Jag gillar övernaturliga filmer. Jag gillar att titta på företeelser jag egentligen inte förstår och definitivt inte tror på, speciellt när det gäller rymden, rymdvarelser och konstiga djur under vattnet.
Jag har ingenting emot sagor, fantasy, knäppa hittepåhistorier. Det jag inte fixar i film är när storyn ska låtsas vara någorlunda verklighetstrogen men det är så way off att det inte GÅR att köpa historien på en endaste fläck.
På smällen är en sådan film.
Den vrålsnygga och jättecharmiga tjejen Alison (Katherine Heigl) jobbar bakom kameran på TV-kanalen E. Hennes stora dröm är att själv få vara den som intervjuar kändisar och en vacker dag slår drömmen in: hon får jobbet och ett eget TV-program.
För att fira det tar hon med sig jättesöta storasyrran och småbarnsmamman Debbie (Leslie Mann) på krogen.
På samma krog är Ben (Seth Rogen) och hans störda haschrökande flumdruttar till polare. Ben är en riktig loser i ordets alla bemärkelser. En man utan vilja att göra något vettigt, han lever för dagen, för att bli hög och full och jobb, det har han inget. Ben är allmänt ful, det känns som han luktar malpåse och han beter sig som en gris. Denna Ben hamnar efter den blöta krogkvällen i säng med Alison. Detta händer kanske 20 minuter in i filmen och hade den inte dött innan så dör den då.
MEN FÖR HELVETE! Tror filmskaparna jag är född igår? Att Alison ens skulle snegla på Ben är lika troligt som att Nicole Kidman skulle bry sitt lilla australienska vänsteröga om Per Nuder gick förbi. Nej, precis, det skulle inte hända. Att Alison och Ben sen hamnar i säng, hur hög promillehalt dom än har, är lika troligt som om Marcus Schenkenberg och Kristina Lugn skulle vakna upp en söndagmorgon i samma säng, titta på varandra och utbrista ”WHA HAPPEN?”
Grejen är den att det slutar inte där. Alison får inte panik när hon vaknar, hur äcklad hon än ser ut när hon ser Bens nakna kropp. Dom går gemensamt och äter frukost på ett fik, Ben fortsätter att bete sig som en Homo erectus, som en fucking jubelidiot. Han ger henne inte sitt telefonnummer när HON frågar, men HON ger honom sitt visitkort från TV-kanalen och jag sitter i vrålar TROOOOOOLIGT?!?!?! Varför går hon inte bara??? i soffan.
Hela filmen fortsätter i samma stil. Allt är totalt missanpassat utan att en enda sekund vara hjärtligt eller ens roligt.
Katerine Heigl är bra, hon gör vad hon kan med dasspappret till manus hon tackat ja till. Seth Rogen är en av mina absoluta hatobjekt alla kategorier. För mig är det ett under att han får stå framför kameran någonstans, någongång, under några som helst omständigheter. Han är inte rolig, han är inte charmig, han pratar så slafsigt att det är svårt att höra vad han säger och han är rent utsagt ful som stryk. Paul Rudd, som spelar storasystern man, är motsatsen: nedtonat briljant i det mesta han gör men hans roll är på tok för liten för att det ska göra nån större skillnad för filmkänslan i stort.
Det här är en räserbajsfilm i ordets mest verklighetstrogna bemärkelse.
