Kategori: skräckfilm

Publicerat

Final Destination 5

Glassplitter gör sig bra i 3D, likaså kastade knivar och en (vansinnigt snyggt gjord) rämnande bro.

Gänget bakom Final Destination-filmerna har verkligen skapat sig en plattform i sub-genren Kreativt dödande (vilket låter faaaan så mycket ballare om man uttalar det på engelska). Det är nästan så det känns lite jobbigt men jag måste erkänna att den här filmen – precis som dom andra i serien – ÄR underhållande i all sin morbiditet, för så länge folk dör så funkar det.

Skådisarna agerar som om dom blivit upplockade på Willys-parkeringen och mutade med en back Julmust för ett par dagars arbete. Det är inte mycket utbildat folk framför kameran, det ser till och med en lekman som jag. Bakom känns det däremot desto mer begåvat, i alla fall om jag syftar till effektmakarna då effekterna helt enkelt är  oklanderliga, det är mängder av blodmos och det kittlar i min höjdskräcksskadade mage vid flera tillfällen.

Folk dör som flugor och det är egentligen det enda filmen går ut på. Det och predestination. Att känna på sig vad som ska hända, att få andra att förstå att känslan är på riktigt och att försöka förhindra det oundvikliga.

Visst är det härligt splattigt men det är också knalldött mellan dödsögonblicken. Synd men oundvikligt när det är fula skyltdockor i alla roller och ett manus som haltar som en benamputerad utan protes. Ändå får jag ingen direkt bismak av filmen, den är liksom inte dålig på det sättet, den är bara lite…eljest.

Publicerat

Hostel: Part II

Där den första Hostel-filmen slutar där börjar Hostel: Part II, både filmen och inuti mig. Det är över ettochetthalvt år sedan jag såg första filmen och jag var nog aningens snål när jag bara gav den en trea för det är en film som dröjt sig kvar hos mig, på gott men också på väldigt mycket ont.

Hostel som skräckfilm betraktad var toppen. Spännande och äcklig och jag blev rädd och mådde lite illa över alla otäcka bilder jag blev serverad. Kanske är det därför jag väntat med att se uppföljaren, för det här är verkligen inga enkla filmer att se. Dom tar betydligt mer energi än dom ger, dom kräver total uppmärksamhet samt att synapsswitchen står i OFF-läge för kopplar jag på min normala empatiförmåga så vill jag bara stoppa en strumpbyxa i halsen, svälja sakta och förhoppningsvis dö.

Det är glada ungdomar på äventyr i Europa, naiva ungdomar, levnadsglada ungdomar, såna som litar på folk runt omkring sig och speciellt snälla människor. Men snälla människor i Hostel-filmerna existerar inte, speciellt inte i östeuropa och definitivt inte på vandrarhem. Jag vet det och du vet det men tågluffarkidsen har ingen aning. Dom pratar och lär känna och skrattar och dansar utan en tanke på att personerna dom möter kan ha dom sjukaste hjärnor världen skådat och det är fan jobbigt att se hur mycket jag än mantrar ”detärbarafilm, detärbarafilm”.

Visst, det  ÄR  bara film men personligen tror jag att mina resor runt om i världen hade varit aningens mer analt kontrollerande om jag sett filmer som denna när jag var jätteung, innan jag begav mig ut i världen. Jag hade sannorlikt varit en räddare människa då, jag tror definitivt att jag varit det och när film fungerar negativt och hämmande på det sättet då är det inte helt bra att se dom. Fast sånt vet man ju såklart aldrig förrän efteråt. Att bli nojjig på grund av en film handlar inte heller om att filmen är bra eller dålig, det är liksom nåt annat, nåt som inte går att ta på men jag vet att jag bombsäkert aldrig någonsin i mitt liv skulle ta in på ett vandrarhem i Bratislava. På det sättet har Hostel 1 och 2 samma inverkan på mig.

För att gå in lite mer på handlingen i just den här filmen så är det tre unga amerikanska tjejer som är i fokus, Beth (Lauren German), Lorna (Heather Matarazzo) och Whitney (Bijou Phillips). Samtidigt i nån slags bi-handling får vi lära känna dom amerikanska männen Todd och Stuart litegrann och den infallsvinkeln är faktiskt både intressant och smart.

