot betalning. Självklart har Nicole hamnat i den sitsen och självklart tackar inte Milo nej till 5000 dollar och den slutgiltiga hämnden på ex-frun.

Gäsp. Alltså, jag satt och gäspade fast jag sovit 14 timmar i sträck och druckit en liter magsårsstarkt kaffe. The Bounty Hunter må vara en actionromantiskkomedi på pappret, men i verkligheten, nääääää.

Det är stendött mellan Aniston och Butler, det är inte minsta sprak och känsla. Tydligen blev dom ihop en stund vid filminspelningen men det är ingenting som lyser igenom till oss i publiken. Det är lika känslokallt som att se två skyltdockor hångla.

Jag gillar Jennifer Aniston och hon är den enda anledningen till att jag ens ser klart filmen. Gerard Butler har skapat en alldeles egen genre för sig själv i sina filmer: den osympatiske snubben som man tror egentligen är en snällis men vändningen kommer liksom aldrig, det är precis som i hans förra film.

Publicerat

I COULD NEVER BE YOUR WOMAN

Rosie (Michelle Pfeiffer) jobbar bakom kameran på en ungdoms-tv-serie. Serien behöver en komisk talang till en roll och mitt i när det ser som mörkast ut på auditionen dyker Adam (Paul Rudd) upp som gubben i lådan. Rosie blir betuttad i Adam, inte bara som skådis och de börjar träffas så smått.

Smolket i glädjebägaren är att Rosie inte kan släppa att hon är 45-nånting och Adam 29. Hon vill inte bli sårad, hon vill tänka vuxet samtidigt som hon är upp över öronen kär – i en youngster.

TV-serien blir utbytt, Rosie blir utan jobb och samtidigt får Adam en huvudroll i en humorserie. Rollerna blir ombytta och Rosie blir ännu räddare samtidigt som hennes tonårsdotter börjar jogga på sin snåriga och dåligt snitslade bana in i dejtingträsket.

I could never be your woman är det ultimata beviset för att ingen kvinna över 40 som själv tycker att hon ser OK ut verkligen gör det. För om inte ens Michelle Pfeiffer tycker det, vem fan kan då titta sig i spegeln och säga WOW ostraffad?

I could never be your woman är också det ultimata beviset för att en rätt ordinär kille med humor kan få vilken tjej som helst. Paul Rudd och Michelle Pfeiffer är ett gnistrande par, dom är jättefina tillsammans och deras kemi gör hela filmen trovärdig.

Paul Rudd är dessutom den nya Steve Carell för mig.
Frikort på honom? Oh yes!

Publicerat

GHOST TOWN

I början av 90-talet var Greg Kinnear en ganska ordinär talkshow-värd i USA. Lagom rolig med trevlig uppsyn. Att tänka sig honom som skådis då var rent skrattretande men han har bevisat gång efter annan att det är skådespeleri han ska ägna sig åt för han är riktigt begåvad.

Som bögen Simon Bishop i Livet från den ljusa sidan blev han till och med oscars-nominerad och jag antar att den svenska översättningen av filmtiteln Ghost town syftar på just den filmen: Livet från den andra sidan.

Ricky Gervais är mest känd som huvudrollskaraktären i den brittiska TV-serien The Office och han både ser ut och spelar rätt äcklig där. Tycker jag. Jag har svårt att se det roliga i honom.
I denna film spelar han Bertram Price, en sur jävla människofientlig tandläkare som håller till på Manhattan. Bertram dör men vaknar till liv sju minuter senare och har då fått en helt ny förmåga: han kan se folk som dött och med de människoaversioner han redan har blir det inte direkt bättre nu.

Jag antar att detta ska vara en romantisk komedi, men jag tycker inte den är något av det. Det är en absolut tittbar film, en film som jag glömde bort direkt under eftertexterna och som jag ser det är det Kinnears mysighet som gör att filmen funkar mer än Gervais komiska genialitet som jag då inte är ett fan av.

Gillar man Gervais i The Office så gillar man säkert det här. Jag personligen är mer förtjust i den amerikanska versionen av The Office, den med Steve Carell.

Publicerat

MANAGEMENT

Bara åsynen av en ny romantisk komedi med Jennifer Aniston i huvurollen gör mig glad i magen. Däremot är det inte alltid jag är lika glad efteråt och trots att jag vet det går jag in i fällan precis varenda gång.

Management handlar om Mike (Steve Zahn) som jobbar som nattmanager på sina föräldrars motell i en sömnig småstad. Det händer inte mycket i hans liv, eller för att vara lite tydligare: hela hans liv är så fucking jävla bååååring.

