Ibland får jag idéer som jag själv tycker är smått lysande.
Efter att ha läst Sofias välskrivna recension av Die Welle tändes glödlampan på skalpen och jag beslutade mig för att hyra filmen och se den med mina barn. Det ena barnet läser tyska och det andra allt han kommer över om andra världkriget,visst måste denna film vara helt mitt i prick för en pedagogisk filmkväll i familjesoffan? Ja, trodde jag då. Nu vet jag att det korrekta svaret var: nej.
Alla med en någorlunda fungerande hjärna och empatiskt hjärta har nog tänkt denna tanke: Hur faaaaaan kunde det som hände i Nazityskland hända? Det är ju helt sjukt tamejfan! Funderar jag vidare så är det inte helt offside att fortsätta meningen med: inte faaaaan skulle det kunna hända igen.
Jag vill så gärna tro att historien lärt oss något men jag inser också hur otroligt enkelt det är att hamna där igen.
Die Welle handlar om Rainer, en engagerad, omtyckt och otroligt pedagogisk lärare som ska hålla i en projektvecka i sin skola i ämnet autokrati. Diskussionerna kör igång och några pojkar längst bak brölar om att dom är trötta på att höra om nazisterna, att det inte har någonting med dom att göra och att det ändå inte är nåt som kan hända nu.
Det resonemanget får Rainer att spinna loss och han drar projektet, experimentet, till sin spets. Han får eleverna att bete sig likadant och att klä sig likadant. Dom tar fram en logga, gör en hemsida, trycker upp 5000 klistermärken och dom kommer på en armrörelse som blir hälsningsfras. Klassen hittar på ett namn till gruppen: Die Welle, Vågen.
Experimentet blir lite som jag skulle vara i startfållan till Hahnenkammrennen. Det är nåt som från början var en god tanke men som slutar i en stor jävla snöboll utan möjlighet att bromsa.
Jag uppskattade verkligen Die Welle som film. Bra tempo, inget onödigt bjäfs, klara och tydliga karaktärer och en viktig historia som är lätt att ta till sig. Sett till småfolket i familjen så var det just DÄR mina goda intentioner sket sig. Filmen är jobbig, den är hemsk och är man en liten känslig tänkande person så kan det slå över, vilket det gjorde härhemma. Gråt, tandagnisslan och en frågestund som varade i flera timmar efteråt blev kontentan av vår ”mysiga filmkväll”.
Men hur jag än vrider och vänder på det och hur jobbigt det än är att se sina barn ledsna och panikslagna över människors ondska så tycker jag det är viktigt att lära ungarna titta på annan film än glättig Hollywood-yta. Livet är inte en Disneyfilm. Livet är heller inte något snabba-klipp-producerat av Jerry Bruckheimer. Livet är inte Johnny Depp i kajal eller dånande 3D effekter med Daft Punk i bakgrunden. Livet är inte Carrie Bradshaw i stilettklackar eller J-Lo, nej för helvete, livet har definitivt inte med J-Lo att göra. Inte nånstans.
Livet är piss och skit och orättvist och hemskt och irriterande och det är ens egen skyldighet att göra det så bra som möjligt, både för sig själv och så långt det går, även andra. Att förstå sin egen samtid, att lära sig tänka själv och ifrågasätta information är ingenting man får gratis eller som lärs ut av Svamp-Bob, Tinky Winky eller illa tecknat Nickelodeon-skit, det är nåt man måste hacka i sig själv.
Med Die Welle hjälpte jag barnen att hacka.
Med isdubbar. Rätt in i solar plexus.
Här finns filmen.
Här går det fanimej inte undan!