Todd (Richard Burgi, det är han som spelar Karl Mayer i Desperate housewives) är en överklassman med Ellos-utseende som betalat en jäkla massa pengar för att få åka till Europa och mörda någon under kontrollerande former. Han vill åt den där respekten som folk som dödat får, den där känslan dom utstrålar, blicken. Hans bekant, Stuart (Roger Bart också han från Desperate housewives, det var han som spelade George som var ihop med Bree ett tag) är en osäker liten räka, gift och till synes rätt normal men även han har betalat för att få döda en fängslad kvinna i Slovakien.

Relationen dom emellan och det som sedan händer med deras psyken i mördarkatakomberna är mycket väl gestaltade scener och ganska speciella för att vara denna typ en filmgenre.

Betygsmässigt är Hostel: Part II svagare än ettan men då den första filmen egentligen borde höjas till en fyra så är betyget till denna ganska given.

 

Publicerat

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Sara

Nu börjar det vi kallar fruntimmersveckan (eller egentligen började den redan igår men Fredrik räknas inte in här).Vad är då finurligare än att recensera en samling filmer som otroligt genomtänkt eller väldigt långsökt går att härröra till ett gäng kvinnliga namnsdagsbarn?

Först ut är Sarah Michelle Gellar som visserligen stavar med h men ändå har namnsdag just idag.

Den film jag direkt kommer att tänka på i samma andetag som just henne är Jag vet vad du gjorde förra sommaren från 1997. Vad jag själv gjorde den sommaren minns jag som om det var igår. Jag gick runt runt på vägarna kring mitt hus med pytteliten dotter i barnvagn och det var den varmaste sommaren i mannaminne. Det var en sommar som inte tog slut förrän långt in i september.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren är en ungdomsskräckis med dom då ganska okända namnen Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Philippe och nämnda Sarah i huvudrollerna. Kevin Williamson skrev manus och det är samme man som året innan skrev manus till Scream och sen även till Scream 2.

Det är sommar och fyra ungdomar är på fest. När dom ska åka hem mitt i natten kör dom på en man. Istället för att göra det enda vettiga, det vill säga dubbelkolla om han  lever eller är död så tar dom för givet att dom bragt honom om livet och gör det jävligt korkade beslutet att kasta honom – liket – i havet. Dom bestämmer sig för att hålla tyst om det här och förtränger det ända tills ett år gått och det finns en man som minns vad dom gjorde förra sommaren.

Jag tycker det här är en ganska spännande film. Jag hoppade till både ofta och högt när jag såg den på bio och jag tycker fortfarande att den håller. Det är, precis som vanligt i denna typ av film, en ganska cheezy story, det är många ”meeeh, kom igen nu va, varför gör du såååå?”-tankar när jag tittar men äsch, det funkar. Det är läskigt, det är mörkt, den är gjord efter skräckfilmsskolans blankett 1A och ibland räcker det alldeles utmärkt för en trevlig popcornstund.

Att Sarah Michelle Gellar och Freddie Prinze Jr dessutom blev ett par under inspelningen, gifte sig 2002 och faktiskt fortfarande håller ihop nu som föräldrar till lilla Charlotte Grace Prinze är kul tycker jag.

Så, grattis Sarah! Idag är det din dag!

 

Publicerat

LIDA

Det fanns en tid i världen då jag slukade allt av Stephen King. Varenda veckopeng gick till pocketböcker och han hade ensamrätt på dom bästa hyllplanen i bokhyllan, alltså dom som var i ögonhöjd.

Jag minns som igår när jag fick boken Lida. Det var sommar, det var bilsemester och jag satt där i bilen och läste och läste. Gick knappt ur. Åt knappt glass. Jag läste oavbrutet tills boken var slut. Det är fortfarande en av dom mest otäcka böcker jag någonsin läst.

När boken sen blev film var jag skeptisk. Inte på James Caan som stjärnförfattaren Paul Sheldon som råkar ut för en bilolycka och räddas av sitt ”Number one fan” Annie Wilkes.  Det var inte heller Kathy Bates som Annie som gjorde mig fundersam, hon är alldeles lysande som den psyksjuka och blindgalna Annie (en roll som även gav henne en Ocar 1991). Nej, det som gjorde att jag inte hjulade hela vägen till bion var att jag var rädd för att den där läskiga grundkänslan som genomsyrar boken inte kan överföras till filmformat. Och det kan den inte riktigt. Vissa scener glimrar till och då är det som att blodet isar sig i kroppen men långa perioder är filmen inte ens spännande vilket är en smula enerverande.

