Kategori: Sandra Bullock

Publicerat

Veckans Gosling: Murder by num8ers

Det finns ingen på denna jord som klär i marinblå polotröja. Inte ens Sandra Bullock gör det. Herreguuud vilket fullkomligt onödigt klädesplagg.

I Iskallt mord har Bullocks polis nos för allt annat än snygga kläder. Hon är duktig på sitt jobb, hon gör det hon ska och hon gör det bittert, buttert och oklanderligt men hennes privatliv är kajkobajko minst sagt. Hon vill och vågar inte släppa någon nära och det står helt klart att något hemskt har hänt henne, något som har att göra med en (fd) stor kärlek. Det hettar till mellen henne och hennes nya jobbpartner (Ben Chaplin) men hon behandlar honom inte särskilt schysst.

Två uttråkade skolpojkar med klara narcissistiska drag (Ryan Gosling och Michael Pitt) drar igång en ”lek” med dödlig utgång och polisen med Bullock i spetsen kommer dom på spåren.

Här har vi alltså en 22-årig Ryan Gosling som ska spela 18 men ser ut som 15 och en 38-årig Sandra Bullock som ska spela 38 men beter sig som 23 eller 65 och inget där emellan. Murder by numbers är kanske inte en helt dum originaltitel (aningens bättre än den svenska översättningen Iskallt mord).

Sandra Bullock har tagit fram stora plånboken för att finansiera filmen och hon gör ett bra jobb i huvudrollen men jag får liksom ingen känsla för vare sig historien eller människorna. Jag bryr mig inte alls, inte om idiot-pojkarna, inte om iskalla Bullock och jag får inte tillstymmelse till förhöjd puls under som ”spännande scenerna” förutom när det dök upp en apa med köttig rumpa från ingenstans, då höll jag på att grädda i byxan.

Inte ens Gosling himself var nåt att hänga i julgranen. Trist, men nästa torsdag får han en ny chans.

Publicerat

NÄTET

Efter att ha varit borta ungefär en månad från Sverige och besökt både annorlunda och ganska outvecklade delar av världen landade jag en höstdag 1995 på Australiens västkust, närmare bestämt i Perth.

På gångavstånd från motellet där jag bodde fanns en gammal biograf, en sån som i känsla påminde om biografen Röda Kvarn som låg på Biblioteksgatan i Stockholm innan nån med hela byxan full med stålars och sjuklig drift efter mer beslutade sig för att bygga bort bion och öppna ett fucking jävla shoppingcenter istället.

Nåväl. Efter att ha varit ociviliserat skitig ett antal veckor och levt på nudlar och mangojuice var det som att återerövra mitt liv att befinna mig i Perth.
Jag hade en dusch, jag hade inte saltvattensvid i ögonen dygnet runt, jag såg inga gekkoödlor på sovrumsväggen det sista jag gjorde innan jag somnade och det första jag gjorde när jag vaknade. Folk pratade så jag förstod, det fanns min barndoms favoritgodis i butikerna (The musketeers. Satan vilken nostalgichock och vad många jag åt!) och som sagt, en bio på nära håll.

Första kvällen var det nån kultfilmskväll och dom visade Bernardo Bertoluccis The conformist från 1970. Jag satt där och tittade men var mer fascinerad av dom röda tunga sidendraperierna än av filmen. Kvällen efter var det nya affischer utanför entrén. The net med Sandra Bullock. Hela tarmystemet liksom hoppade hopprep av glädje. The net! Speed-Sandra! Wihiiiii, liksom!

Så jag köpte biljett till kvällens föreställning och jag kom i tid, mycket i tid, köpte två ”musketörer”, satt och tittade på folk (australiensarna är ungefär lika snygga som irländare för att hårddra det) och sen började filmen.

