Kategori: scifiaction

Publicerat

IN TIME

Försök tänka tanken att du bara skulle bli 25 år. Det var din utmätta tid. Du blev varken yngre eller äldre, 25 år var vad du blev tilldelad, alla år efter det måste du köpa och har du inga pengar är det bye bye birdie på din 25-års-dag.

Försök samtidigt tänka tanken att om ingen ur åldrandets synvinkel blev äldre än 25 så ser alla mer eller mindre likadana ut. Barn är fortfarande barn men om du är 25, 50 eller 80 spelar ingen roll, kroppen liksom ”fryser” vid 25. Du ser alltså ut att vara jämngammal med din mamma OCH din farmor.

In time är en science-fiction-thriller som faktiskt känns smart. År är hårdvaluta, fattiga dör, rika kan köpa sig tid, det är inte en helt overklig tanke, speciellt inte i en tid där många verkar tro att det går att köpa sig evig ungdom med hjälp av plastikkirurger och åtstramningspaket.

Will (Justin Timberlake) som växt upp i slummen möter överklassflickan Sylvia (Amanda Seyfried) och tillsammans bestämmer dom sig för att göra nån slags futuristisk Robin Hood-resa genom att ta tid från dom rika för att ge till dom fattiga. Hack i hälarna har dom nån slags tidsbeskyddare som gestaltas av Cillian Murphy i apsnygg skinnkappa.

Cillian Murphy är jättebra på att spela ond, Justin Timberlake är jättebra på att spela vilken karaktär filmbolaget än sätter i händerna på honom och Amanda Seyfried är jättebra på att springa fort i äckligt höga klackar men det hjälper liksom inte. In time är en jättetråkig film. Baktanken med den, andemeningen, är toppen, den gillar jag som tusan och jag köper hela historien men den är inte direkt filmad med vare sig finess eller hjärta. Den är inte ens särskilt futuristiskt gjord.

En karaktär i filmen benämner hela tidsaspekten som ”darwinistisk kapitalism” och det stämmer verkligen. Intressant nog att skriva en C-uppsats om men inte tillräckligt för ett bra betyg. Synd tycker jag.

Publicerat

Attack the block

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns få element som är så störande som kaxiga ouppfostrade ungjävlar. Jag har sjukt svårt att frambringa tålamod och förståelse för denna del av mänskligheten fast jag vet, jag VET, jag veeeeeeeeet att det oftast beror på hur idiotvuxna i deras närhet beter sig. Barn gör inte som vuxna säger, dom gör som vuxna gör och allt det där. I know, jag fattar rent logiskt men känslomässigt sparkar jag bakut med alla benen samtidigt.

I en fattig förort till London sätter ett såntdär vidrigt grabbgäng skräck i besökare genom att knivråna dom. Sam (Jodie Whittaker) råkar befinna sig på fel plats på fel tidpunkt och hamnar mitt i dessa uttråkade, hormonstinna, gränslösa och panka killars väg. Dom robbar henne på allt hon äger och har och mitt när rånet pågår som mest tjongar det ner nåt ljusklotsaktigt mitt i taket på en parkerad bil. Gängets ledare Moses (John Boyega) klättrar in i bilen och blir attackerad av vad-det-nu-är, nåt UFO-monster-aktigt som han sen letar upp och har ihjäl. Men vad är det för nåt, vad kommer det ifrån och vad är det för håriga gorillamonster med självlysande tänder som regnar ner från himlen?

Attack the block är ingenting jag någonsin sett förut. Joe Cornish  har skrivit och regisserat en ungdomsaction-scifi-samhällskritisk-slaffsfilm som på sitt lilla vis är helt nyskapande. Därför blir jag lite förbaskad på mig själv när jag retar mig på ”missar” som att en tuff svart tonårsförortstjej har sprillans nya konståknings-skridskor ståendes i bokyllan för i samma veva lyckas han skildra vad som faktiskt händer – på riktigt – när man åker liten skruttig moppe nedför en betongtrappa och det inte är en massa balla stuntkillar som utför tricken i slowmo: det går åt helvete.

Det är inga speedade biljakter, det är moped-och-cykel-turer på cykelbanor i lagom tempo, ja, det mesta är ganska basic. Visst är filmen överdriven – heeeey det regnar aliens från himlen –  men det är ändå grått asfaltigt och ganska ocoolt allting.

Det enda riktigt coola i filmen är musiken som är signerad Basement Jaxx (här finns ett skönt exempel inspirerat av John Carpenter och hans film Attack mot polisstation 13 från 1976). Musiken gör precis lika mycket för den här filmen som Daft Punk gjorde för Tron: Legacy eller Chemical Brothers gjorde för vissa av scenerna i Hanna.

Nånstans inuti mig svider det att jag inte kan ge filmen bättre betyg än en hygglig trea men jag kan inte för jag tycker inte den är bättre än så. Samtidigt har den sköna kvalitéer som gör att jag mer än gärna rekommenderar den. Tyvärr har den premiär samma dag som Tintin och det är synd tycker jag. Jag tror att Attack the block kommer att gå relativt obemärkt förbi på biograferna men att den kanske får en välförtjänt liten boom på DVD så småningom. Jag kommer i alla fall att se om den och jag kommer DEFINITIVT lyssna en hel del på soundtracket.

 

Publicerat

INDEPENDENCE DAY

Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.

När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.

Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.

Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.

Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.

Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.

Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.

(2009)

(1996)