Att vara så utlämnad som Paul Sheldon är i filmen, att ligga sängbunden hemma hos en labil psyksjuk sjuksköterska med brutna ben, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, alltså jag får panik bara vid tanken. Paul Sheldon får också panik men hans tankar och funderingar, det som skildras så bra i boken, går inte att visa lika tydligt på film genom James Caans blickar och kroppsspråk, det är en omöjlighet.

Det finns en scen som etsar sig fast hos dom flesta som sett filmen och den inkluderar ett vedträ, två fötter och en slägga. Men om jag ska framhäva min speciella favoritscen så är det slagsmålsscenen på slutet. Den är bland det grisigaste jag sett på film.

Kanske hade filmen känts mer homogen om jag inte läst boken, det kan nog vara så, men den är ändå väldigt sevärd och bitvis extremt otäck. Jag får hoppas att Kathy Bates var och är lyckligt gift för att bege sig ut på datingmarknaden med den här rollprestationen på sitt CV kan inte vara nån enkel match. Säg den snubbe som kan sova med minnet av Annie Wilkes bredvid sig.

Jag avslutar med att säga som jag brukar: Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning.

 

 

Publicerat

Pontypool

I en liten lokal radiostation i en liten gudförgäten by någonstans i Kanada sitter Grant Mazzy (Stephen McHattie) vid mikrofonen och gör det han gör bäst: pratar och retar upp folk. Hans två kvinnliga medarbetare Laurel-Ann (Georgina Reilly) och Sydney (Lisa Houle) uttrycker sin irritation på väldigt olika vis (Sydney utåt, Laurel-Ann inåt) men att båda två hyser en slags hatkärlek för sin medarbetare står ganska klart.

Det finns inte många nyheter att rapportera om från byn. En katt har sprungit bort, ja, det är ungefär det och Grant gör sitt bästa för att tjomma till även denna lilla händelse till någonting större än det är.

Men så ringer Ken in till studion. Ken flåsar, han har smått panik i rösten och berättar om ett hus som exploderat och att människor nu ligger i högar – döda. Det är ett upplopp någonstans inne i stan, han pratar om en kille som alla känner som blivit av med händerna och att människor flyr. ”Från vad?” frågar Grant men får inga svar. När NBC ringer för att intervjua Grant om vad som hänt tror han nästan det är ett skämt, att han är med i Blåsningen. Han vet ju inget! Han har ingen aning om vad som hänt, vad det är som får människor i massor att plötsligt bara….dö. Dessutom har han inte sett ett endaste dugg med egna ögon.

Hela filmen utspelar sig inuti denna radiostation. Det är både bra och dåligt rent dramaturgiskt. Bra för att det stundtals blir klaustrofobiskt och hjärnan får arbeta med att fantisera ihop hemskheterna istället för att jag blir överöst av blod och klafs. När det inte längre funkar – för mig – är när allting nystas upp och det mystiska inte är så mystiskt och läskigt längre utan bara blir en ganska larvig ”twist”.

Det jag gillar är skådespelarna. Alla tre är riktigt bra och Stephen McHattie (från 300, Watchmen, A history of violence och The fountain bland annat) ser ut som urtypen av en fårig men mänsklig gammal kameraväska. Tjejerna är och spelar vanliga tjejer, absolut inga våp, inga skrikhalsar, inga töntnissar, bara två vanliga tjejer som har en rätt ovanlig dag på jobbet. Att filmen sen inte höll hela vägen – för mig – känns tråkigt för jag trodde på den. Kanske är det en film som växer av en omtitt, jag tror det.

Publicerat

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.

 

Publicerat

Teaser: The Human Centipede 2 (Full sequence)

 

 

 

 

 

 

 

Det finns inte ens en trailer än, det enda som har släppts från uppföljaren till The human centipede (First sequence) – The human centipede 2 (Full sequence) – är en liten anspråkslös men ohyggligt smart teaser signerad filmens regissör Tom Six.

Det finns inte mycket att läsa om filmen ens på Imdb men om det lilla som finns stämmer så kan nog detta bli en ganska…hrmpf….omskriven historia. På Aftonbladet diskuteras det friskt eftersom filmen nu blivit stoppad i England.

Teasern kan du se här och här kan du läsa British Board of Film Classification egna ord om varför filmen stoppats.