Så en dag checkar Sue (Jennifer Aniston) in med sina välstrukna kläder och snygga rumpa som Mike blir helt frälst av. Sista kvällen på motellet lyckas få ta på hennes rumpa och blir överrumplad av känslor. Hon åker, men ångrar sig och vänder och dom tillbringar en het stund i tvättstugan med varandra.

Det är då stalker-Mike vaknar till liv. Han följer efter henne, han är helt övertygad om att hon är kvinnan i hans liv.

Det här hade kanske kunnat funka om det inte varit så jävla otroligt. Jennifer Aniston och Steve Zahn kan aldrig bli ett par.
A l d r i g. Det finns inga som helst vibbar, det är lika mycket äktenskapstycke mellan dom som mellan Angelina Jolie och en liter fil.

Jag blir bara förbannad. Fick dom honom gratis eller? Jennifer Aniston är producent för filmen, hon borde ha fattat att det här är en match made in hell för en trovärdig romcom. Om inte annat borde hon ha lärt sig efter att själv spelat huvudrollen i The good girl som inte funkade för fem öre den heller.

Woody Harrelson har gått från att göra stora huvudroller till beiga huvudroller till inga roller alls och nu är han birollernas mästare. Det är ett rent nöje att se honom ge järnet med sina annorlunda små karaktärer, här precis som i katastrofrullen 2012.

Nåja. Management är inte helt och hållet lösbajs. Det är mer bara som en sur fis efter ett helt okej party.

Publicerat

DUMPA HONOM!

En tjej blir kär i alla killar som visar minsta intresse. En tjej vill inget annat än att gifta sig med sin kille men istället är det hennes syster som blir gift. En tjej ger ett ultimatum: gift dig med mig eller så gör vi slut och en tjej blir betuttad i en kille som är gift.

Småhistorierna i Dumpa honom går ihop, lite som i filmen Short cuts. Den röda tråden genom hela denna film är enkel: ringer han inte, vill han inte vara seriös, inte gifta sig, ja, då är han inte särskilt intresserad. Originaltiteln He´s just not that into you säger egentligen tusen gånger mer om filmen än översättningen.

Dumpa honom är en intressant film som tuffar på i ett puttrigt, småmysigt tempo. Det är idel kända skådespelaransikten som flimrar förbi, in i minsta lilla biroll. Det är en rätt fiffig historia och jag kan tänka mig att om jag vore snubbe skulle jag känna igen mig mer i filmen än jag gör som tjej, även om flera av dom kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara mina vänner – eller jag själv en dålig dag.

Filmen är bättre som tankeställare än som film, men jag köper historierna, dom är trovärdiga. Jag önskar bara att jag hade sett den när jag var 20. Hade jag gjort det hade jag inte behövt köpa boken tio år senare.


Publicerat

FRANKIE & JOHNNY

Kåkfararen Johnny (Al Pacino) är precis utsläppt från finkan och behöver ett jobb. Då laga mat är i princip allt han kan söker han jobb som kock på ett ordinärt amerikanskt lunchhak.

Hans servitriskollega Frankie (Michelle Pfeiffer) är en rätt tradig uppenbarelse. Hon verkar inte särskilt nöjd med varken sig själv eller sitt liv och hon känner sig ensam. Johnny tycker hon verkar spännande och ger sig tusan på att komma innanför både hennes skal och trosor, kosta vad det kosta vill.

Javisst är det romantiskt, det är romantiskt så man dööör. Al Pacino är hjärtekrossare de luxe och Michelle Pfeiffer är kalas i rollen – om man lyckas bortse ifrån att hon knappast är så beige som rollen egentligen kräver.

En kvinna som Michelle Pfeiffer skulle inte behöva gå ensam många meter om filmen vore verklighet, även om hon hade fotriktiga skor och håret uppsatt i en inte alltför nytvättad tofs och Al Pacino kanske inte skulle ha riktigt lika lätt att lägra brudar som han har på film.

Bortsett från det är Frankie & Johnny ett alldeles underbart romantiskt drama som tål att ses mååånga gånger.

 

Publicerat

LOVE ACTUALLY

Hugh Grant dansar, Kiera Knightly ser dum ut på det sättet som bara Kiera Knightly kan göra och Bill Nighy sjunger den ultimata julsången.
Liam Neeson är en vuxen tänkande plastpappa, Laura Linney är kär, Emma Thompson och Alan Rickman är ett gammalt strävsamt par och för första gången fattar jag vad det är för ”det” världens samlade kvinnor alltid har sett hos Colin Firth.

