Nästan lika bra som Rocky IV
Simon Pegg är Shaun. Simon Pegg ÄR Shaun. Simon Pegg är jättebra som zombieslaskaren Shaun som gör allt för att få tillbaka sin ex-tjej och komma överrens med sin styvpappa i denna helt sjukna, vridna och fullständigt underbara skräckkomedizombieromcom.
Ja, Patrick Dempsey är snygg.
Ja, Patrick Dempsey är charmig.
Ja, Patrick Dempsey är på nån slags revivaltripp efter sjutusen avsnitt av Grey´s anatomy och miljontals trånande tantblickar sveper över hans kropp dagligen världen över. Dock inte min.
Patrick Dempsey dansade den afrikanska myrsloksdansen i filmen Can´t buy me love 1987. Jag tyckte inte han var vare sig snygg eller charmig då, men det finns en del män som liksom växer med uppgiften – både här och där – och Patrick Dempsey är en av dom.
Däremot kräver han sin kvinna och Michelle Monaghan är alldeles på tok för blek för att fungera som romantisk sidekick. Alltså, hon är typ genomskinlig!
Dempseys Tom upptäcker att han är kär i sin bästa vän Hannah precis samma dag som Hannah har träffat sitt livs kärlek på en resa till Skottland. Hur ska det sluta? Hur ska det gåååå? Det är inte direkt en nagelbitare, det är helt ärligt inte spännande på en fläck, men ja, stundtals funkar det ändå.
Som tankebortblåsare en jobbig dag, som tycka-synd-om-sig-själv-rulle när man är sjuk funkar den absolut. Men bra? Nej.
Originaltiteln ”Four Christmases” säger betydligt mer om vad filmen handlar om en den svenska jävligt dumma titeln som jag antar ska vara nån slags finurlig spin-off på Släkten är värst. Kanske. Om det inte är så förstår jag ingenting alls. Då är det dumt på riktigt.
Filmen är för övrigt ganska dum. Ovanligt korkad och högljudd för att vara en romcom. Den är rentav tråkig.
Det gnistrar lika mycket om Vince Vaughn och Reese Witherspoon som älskande par som det skulle göra om Alexander Skarsgård och Oprah Winfrey eller Samuel L Jackson och Amy Diamond. Det är, så att säga, inte direkt trovärdigt och jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Vince eller Reese.
Vince Vaughn har rösten från helvetet, en tunn, feminin röst som passar föga ihop med hans ståtliga kroppshydda. Reese Witherspoons spetsiga käkparti och näbbiga uppenbarelse var som klippt och skuren för både Legally Blonde och Legally Blond 2 och som June Carter i Walk the line är hon fenomenal, men här och i de flesta andra filmer…jag säger näääe.
En scen är riktigt rolig. En bebis spyr ner Witherspoon och Vaughn visar prov på kräkreflexer som vilken kräsmagad blöjbytare som helst känner igen sig i.
Jag log i 1,5 minut. Det var min behållning av denna film.
