Kategori: skräckfilm

Publicerat

Staunton hill

Cameron Romero gör det inte lätt för sig. Som son till kultregissören George A Romero finns det egentligen bara en sak han INTE borde pyssla med för att slippa bli jämförd med sin pappa: han borde inte regissera skräckfilm.

Vad gör då Cameron Romero? Jo, regisserar skräckfilm såklart. Vem har sagt att livet ska vara lätt liksom?

För att göra det extra svårt har Cameron gett sig på en historia som på pappret är urtypen av en ordinär skräckfilm. Ett gäng ungdomar, extremt obefolkad landsbygd, trasig bil, dåligt väder, letar tak över huvudet för natten, hittar övergivet stort hus, sover i lada, konstiga ljud, underlig familj, son i huset saknar kanske både kromosom, intelligens och andra vitala delar innanför pannbenet och han gillar blod samt att lukta på kvinnliga underkläder.

Staunton hill påminner i känsla och färger om 70-talsfilmer i samma genre. Det är bara filmmusiken som känns modern. Musiken är skriven av den danske TV-spelskompositören Jesper Kyd och han är helt klart duktig på sitt jobb.

Filmen är ”hoppig” och ojämn, den börjar segt men tar sig mot slutet (om ”tar sig” betyder att det blir blodigt som attans för det blir det, som ATTANS!) men är ändå helt okej som hjärndöd underhållning i 90 minuter.

Filmen är tillägnad regissörens mamma Nancy Jane McKim som dog 2008 och jag tror pappa Romero är åtminstone liiiite stolt över grabben.

Publicerat

HIGH LANE

Jag var noll procent höjdrädd tills jag sommaren 1998 åkte Fritt fall på Gröna Lund, nygravid och allt. Efter det var det som att nånting i huvudet sprack och det logiska höjdtänkandet (det är inte höjden i sig som är läskig, det är resultatet av vad som händer om jag trillar ner i backen) förvandlades till en smärre fobi.

Att se High lane (eller Vertige som filmen heter i original) är lika illa för denna fobi som det skulle vara att som spindel-och-ormfobiker gå in i Skansens terrarium när proppen gått och alla djur krälade fritt. I alla fall fungerar filmens första 45 minutrar så. Det ilar i magen, det snurrar i huvudet, det är liksom ingen film i egentlig mening utan JAG är DÄR, det är jag som går på den där hysteriskt långa sladdriga hängbron där bultarna kommer släppa vilken sekund som helst.

Filmens Loic (Johan Libéreau) är den enda bland filmens huvudkaraktärer (fem franska studenter) som lider av svindel – och en svår sådan. Att han ens funderat på att bege sig ut på bergsklättring någonstans i Kroatien kan endast förklaras med att hans nya tjej Chloé (Fanny Valette) har detta som hobby och att hennes ex, också han en erfaren klättrare, ska följa med. Så det är ”alfahannesyndromet” som kickar in där.

Som sagt, filmens första halva handlar om klättring. Det är vackra vyer, häftigt filmade spännande scener och jag sitter som på nålar. Sen kommer en vändning jag inte köper och filmen förändras till en sämre sortens variant av ensam-muterad-liksamlare-dödar-vrålskrikande-ungdomar-skräckis och det blir en totalt oengagerad resa tills eftertexterna börjar rulla.

Synd på en sån bra början tycker jag.

Filmitch´s recension av filmen hittar du här.

Publicerat

Frontier(s)

För att en film ska bli spännande måste den i mina ögon ha en rätt tydlig story och situationer i vilken jag kan sätta in mig själv i (om jag vill) och/eller känna igen mig i.

För mig är det också viktigt att filmens huvudpersoner är sådana jag kan känna sympati för, såna jag bryr mig om och vill väl. Att kasta in femtiofem kubikmeter artificiellt blod gör ingen film varken bra eller spännande, inte ens om den är fransk och ska vara sådär ”superäcklig”. Nyligen utskurna tarmar i närbild hjälper inte heller, inte avkapade hälsenor (jo, i Jurtjyrkogården, men då var hela filmen läbbig) eller döda människor inlindade i plast och upphängda i kylrum.

Nu måste jag erkänna att jag blev besviken. Frontier(s) är återigen en film som en del säger är ”det värsta dom sett” men jag tittade och käkade lunch samtidigt helt utan problem och det gjorde jag av en enda anledning: jag brydde mig inte ett skit om människorna i filmen dog eller överlevde.

Frontier(s) för mig är BARA en film och jag kan med lätthet se kameramän och make-up-artister springa omkring under inspelningen och då tappar filmen liksom hela meningen.

Ungdomar som kommer till ett läskigt motell med tveksam personal såg jag redan med avbitna naglar i Hostel (2005), att det är ett hotell drivet av franska nynazister i den här filmen är liksom inget extra pålägg, mer härsket smör.

Äsch. Det här var bjäfs.
Numera bortglömt bjäfs.

Här finns filmen.

Publicerat

Tävling: Hur många skräckfilmer måste du se innan du dör?

Enligt Steven Jay Schneider är det 101. Enligt mig är det fler än så.

Nu har Fiffis filmtajm den stora äran att kunna lotta ut boken 101 skräckfilmer du måste se innan du dör i samarbete med Tukan förlag. Det är en bok som underhållit mig många kvällar och gett mig idéer på läskiga filmer jag missat eller måste se om.

