Ja, alltså, om man blev trött av att titta på MTV redan på 90-talet på grund av alla snabba klipp, ja då kanske man ska välja nåt annat på biorepertoaren än Scott Pilgrim för här går det undan.
Det här är TV-spelsaction doppad i Red Bull och rullad i såna där tuggummin som liksom smäller i munnen när man tuggar.
När jag ser den pixliga Universalloggan innan förtexterna och hör den blipp-bloppiga Nintendo-musiken blir jag glad, sen dippar glädjen en smula när jag sitter och funderar på den skitlarviga moralpredikan som pumpas ut under den första kvarten av filmen. Okej, herregud, Scott Pilgrim är 22 år och ihop med en 17-åring!! Stoppa pressarna, ring klagomuren och Bris, eller nåt.
Det larviga är att Michael Cera som spelar Scott inte ser ut som 22 (fast han är så gammal i verkligheten). Han har samma oförstörda babyskin i ansiktet som min 11-årige son och jag har väldigt svårt att se det ”fula” och konstiga i att han skulle dejta en tjej som är 17.
Men nu tänker jag inte dissa Michael Cera, det finns ingen anledning till det. Han är född till den här rollen, den sitter som gjuten, som latexhandsken på en grisinsiminerare. Jag blir glad att det verkar vara en nörd-boom i Hollywood, det gör verkligheten en smula enklare för alla killar som inte kan jämföra sig med den långa-mörka-vältränade-babemagnet-snyggingen som oftast pumpas ut som nåt slags snubbeideal.
Scott Pilgrim vs The world är en film som tilltalar min hjärna mer än mitt hjärta. Den lyckas inte slå sig in och göra bestående avtryck men den var underhållande för stunden och vore jag tjugo år yngre skulle jag antagligen ha en Michael Cera-plansch på väggen.
Nu undrar jag bara hur lång tid det tar innan vi får se honom och Jesse Eisenberg som brödrapar i nån film. Det kan inte dröja länge.