Publicerat

BAD TASTE

Det var en gång för länge sen, då när Fangorns skogar fortfarande stod orörda, långt innan ballrogen nedkämpades av den heroiske Gandalf och Fylke andades inget annat än harmonisk longbottomrök, i alla fall inte på spelfilm.

I Sverige kantades denna avlägsna era av manchesterbyxor i pastell, av överdrivna axelvaddar och av att Depeche Mode släppte den fullkomligt lysande LP-skivan ”Music for the masses”.

Lite tidigare i en helt annan del av världen fick en frodig man i tjugoårsåldern (som redan då hade ett illa ansat skägg) tag i en 16-millimeterskamera. Han engagerade ett gäng nördiga vänner och dom började filma. Varje helg i fyra år filmade dom, vaaaarenda helg. 1987 var filmen klar. Bad taste fick den heta den förstfödde ”sonen” till en av världens största nu levande regissörer, Peter Jackson.

Historien om några snubbar som undersöker en invasion av utomjordingar i en liten håla på Nya Zeeland är en orgie i klafs. Det är blod (aka Heinz tomatketchup) och hjärnsubstans och var man inte sugen på haggis  innan så lär man aldrig någonsin bli det efter detta.

Jag tycker inte filmen är varken bra eller speciellt spännande när jag ser den nu (2011) men 1987 när den var ny, herregud, DÅ var den ball! Att få till dessa effekter utan egentligen en spänn på fickan DET är stor filmkonst oavsett vad man tycker om filmen i sig och det som också slår mig är hur stensäker Jackson var på att filma vinklar redan då. Han vet precis hur han ska hålla kameran för att få in rätt känsla och han maxar användandet av naturen som kuliss, precis som han senare gjort i både Sagan om ringen och King Kong.

Bad taste är ett bra bevis för att även stora varit små och att det är värt att kämpa som en dåre om du har en dröm som du vill ska bli sann.

Publicerat

Prowl

Amber (Courtney Hope) är en ung vuxen (17-18-nånting) som känner att hon fastnat i byhålan Famfield. Hon längtar efter en egen lägenhet i den stora staden och när hon får tag på en är lyckan gjord. Hon får med sig sina fem bästa vänner men på vägen till Chicago, mitt in the middle of nowhere lägger bilen av och dom får skjuts av en snäll lastbilschaufför. Om han är en skummis? Jag skulle inte satsa en tia ens på ”nej”.

Första halvtimmen är lite….konstig. Seg men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt utan mer underlig. Jag får känslan av att jag inte vet vad som komma skall, vilket alltid är en bra känsla i skräckfilmssammanhang. Ungdomarna sitter instängda i lastbilens lastutrymme och det är inte utan att lite skön klaustro infinner sig.

Skumma hillbillies är en tacksam människotyp att kasta in i läskiga filmer, det spelar ingen roll om dom spelar banjo eller åker runt i en klantig bil i blåkläder och dödar folk. Men här är det inte byfånen som är mördaren, här är det en typ av….vampyrer.

Filmen bjuder på en twist av minimodell men är för övrigt en ganska långtråkig historia. Den kommer liksom aldrig igång.

Filmitch har också sett filmen.

Publicerat

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.

Publicerat

INSIDIOUS

Det finns få offentliga rumsrena platser som på samma sätt som en biosalong uppmuntrar till närkontakt mellan två personer.

Det finns få filmgenres som underlättar till hudkontakt lika mycket som en riktig rysare gör.

Insidious är en sån film, en sån som inte bara uppmuntrar och underlättar utan även uppmanar till att hålla handen, fälla upp armstödet och hålla om, gömma ansiktet i datens nytvättade tröja eller helt enkelt bara hoppa högt samtidigt på given signal.

Familjen Lambert har flyttat in i ett stort as till hus. Pappan Josh (Patrick Wilson) jobbar mest hela tiden för att hålla familjens ekonomi flytande då mamman Renai (Rose Byrne) är mammaledig med parets tre barn, Dalton, Foster och lilla Elise.

Dalton smyger upp på vinden och råkar ut för en olycka och hamnar i koma bara dagar efter fallet. Samtidigt händer det onaturliga grejer i huset, det är poltergeist-fenomen, det är mystiska röster, det skymtas ansikten i fönster, det pratas om demoner och ja, det är en allmänt ganska tråkig stämning i kåken kan mhttp://www.blogger.com/img/blank.gifan säga.

