Space cowboys

Det finns få saker som äcklar mig lika mycket som när någon tuggar tuggummi med öppen mun. En av dom få sakerna är när någon tuggar is med öppen mun. I Space cowboys gör Clint Eastwood både och.

Jag såg Space cowboys på nattbio för elva år sedan som en av fyra betalande i salongen och trots att vi inte kände varandra så snarkade vi omlott. Aldrig två samtidigt. Det var nästan som en icke uttalad överrenskommelse om att vara eldvakt eller nåt annat skumt.

Jag har inte sett om filmen sen dess på grund av ovan nämnda äckelpäckeliheter OCH att jag med lätthet sov mig igenom så pass många minuter som jag faktiskt gjorde men nu kände jag att det var dags igen och här är jag nu, alldeles nyspejsad.

Frank (Clint Eastwood), Hawk (Tommy Lee Jones), Jerry (Donald Sutherland) och Tank (James Garner) flög tillsammans på 50-talet och hade då en gemensam dröm: att bli astronauter. Dom blev snuvade på detta på målsnöret av att NASA, med den osympatiske Bob Gerson (James Cromwell) i spetsen, istället valde att skicka upp en tjejschimpans i rymden.

Det klipps till nutid. Frank är sjuttio bast och blir kontaktad av NASA´s representant Sara (Marcia Gay Harden). Dom behöver hjälp med att laga en störtande rysk satellit, en satellit som Frank varit med att ”uppfinna”, typ. Han går med på att laga den på ett villkor: att han får ta med sig sina tre homies från förr upp i rymden.

Space cowboys är verkligen en film om gubbar för gubbar. Den enda existerande kvinnliga fägringen är Franks trånande, grånande fru, kvinnokarln´ Jerrys väldigt unga romantiska ”offer” och NASA-Sara, som givetvis kärar ner sig i Hawk.

Men, nu måste jag dra till med ett stora jävla MEN för trots att jag inte är gubbe och inte heller har nån snedvriden förkärlek för griniga äldre män så är Space cowboys en fullt njutbar film och det är den av en endaste anledning: Clintan bakom kameran. Han är som en levande moraklocka, han levererar som regissör även när det inte borde funka.

Filmen har samma mysiga Clintan-ton som alla hans alster, det är välgjort in i minsta rymdiga detalj och kan man bara sitta på händerna, bita sig i tungan och inte tänka på detta alls ur ett genusperspektiv, ja, då är det rätt sevärt.

Som regissör är Eastwood alltid petig med musiken och han har valt ut några ”putslustiga” sånger till det här soundtracket. Paul Simons ”Still crazy after all these years”, Neil Youngs ”Old man” och Frank Sinatras ”Fly me to the moon” – såklart. Det är så självklara låtar att jag inte kan låta bli att himla med ögonen.

Jag vet inte om baktanken med Space cowboys är att visa att gammal är äldst men så känns det för mig. Det är Pantertanter goes Apollo 13 men med viss charm och finess.

ALIEN

Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där.

Några år senare var jag i London vid Leicester square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst.

Cargo

Sambo: Ska vi se Alien ikväll?
Jag: Nej.
Sambo: Jag VILL se Alien ikväll.
Jag: Det vill inte jag. Jag vill se Cargo.
Sambo: Cargo? Vad är det? Jag vill ju se Alien. Jag får aldrig se det JAG vill.
Jag: Cargo är som Alien fast tysk.
Sambo: *gapar stort*
Jag: Eller ja, inte tysk utan schweizisk.
Sambo: *fortsätter gapa stort*
Jag: Men den är tyskspråkig.
Sambo: …
Jag: Vill du fortfarande se Alien?
Sambo: Jag vill se Cargo.

Den här konversationen utspelade sig för tre dygn sedan. Vi har sett Cargo sen dess.

Cargo är som världens längsta intro på en Air-platta. Jag väntar på att få höra en massa mysig elektronisk musik men låten kommer liksom aldrig igång. Första kvällen somnade jag efter blott tio minuter trots att jag var tok-pepp på filmen och inte ens särskilt trött. Andra kvällen klarade jag en halvtimme till innan John Blund nödlandade i mina blå. Tredje kvällen tog jag sista 45 på ren jävla vilja.

Cargo utspelar sig år 2267. Det går inte att bo på Jorden längre då vi förstört vår planet med all miljöskit. Människorna flyr och bor på överbefolkade rymdstationer. Rhea är en planet på vilken det går att bo och ett ställe som är rätt lik paradiset (såsom vi västerlänningar tänker oss det i alla fall). För att få bo där måste man vara rik. Laura (Anna-Katharina Schwabroh) är inte rik men vill verkligen till Rhea för hennes syster finns där. För att finansiera drömmen om Rhea har hon tagit ett jobb på lastskeppet Kassandra, där hon och besättningen under åtta år ska turas om att ensamma vaka över sina nedfrusna medresenärer. Men är dom ensamma på skeppet?

