It takes a fool to remain sane. Sällan har en låttitel varit mer sann och sällan har har jag känt mer sympati för en filmkaraktär än jag gör för Arthur Poppington.
I Woody Harrelsons skepnad blir han en komplex och mänsklig figur både när han är sitt egna jag som Arthur och när han ska rädda världen som sitt alter ego Defendor med svart fingerfärg runt ögonen och ett stort D av silvertejp på magen.
Arthur är en man som inte har alla hästar i spiltan, inte alla indianer i båten eller inte alla kritor i asken. Han är lite bakom, lite udda, en knasig typ helt enkelt. Han har varit utstött och mobbad sen han var barn och sällan fått höra något annat än att han är just annorlunda. När han ikläder sig Defendor-munderingen blir han något annat, någon annan. Han blir det bästa han kan bli, han blir sin egen superhjälte.
Filmer som handlar om vanligt folk som ikläder sig superhjältemasker och använder sig av civil olydnad och hittipåvapen för att sätta dit elakingar finns det ett gäng av. Den senaste jag såg var Kick-ass och kanske är det därför min hjärna jämför dom med varandra under tiden som filmen går. Men där Kick-ass är färgglad och twistad på ett härligt barnsligt vis där är Defendor mer som gammelgäddan. Allt går lite långsammare, allt är lite mindre kontrastrikt, det är inte så snyggt, inte så hippt, ytan är inte så viktig. Om Kick-ass är det hyperaktiva dagisbarnet så är Defendor den luttrade förskolelärarinnan. Hårdhudad och inte så lättcharmad. Livet har gjort sitt, erfarenheterna trubbat av dom vassaste kanterna och kvar är liksom bara kärnan, människan, med fel och brister.
Elias Koteas spelar gris med den äran, som alltid höll jag på att tillägga. Sandra Oh är psykolog och hon har verkligen filmvärldens absolut mest trivsamma omtänksamhetsrynka mellan ögonbrynen. Kat Dennings spelar den prostituerade Katerina Debrofkowitz och trots att jag såg henne i Thor för inte så länge sedan minns jag henne knappt.
Woody Harrelson är normalt sett knivskarp i sitt agerande av mentalt instabila personer och här har han höjt sig ännu ett snäpp. Han pendlar mellan fullt fungerande och normalt tänkande till halvgalen till jättesnällis till knäpp till supercharmig och lite läskig bara genom små förändringar i ansiktsuttrycket. Inget överspel, bara minimala nyanser och jävlar vad det funkar!
Jag tycker väldigt mycket om Defendor som film. Det är en rätt igenom snällisfilm gjord utan meserier. Metics soundtrack passar som handen i handsken och låten Help I´m alive som pumpar genom eftertexterna ger mig gåshud (du hittar den på den här låtlistan).
Det här är en film jag kommer se om många gånger om inte annat för att påminna mig själv om att det alltid alltid alltid lönar sig i längden att inte försöka vara någon annan än sig själv.
