Det var ett bra tag sedan det kom en film som enade all världens recensenter i en hyllningskör så som denna film gjort. Riktigt länge sedan var det.
När sen mina vänner börjar knacka mig på axeln och säga ”Har du sett Winter´s bone än? Den är såååå bra” så blir jag ju självklart nyfiken på filmen som handlar om den 17-åriga tjejen Ree (Jennifer Lawrence) som tar hand om sina två småsyskon och sin sjuka mamma när pappan stuckit och pantsatt hela deras hem. Nu riskerar familjen att bli hemlös, det enda hon kan göra är att bege sig iväg och försöka hitta pappan. Död eller levande.
Nu är alltså filmen sedd, jag kan svara ”ja” på frågan mina kompisar ställer och min nyfikenhet är stillad.
Så, sällar jag mig till förståsigpåarna i tidningar och på TV? Tycker jag som mina filmälskande vänner? Nej, jag gör inte det.
Winter´s bone är total misär. Det är misär på precis alla fronter, bakom varje dörr, i varje byxben. Det är kargt och kallt och huttrigt, det är trasigt och kantstött. Känslan i filmen är ungefär lika glad och hejsanhoppsan som att bo i Norrland på vintern och det är total solförmörkelse och så kommer orkanen Katrina och gummistövlarna läcker, jag får tandlossning och barnen uppvisar klara tecken på hiv. Trots detta så blir jag inte engagerad och det är en skitskum känsla.
Jag kan inte låta bli att jämföra Winter´s bone med Frozen river, en film med om inte snarlikt tema så väl med samma känsla. Den filmen gjorde mig ledsen. Jag fick en klump i magen som inte ville släppa och jag tänker fortfarande på den ibland. När jag skriver detta är det bara ett par timmar sedan jag läste eftertexterna till Winter´s bone och jag har redan glömt filmen. Efter att jag skrivit detta kommer jag sannorlikt inte ägna filmen en enda mikrometer tankeverksamhet, inte förrän den får en massa priser på galor världen över och jag känner mig skitdum för att jag inte fattar grejen.
Tjugoåriga Jennifer Lawrence är en tjej vi kommer att få se mer av, om inte annat för att hon ser ut som en ung Cate Blanchett även i trasiga jeans. För mig var filmens behållning att få se att Laura Palmer inte var död eftersom Sheryl Lee hade en liten liten roll och henne har jag inte sett på länge.
Skådespelarna gjorde annars precis vad dom skulle, det är bara jag som inte tycker att det räcker ända fram.