Nu är ordet tråkig antagligen ett understatement som heter duga för om familjen bara haft tråkigt hade dom nog steppat av glädje. Dom har det rent läskigt, dom är rädda och jag och mina nerbitna naglar förstår dom.

Filmer som denna kommer alltid ha en publik även om den rent filmiskt har skavanker och nu i vårkänsle-och-sommarhormonstider är det den perfekta bio-dejt-filmen. Den är så pass perfekt att jag höjer betyget ett snäpp mot vad jag faktiskt tycker den är värd.

Det kallas mervärde.
Det kan också kallas ”jaaa-jag-erkänner-jag-sov-med-tänd-sänglampa-efteråt-syndromet”.

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

Tre om en: Filmer som handlar om sömn

Invasion of the body snatchers av Johan från Filmitch´s Blogg.

Temat är sömn och det är precis det som utom-jordingarna använder sig av när de erövrar San Francisco i Invasion of the body snatchers. Filmen är en nyinspelning, orginalet gjordes 1956. Även 1993 (Body snatchers) och 2007 (Invasion) har man gjort nyinspelningar.

Berättelsen börjar med att huvudpersonen Elizabeth misstänker att något är fel med hennes man. Han beter sig annorlunda och ju längre tiden går desto mer övertygad blir hon att han blivit ersatt av en dubbelgångare. Vänner och bekanta försöker ge olika psykologiska förklaringar på det hela men när flera liknande fall dyker upp förstår man att någonting håller på att ta över staden. Episoden när man försöker förklara fenomenet psykologiskt är underhållande och en uppvisning i äkta 70-tals flum.

Invasion of the body snatchers är en obehaglig historia som spelar effektivt på två saker som man automatiskt kan känna en viss skräck inför. Dels att våra nära och kära förändrar sin personlighet och blir främlingar samt att vi faktiskt är helt försvarslösa när vi sover. För det är just på det sättet som främlingarna erövrar jorden. Det är inga rymdskepp och slemma aliens med strålpistoler som anländer, hotet är mer subtilt och därmed avsevärt svårare att bekämpa. Under sömnen ersätts människornas kroppar av själlösa kopior och orginalet med vår personlighet utplånas. Det faller sig ganska naturligt att en fiende skulle sätta in stöten när vi sover för bästa resultat. Samtidigt som filmens hjältar kämpar mot sömnen och gör allt för att hålla sig vakna växer de känslokalla utomjordingar i antal.

1978 års version står sig bra mot orginalet. Filmen är spännande och obehaglig, välspelad och välgjord. Vänner av Star Trek kan glädas åt att Leonard Nimoy har en ganska stor roll i filmen även Jeff Goldblum och Donald Sutherland är med på ett hörn. Effekterna är mycket bra och faktiskt ganska äckliga, de håller definitivt än i dag trots att filmen är över trettio år.

Orginalet speglade det amerikanska samhällets skräck för kommunismen då våra kidnappade kroppar och sinnen ingår i ett större kollektiv utan vare sig egen vilja eller personlighet. Den nyare versionen spelar kanske mer på skräcken att som individ utplånas, i och för sig samma tanke som kommunstskräcken i orginalet men den känslan är inte riktigt lika påtaglig 1978 som 1956.

Har ni missat filmen? Se den!

Regi: Philip Kaufman
Betyg: 9/10

 

 

Sömnlös i Seattle av Fiffi från Fiffis filmtajm

En nybliven änkling, en liten pojke utan mamma, en nyförlovad kvinna i en bil på väg till sina blivande svärföräldrar och en radioshow som heter Sleepless in Seattle.

Sonen ringer in till radiopsykologen och önskar en ny fru till sin ledsna pappa, pappan får ta över luren och hela tiden sitter kvinnan Annie och lyssnar i bilen.

Meg Ryan är Annie, Tom Hanks är den ensamma pappan och dom überromantiska filmernas okrönta drottning Nora Ephron har regisserat. Det här är första gången Ryan och Hanks vägar möts på vita duken och fem år efter denna var det dags igen med You´ve got mail. Egentligen är det inte så stor skillnad på filmerna. Det är ödets irrvägar, ett medie fungerar som kontaktförmedling och där sonen är ”medlare” i Sömnlös i Seattle har You´ve got mail en hund.

Nat King Cole, Louis Armstrong, Tammy Wynette och Jimmy Durante snitslar en musikalisk känslobana genom filmen och spänner man bara fast säkerhetsbältet behöver man faktiskt inte tänka alls, bara mysa.