Det här är mysigare än en ledig kväll uppkrupen i soffhörnet med världens största filt, levande ljus, en stor mugg varm choklad och Melody Gardot i hörlurarna.
Känslomässigt är den här filmen en mix av C-vitaminbrus, första veckan av nyförälskelse och chokladtryffel och som familjefilm i julhelgen är den outstanding.

Det här är det närmaste äkta kärlek man kan komma om man tror att det går att köpa för pengar.

Publicerat

THE HOLIDAY

Iris (Kate Winslet) och Amanda (Cameron Diaz) känner inte varandra men genom den fenomenala upp-finningen intörnätt loggar dom in på en bostadsbytarsida och får kontakt.

Amanda är jättesnygg, bor i Los Angeles, tjänar massor med pengar, äger värsta flådiga huset och har precis kastat ut sin otrogne snubbe. Iris bor strax utanför London i en liten ödslig stuga. Hon är inte fullt så snygg och blir ständigt blåst av sin player till kollega. Dom bestämmer sig alltså för att byta bostad en tid, men hur ”bara” är det egentligen? Snart märker dom att hela den andres liv kryper närmare och närmare och även bokstavligt talat knackar på dörren.

På ytan kan filmen lätt tas för vilken banal romcom som helst, men skrapar man lite lätt eller kanske till och med bestämmer sig för att se den med öppna ögon och lättsamt sinne så är The holiday en smällkaramell i sitt slag.

Skådisarna är helt perfekta i sina roller. Jude Law spelar Iris bror Graham med den äran och han har verkligen filmhistoriens mest utsökta överläpp. Om Jack Black tycker jag inte, normalt sett, men här funkar han. Jag hade gärna bytt ut honom mot Philip Seymour Hoffman, men jag byter ofta och gärna ut dom flesta manliga filmrollerna mot Philip Seymour Hoffman om jag får bestämma – vilket jag ju inte får – och således är han inte med i så många filmer som han borde. Men, som sagt, även Jack Black slinker igenom med godkänt betyg.

Cameron Diaz spelar lite av Cameron Diaz-rollen som hon ofta gör – klantig, söt och charmig överklassbrud. Kate Winslet maxar sin roll och det hon kan göra med den och tillsammans, som en kvartett, är dessa fyra svårslagna i en romantisk komedi.

Se. Njut. Se om.

 

Publicerat

MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER

Georgia (Nia Vardalos) åkte till Grekland för att jobba som lärare i ett år men fick sparken och tog istället ett jobb som turistguide. Jag förstår inte varför hon inte bara åkte hem.
Hon avskyr sitt jobb, hon hatar the low-life-suckers som vanligtvis stavas plånboksstinna turister, hon är helt enkelt en sur jävla kärring som hamnat på fel plats och såna finns det alltför många av i verkligheten för att jag ska skratta åt dom på film.

Min stora feta grekiska semester är nån sorts uppföljare på Mitt stora feta grekiska bröllop, en film som även den lovade mer än den kunde hålla. Men detta formidabla skräp hade aldrig filmats om inte föregångaren dragit in stora högar dollars världen över på low-life-suckers som har en förmåga att se det pittoreska och roliga i sånt jag inte fattar alls.

Jag ville drömma mig bort en stund, se lite sol, få chartersemesterkänslor från TV-soffan. Min stora feta grekiska semester funkar inte ens som inspiration för just detta.

Richard Dreyfuss gör visserligen en mysig karaktär och kanske är det hans tur att ta över grumprollerna som den oftast dötråkige Robert Duvall får i alla filmer och som kuriosa är en av de hjärndöda turisterna i filmen samma kille som drack Jim Carreys kiss i Dum och dummare. Hans karriär har inte gått spikrakt uppåt direkt.

Publicerat

THE PROPOSAL

Sandra Bullock är tillbaka och jävlar vad bra hon är som den elaka bokförlagschefen Margaret med stram tofs, höga klackar och en riktig bitchattityd.

Ryan Reynolds är hennes toffelsekreterare Andrew som blir en ofrivillig räddande ängel när Margaret riskerar utvisning till sitt hemland Kanada och i panik friar till Andrew för att få fortsatt uppehållstillstånd.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå plotten eller för att kunna gissa slutet, men med 39-graders feber är det inte en sån film jag behöver. Det här är inte Ben&Jerry-glass, det är mer ICAs egna halvliters vaniljglass. Och ja, tillräckligt sugen på glass så funkar även det ibland.