Det är inte överdrivet ofta jag ser finsk film. Jag tror det mer beror på att finsk film inte är särskilt lättillgänglig än att den skulle vara dålig. Jag tror inte finsk film är ett dugg sämre än svensk däremot tror jag att jag kan lukta mig till ett litet finskt guldkorn även om jag inte har hundratals filmer att jämföra med.
Sauna är en vildmarksrysare som utspelar sig 1595. Ryssland och Sverige har krigat klart och världskartan ska ritas om.
Mitt ute i ingenting befinner sig Eerik och hans bror Knut. Eerik är en våldsam man med 73 liv på sitt samvete. Knut är känslig och tillbakadragen och mår extremt dåligt av sin brors agerande. I en enslig stuga möter dom en pappa och hans dotter och pappan går ett blodigt öde till möte i Eeriks knivförsedda händer. Knut stänger in flickan i en jordkällare för att hålla henne borta från Eerik. När dom sedan ska lämna huset för att fortsätta sin vandring genom skogen går Eerik för att släppa ut flickan. Tror Knut. Men Eerik struntar en hel hög i det.
När flickan sen börjar visa sig för Knut (lite som tjejen i The ring) och han är millimeter från en psykisk kollaps berättar Eerik hur det ligger till – det kan inte vara flickan Knut ser för hon är kvar i källaren.
Vad gäller skådespelarinsatserna så finns det ingenting att klaga på. Tommi Eronen som Knut är fenomenal på att visa hur det känns när nerverna ligger utanpå kroppen och han är extremt lik Foppa, vilket inte är så vanligt på skådisfejs och Ville Virtanen som Eerik är jätteäcklig i hela sin svenniga uppsyn.
Filmmusiken är jättefin, jag skulle gärna köpa soundtracket och fotot, ja, det är vackert, det är kargt, det är ödemark.
Sauna är mer en rysare än skräckfilm, mer krypande spänning än blod. Betyget dras ner en smula för att jag trodde filmen skulle vara läskigare och för att jag konstaterade under eftertexterna att jag egentligen inte förstod storyn. Men det är helt klart en sevärd film.