Sandra Bullock spelar Angela Bennett, en dataprogrammerare som jobbar hemifrån och vars sociala nätverk befinner sig online, inte IRL. Hon ska åka på sin första semester på åratal när hela hennes identitet raderas. Hon blir bestulen på sitt pass, sina nycklar, sitt namn, sitt liv. Någon har tagit kontrollen över hela hennes värld, hennes dåtid och framtid och det är inte lätt att vara kaxig i det läget men vad gör man när all information finns tillgänglig på nätet och fel person får tag på den?

Hösten 1995 var The net högtekologisk finaction när den var som bäst. Det var coola typsnitt på datorerna, det var datorer som PRATADE, för tusan, hon beställde till och med PIZZA online! Det var ju skitfränt och jättenytt och ingen hade en aning om då hur mycket och hur fort detta INTERNET skulle utvecklas.
Det är just denna utveckling som gör The net till ett ganska lättmobbat offer. Filmen känns nämligen inte så fräsch längre. Det känns som The net har femtio år på nacken och hur mycket jag än fattar rent intellektuellt att jag borde se filmen mer som ett tidsdokument än som en tajt thriller så går det inte.

2010 tycker jag The net är en ganska sugig film. 1995 tyckte jag inte det. Sandra Bullock är fortfarande söt som sockervadd och jag blir glad bara av att se henne i bild men filmen dammar när jag blåser på den även om jag inte ens tar i.

Till filmens försvar ska väl ändå sägas att tanken var god och det som då var nån slags framtids-hittipå-spännande-handling i nuläget mycket väl skulle kunna bli dagens sanning. Jag tror inte ens jag skulle höja på ögonbrynen.

Publicerat

ALL ABOUT STEVE

Mary (Sandra Bullock) är en korsordsmakare, singel, bor hos mamma och pappa. Mamman och hennes väninna fixar en blinddate åt Mary. Väninnans snygga son Steve (Bradley Cooper) verkar vara en perfekt man för Mary, i alla fall på ytan. Han är snygg och blåögd och Mary faller som en fura.
Hon fullkomligt överfaller Steve efter bara ett par minuter av första dejten och slutar varken prata eller tafsa och Steve får panik, drar en nödlögn att han måste åka till Boston och avslutar dejten.

Men Mary ger inte upp. Hon är kär. Hon totar ihop ett korsord som hon skickar in till din arbetsgivare lokaltidningen som enbart handlar om den underbare Steve och självklart får hon sparken. Utan jobb och med kärleken i Boston bestämmer sig Mary för att följa efter och leta upp Steve.

När Sandra Bullock är med i en ren komedi vet man precis vad man får för pengarna. Antingen gillar man det eller inte, det är precis som med Hugh Grant. Sandra spelar Sandra och Hugh spelar Hugh i princip i alla filmer. Jag gillar Sandra Bullock och jag gillar henne här med även om filmen i sig inte är så trovärdig och till och med rätt enerverande stundtals, men den har sina ögonblick av fniss, av leenden och faktiskt ett och annat gapskratt.

Bradley Cooper är som vanligt snygg i sina blå tröjor och Thomas Hayden Church spelar en charmig buffeltönt som brukligt är.

Men, va fan, det funkar faktiskt. Det är rätt så puttrigt det här. Sandras röda stövlar är sjukt snygga precis som hela hon och om någon ska ge bokstavskombinationer (både på pappret och som sjukdomsdiagnos) ett ansikte så är det väl hon?

Publicerat

THE BLIND SIDE

För att uttrycka det milt, det går sådär för Michael Oher.

Livet leker inte direkt. Han har jobbiga hemförhållanden, det går uruselt i skolan, han är på gränsen att behandlas som förståndshandikappad, han är stor och klantig, ja, det är ingen räkmacka att vara Michael Oher (Quinton Aaron).

Av en slump tas hand om hand av en rik familj med mamman Leigh Anne Tuohy (Sandra Bullock) i spetsen som ser till att han får tak över huvudet, en alldeles egen säng, kläder på kroppen, gemenskap, en vilja att få ordning på skolarbetet och som ett led i det får han en chans att börja spela amerikansk fotboll.