”So what we think of as fate is just two neuroses knowing they are a perfect match.” Vems ord är det om inte David Hyde Pierce som i sann Niles Crane-anda får mitt hjärta att smälta i den pyttelilla birollen som Annies bror Dennis. Annies fästman spelas av Bill Pullman som även han gör strålande små inhopp som den multimastodontallergiska Walter.

Mitt aber med Sleepless in Seattle är Meg Ryans frisyr. Jag äääälskar hennes korta frisyrer och här har hon långt böljande hår och nääe, det funkar inte på mig. Tom Hanks å andra sidan har väldigt HÖGT hår här vilket inte är så charmigt det heller.

För mig är Sleepless i Seattle ett toklångt torrhångel i väntan på belägringen (som i detta fall är mailfilmen, en film som i mina ögon är trion Ephron-Ryan-Hanks fullkomliga bubbel-i-magen-fullträff) men det är ett hångel värt att minnas och tänka tillbaka på ibland. Jag åkte ändå upp i Empire State Buildning året efter filmen kom och det var inte BARA för att spana efter King Kong.

 

 

 

Sleepwalkers av Micke från BlueRoseCase.

Filmatiseringar baserade på Stephen Kings berättelser brukar ju inte alltid betyda kvalitet. Särskilt inte när King själv står för manuset.

I ”Sleepwalkers” från 1992 besöker vi den lilla staden Travis där skrämmande saker är på väg att hända. Nyinflyttade Charles och hans svartsjuka mamma har kommit hit i jakt på unga oskulder. Charles och mamman är nämligen så kallade ”sleepwalkers”, vilket innebär att de är övernaturliga varelser som kan ändra form och utseende både på sig själva och sina ägodelar. Det enda som dessa sömngångare fruktar är katterna eftersom en enda katt kan ta livet av en hemsk sömngångare. I Travis bor Tanya och Charles har valt ut henne till sitt nästa offer. Hon tror att han är drömprinsen och visst blir hennes liv en dröm – en mardröm…

King-regissören Mick Garris, som bland annat gjorde den usla mini-serien ”The Shining”, har regisserat ”Sleepwalkers”. I huvudrollerna ser vi Mädchen Amick (som antagligen förväntades kunna dra lite ”Twin Peaks”-tittare), Brian Krause och Alice Krige. Den sistnämnde är rätt underhållande som sömngångar-mamman som trånar efter sin son. Amick och Krause däremot är båda två riktiga katastrofer, till viss del beroende på att karaktärerna är riktigt dåligt skrivna. Föräldrarna påstår att Tanya är smart, men det får vi som publik inga bevis på. Tvärtom framställs hon som helt urblåst och handlingsförlamad. Jag undrar på allvar om inte Garris led av regi-relaterad schizofreni under denna produktion.

”Sleepwalkers” antyder först att vi ska få ta del av en svår kärlekshistoria. Av detta blir intet. Handlingen och enskilda scener försöker sedan bygga upp en skräckstämning – och förvandlas plötsligt till komedi. Att filmen känns både töntig och parodisk underlättas inte av cameos från Mark Hamill (i mustasch), regissörerna John Landis, Joe Dante, Tobe Hooper, Clive Barker och så Stephen King själv såklart i sin vanliga mediokert spelade cameo.

Vid sidan av dåliga skrämseleffekter (skrämda katter såklart och skrikande lik!) finns fler typiska Stephen King-ingredienser med, till exempel den töntige polisen som pratar med sin katt.

”Sleepwalkers” känns som en kvarleva av en ungdomskomedi från 80-talet: hemsk dialog, knäppa lärare, oförstående föräldrar, tuffa killar, snygga bilar, fnittriga tjejer. Man kan tycka att Enyas ”Boadicea” borde räcka långt som stämningsskapare. Det gör den inte. Framför allt förstår jag inte varför skådespelarna i fula Halloween-dräkter, förlåt: de hemska varelserna, kallas för Sleepwalkers. Det förklaras heller inte. Och varför består deras huvudsakliga syssla av incestuösa handlingar?

Ärligt talat, är det ens någon som bryr sig?

”Sleepwalker” är en Stephen King-film värd att hoppa över. Om och om igen.

Publicerat

Julias ögon

Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.

Publicerat

INSIDE

Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.

 

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

.

.