Den förra sjöodjursfilmen jag skrev om kommer inte påverka mitt framtida utomhusbadande åt något håll, inte en chans. Till och med en kombinerad djurfobiker/badkruka som jag kan se den utan biverkningar. Sharktopus är en helt annan femma, eller åtminstone en helt annan enkrona.
Första fem minutrarna av filmen är förvånadsvärt spännande. Sedvanlig blond tjej ska prompt ut och simma – ensam. Polaren ligger kvar på stranden och läser. Den blonda tjejen springer ner till vattnet och hon ser ut som en helt vanlig tjej när hon springer, huden rör sig, kroppen guppar, låren skumpar till och med! Hon simmar iväg – crawlar såklart (och vad vet ALLA som tittar på hajskräckisar? Jo, crawla inte, då kommer hajen! Ingen har någonsin dött i en hajskräckis simmandes bröstsim) och hajen som kommer efter henne är en vanlig old-school haj. Att det är HAJEN som sen blir uppäten, ja det är ju det som är själva historien. Det finns något större och läskigare därute än en fjantig haj.
Den jättestora Sharktopussen, hajbläckfisken, är en riktig mördarmaskin. Den är tillverkad åt militären och styrs av ett halsband kring halsen av Nathan Sands (Eric Roberts) men odjuret lyckas givetvis få av sig halsbandet och blir en fri fisk på djupa vatten.
Sharkotopus är till skillnad mot Dinoshark en helt okej film. Både storyn och skådespelarna är godkända, det är kekkiga men jättecharmiga effekter och jag personligen tycker det är en JÄVLIGT otäck tanke att inte ens vara safe när jag ligger på land. Dom där sugploppstentaklerna kommer att hemsöka mina drömmar både när jag sover och när jag dagdrömmer en sommardag på stranden.
En läskiga-djur-under-vatten-film som gör ett sådant intryck MÅSTE få godkänt.