The blind side är en film baserad på en sann historia, en historia så otrolig att den måste vara amerikansk för att man ska köpa den. Att filmen är baserad på en sann historia innebär också att Sandra Bullocks skådespelarinsatser premierats på ett sätt de aldrig hade gjort om detta varit en vanlig hittipå-feelgood-film.

Det gör mig ingenting, jag gillar Sandra Bullock, jag tycker alltid hon är bra, men precis som att Julia Roberts aldrig hade fått en Oscar för Erin Brokovich om det inte hade varit en sann historia så hade Sandra Bullocks namn och Oscars aldrig nämnts i samma mening utan bakgrunden till denna film.

För det är gulligt. Det är en halvliter sirap rätt ner i svalget. Det är som att äta en tallrik strösocker med sked. Det är tillrättalagt och puttinuttgulligt och hade jag inte vetat att historien i sig är sann hade jag försökt viftat bort den enbart som trams.

Men samtidigt, va fan, den är en film jag blir glad av. Den funkar. Varför ska jag hålla på och analysera? Det är ju en tvättäkta snällisfilm ända ut i fingerspetsarna!

 

Publicerat

DEMOLITION MAN

Otaliga är de gånger då jag befunnit mig på någon av världens Planet Hollywood-restauranger och bett om bordet ”straight under the glassbox with the naked Sylvester Stallone”.

Otaliga är de gånger då kyparen lett i mjugg, svarat ”Yes, mam” och visat mig till rätt plats där jag sen satt mig, ätit Ceasarsallad, druckit världens godaste vaniljshake ur sugrör, tittat i taket och försökt urskilja ett vad som var så speciellt med the Italian Stallion.
Men det går inte att se ett skit.

Glaslådan är hämtad ur filmen Demolition man där supersnuten John Spartan (Stallone) blivit nedfryst som straff för ett brott (han inte begått) för att i framtiden tinas upp och fortsätta göra nytta.

2036 är året då han återkommer till jordelivet, liksom hans antagonist Simon Phoenix (Wesley Snipes), superskurken som Spartan satte dit och som straff blev även han nedfryst. Phoenix är så ond så ond, hackar ur ögon ur folk och har sig och har blonderat hår och allmänt galen blick. Hu vad han är ond.

Framtidens Los Angeles är ett tämligen intressant ställe med miljövänliga bilar, ständig övervakning och mycket låg brottslighet. Minsta svordom bötfälls.

Spartan får en kvinnlig kollega när han återinsätts i poliskåren, Lenina Huxley (Sandra Bullock). Tillsammans måste dom hitta Phoenix innan han gör fler otyg.

1993 var Demolition man bland det ballaste som visats på bio, så är det inte nu, långt därifrån. Däremot håller den faktiskt förvånadsvärt bra fortfarande. Filmen är fyndig, det är många genomtänkta detaljer, den är bitvis rätt fnissrolig och manusförfattaren har ett rätt intressant sätt att se på framtiden och nya uppfinningar.

En film som innehåller tre riktigt sköna filmstjärnor, varav en naken, måste premieras.

Publicerat

THE PROPOSAL

Sandra Bullock är tillbaka och jävlar vad bra hon är som den elaka bokförlagschefen Margaret med stram tofs, höga klackar och en riktig bitchattityd.

Ryan Reynolds är hennes toffelsekreterare Andrew som blir en ofrivillig räddande ängel när Margaret riskerar utvisning till sitt hemland Kanada och i panik friar till Andrew för att få fortsatt uppehållstillstånd.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå plotten eller för att kunna gissa slutet, men med 39-graders feber är det inte en sån film jag behöver. Det här är inte Ben&Jerry-glass, det är mer ICAs egna halvliters vaniljglass. Och ja, tillräckligt sugen på glass så funkar även det ibland.