Jag uppskattar verkligen försöket att göra en rymd-sci-fi utan enorm budget, jag hade rätt lagom stora förhoppningar, trodde kanske inte på storverk men väl på något nytänkande. Jag säger bara: Nu vill JAG se Alien!

Både Flmr, Filmitch och Jojjenito hade lite lättare att hålla sig vakna än jag.

Här finns filmen.

AVATAR

Ja, ja. James Cameron är en stor regissör.
Ja, ja, Avatar har tagit tid att göra, kostat pengar, redan dragit in miljarder och fått hela världen att gå man ur huse för att sätta på sig 3D-glasögon och unisont säga WOOOW.

Klart folk säger WOOW. Vad skulle dom annars göra?

Världens mest nöjda bilköpare är dom som köpt en sprillans ny BMW.
Är det konstigt? Är det konstigt att BMW-ägarna ger BMW maxbetyg på rubb som stubb när dom betalat 350-400-450-tusen för en bil? Nä, det är inte konstigt. Det är fullkomligt normalt och mänskligt, för vem vill erkänna att man köpt skit för nästan en halv miljon?

Detsamma tror jag gäller med Avatar. Biljetten kostar 150 spänn, det tar en hel kväll att se filmen, ALLA ser den, ALLA har sett den, klart folk vill hänga med och säga WOOW vilken fiiilm asså!

Själv är jag kärringen mot strömmen, räcker ut tungan och säger blä. Jag gillade inte alls Avatar. Inte så att det är en rent dålig film, inte alls, men den är långtråkig så klockorna stannar. Tankarna ränner iväg mot tvättstugetiden på lördag, mot köldknäppen och dom eventuellt sönderfrusna vattenrören i sommarstugan. Jag funderar på allt annat än filmsuccén rakt framför mig och det retar mig. Om inte ens världens mest påkostade science fiction-rulle kan vira in mig i sitt nät och behålla mig där, vem är det mest fel på? Vad är hönan och vad är ägget?

Det är väldigt få filmer som håller i nästan tre timmar. Väldigt få. Att dessutom se en så pass lång film med 3D-glasögon gör mig väldigt trött i skallen. För sååå häftigt är det inte. Jag hade lika gärna kunnat se Avatar utan glasögon, på en av de vanliga biograferna. Jag hade lika gärna kunnat strunta i att se Avatar alls, men ja, jag är väl precis som ALLA andra: jag vill hänga med.

Suck.

MOON

Sam Bell (Sam Rockwell) jobbar på Månen och bor på en månbas. Han har varit där länge och verkar ha kunnat hålla både kropp och själ i trim trots att frun och lilla dottern är kvar på jorden och att hans enda vän under denna tid har varit en robot vid namn Gerty (Kevin Spacey är rösten).

Sen händer en olycka och Sam blir skadad. När han kommer på benen igen träffar han på en annan kille i samma månbas. En kille som ser ut exakt som honom själv och heter Sam Bell. Vem är klon, vem är människa och hur länge har dom varit på månen egentligen?

Att titta på Moon är som att titta på en gammal svensk TV-teater, eller ett kammarspel på Gripsholms slott fast med ballare kulisser. Det är inte dåligt, mer segt och liksom….tyst. Pianospel och Darth Vader-andning, panschistempo och närbilder. Nix, det funkar inte riktigt på mig hur ballt det än är med vit rymdinredning och blå lysdioder.

PANDORUM

Två snubbar vaknar upp på en jättestor rymdfärja som vi förstår är på väg från ett Jorden nära undergång.

Tanis, en ny planet väldigt lik Tellus har hittats och för att säkerställa människans fortlevnad är denna färja på väg dit, lite som en Noaks ark in space.
Det är mörkt, det klonkar i ledningarna, det är filmat med alternativa ljuskällor, jag får en Alien-känsla direkt ända in i benmärgen och sitter som på nålar, för inte kan dom vara helt ensamma?

Självklart inte.

Tyvärr funkar den här filmen till en början ungefär som alla andra ”monsterrullar”, när man väl sett vad det är som spökar är det inte riktigt lika läskigt längre. Däremot har Pandorum något som många andra filmer i samma genre saknar: ett genomtänkt manus, trovärdiga skådespelare ända in i minsta biroll – och en tvist.

Effekterna är påkostade, det är snyggt filmat, ljudbilden är genomgående äcklig på ett bra sätt, det är stundtals så klaustrofobiskt att det kliar på kroppen. Jag släpper taget och rycks med, skjuts upp och kämpar för min överlevnad. För det är inget problem att leva sig in i filmen. Konstigt nog…