Jag står framför den där tavlan på bion på vilken man kan läsa filmtitlar och visningstider. Jag vill gå på bio kl 16 och jag har tre filmer jag inte sett att välja mellan: den kritikerrosade Hämnden, publikfavoriten Himlen är oskyldigt blå och det till synes pretentiösa dirigentdravlet Till det som är vackert.
Jag vet inte vad det är som får mig att välja den sistnämnda men nånting är det. Kanske hoppas jag på att få gå loss med en ordentlig tarmtömnings-recension när jag kommer hem? Kanske har jag inte tillräckligt höga tankar om dom övriga två filmerna? Kanske vill jag bara se nåt jag inte vet så mycket om?
Nåja. Hur som helst så går jag in i salongen och med ens sänks medelåldern med tjugo år. Vi är nio personer därinne, inte en chipspåse, inte en enda android mobil som pockar på uppmärksamhet, inte så mycket som ett viskande försnack eller nåt Samuel Fröler-skvaller bakom ryggen på mig. Det är bara knäpptyst och det är asskönt!
Filmen börjar och jag får lite dålig smak i munnen redan efter några minuter. Att klämma in nånting nytt (Youtube), nånting gammalt (Mozart) och två könsord (fitta och kuk) i dom första fem meningarna känns en anings…krystat…men jag bestämmer mig för att vara openminded och inte sparka på någon som mentalt redan ligger.
Till det som är vackert handlar om Katarina (Alicia Vikander), en 20-årig tjej som har levt ett hårt liv på många sätt, bland annat genom att ha vuxit upp med en alkoholiserad mamma. Hon bor med sin hantverkarsnubbe Mattias (Martin Wallström) och jobbar i skolbespisningen, men får ett utbrott, spöar på en elev som snackar skit om henne och får sparken. I samma veva får hon nys på Mozart och blir alldeles tagen av musiken.
Efter ett gäng turer lyckas hon få jobb i receptionen på Göteborgs konserthus och där kommer hon i kontakt med Den Store (och gifte) Dirigenten Adam (Samuel Fröler) och dom inleder en kärleksaffär.
Alicia Vikander är en unik skådespelerska, hon är av en sort vi inte är direkt bortskämda med i Sverige. Hon lyckas pendla i uttryck mellan en oskuldsfull trettonåring till en tärd fyrtio-plussare till en gammal gammal kvinna och hon tappar aldrig fokus, hon spelar aldrig över, inte en sekund.
Samuel Fröler däremot är både kung och president i riket Överspel men på nåt underligt sätt så köper jag det här. Jag antar att egocentriska dirigenter med narcissistiska drag beter sig just som han gör.
Däremot blir jag inte klok på FILMEN. Den drar åt en massa håll och just som jag tror jag får kläm på vad den vill säga så sliter den sig som en obstinat gammal hund. Lisa Langseth har både skrivit manus och regisserat och enligt det jag kan läsa mig till ska filmen handla om ”nedärvda maktförhållanden i den högkulturella världen”, vilket för mig är ren mumbo-jumbo. Det är som att försöka göra Darin till Rachmaninov eller Marcus Birro till Ernest Hemingway.
Till det som är vackert är som att lägga Lilja 4-ever, Så som i himmelen, Skärgårdsdoktorn, I rymden finns inga känslor (bara för att Martin Wallström är med, ingen jämförelse för övrigt) och Hundtricket i en blender och trycka på On. Resultatet blir spretigt och halvdant och Alicia Vikander. Det är dessa tre ingredienser jag kommer minnas i alla fall.