Men då Tukan förlag är givmilda och gillar oss som gillar film så blir förstapris nåt bra mycket maffigare än EN bok nämligen *ta-daaah* FYRA!

1:a pris:
Boken 101 skräckfilmer du måste se innan du dör
OCH
101 sci-fi-filmer du måste se innan du dör
OCH
101 gangsterfilmer du måste se innan du dör
OCH
101 krigsfilmer du måste se innan du dör.

2:a pris:
Boken 101 skräckfilmer du måste se innan du dör.

Det enda du behöver göra för att vara med i utlottningen är att svara rätt på dessa kluriga frågor (men har du sett din beskärda del av skräckisar är frågorna lika enkla som en promenad i parken).

Nu kör vi!

Fråga 1. Vilka färger är det på Freddy Kruegers stickade tröja, åtminstone i dom första filmerna?

1. Lite multi-kulti då den är stickad av gamla restgarner.
X. Grön och röd.
2. Svart.

Fråga 2. Om det gjordes en nyinspelning av Poltergeist skulle den lilla tjejen sannorlikt sitta framför – och bli indragen i – en ipad med dålig uppkoppling. Men vad var det för läskig makapär i originalfilmen?

1. En Hasselbladare med egen vilja.
X. En microvågsugn som var igång och innehöll en rulle folie.
2. En tjock-TV som visade myrornas krig.

Fråga 3. Vilket lag skulle Jason kunna stå i mål i?

1. Pittsburgh Penguins
X. New York Yankees
2. Manchester United

Skicka dina svar till fiffi@fiffisfilmtajm.se senast lördagen den 26 mars och märk mejlet med BLODMOS så har du chans att vinna dessa biblar för filmnördar. Lycka till!

Publicerat

MARTYRS

Jag har folk i min bekantskapskrets, ganska hårdhudade sådana, som säger att Martyrs är bland det jävligaste dom sett. Jag känner en del som ifrågasätter om denna typ av film ens har något existensberättigande och om det inte skulle vara lika bra att införa censur igen – och då gärna en världsomfattande sådan – för att förhindra att liknande filmer kommer ut till vanligt folk. Själv förstår jag inte vad dom bråkar om.

Martyrs är inte en film tänkt som en somrig blockbuster för fnissiga första-dejtare, det är en film gjord för en smal publik av filmnördar som redan ”sett allt” och vill se något ännu värre. Det är där JAG blir rädd för jag tyckte inte det var så farligt. Jag blev inte äcklad, jag blev inte rädd, jag blundade inte, jag tittade och tänkte mest ”meh guuuu så blodigt, vem ska städa upp allt det där? Har dom RUT-avdrag i Frankrike?” Ingen del av filmen berörde mig och vad det beror på kan man kanske skriva en C-uppsats i psykologi om.

Tjejerna i filmen kändes mer som påhittade mänskliga seriefigurer än som vanliga ungdomar. Storyn är både banal, skitirriterande, klurig och fullkomligt smaklös och den kombinationen i sig kan göra att jag stängde av mitt logiska tänkande och därmed också känslocentrat i hjärnan.

Jag vet egentligen inte något tillfälle som är bra för att se en film som Martyrs. I alla situationer, i alla sammanhang finns det filmer som är bättre att se, läskigare, ballare, äckligare. Ska jag hitta något odelat positivt med filmen så är den EXTREMT bra gjord och både Morjana Alaoui som Anna och Mylène Jampanoï som den omänskligt trasiga Lucie gör ett fantastiskt bra jobb. Wow, liksom! Det kan inte ha varit en lätt filminspelning.

Publicerat

Psalm 21

Henrik (Jonas Malmsjö) är präst. Hans pappa (Per Ragnar) är också präst, men inte i Stockholm utan någonstans i Norrland, dessutom dog han precis under konstiga omständigheter.
Henrik sätter sig i bilen för att åka upp till den norrländska byn och ta reda på vad som hänt.

Vad som är bra med skräckfilmen Psalm 21:

1. Jag tycker att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är bland det läskigaste som finns.
2. Jag tycker att Per Ragnar är otäck.
3. Jonas Malmsjö lyckas med konststycket att rabbla psalmer med prästkrage utan att bli skrattretande.
4. Det är många små vithyade tjejer med långt hår och konstiga ögon med i filmen.
5. Per Ragnar är med.
6. Dom halvruttna blekta likstela ansiktena som är skrämseleffekter i filmen är snyggt animerade.

Vad som är dåligt med skräckfilmen Psalm 21:

1. Tycker man inte att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är läskiga så finns det inte mycket att höja pulsen med här.
2. Hur bra animerade dom där kompostfejsen än är så är dom med alldeles för ofta och för mycket. Precis som när Lenny Norman är stå-uppare och drar sina otaliga sexskämt så blir det liksom liiiite för enkla poäng. Det behövs mer kött på benen, både på denna skräckfilms och på Lennys.
3. Jag såg den via Voddler (som fortfarande inte fungerar som det ska för mig men jag leker Sverker igen och håller på med ett ingående Voddler-test, mer info om det kommer så småningom) och kan ärligt säga att det inte gjorde filmen rättvisa.

Psalm 21 utger sig för att vara en skräckfilm och javisst, den är bitvis rätt otäck. Det hade varit roligt att se någon ny vinkel, något unikt i handling eller effekter men nej, allting är gjort enligt Skräckfilmsformel 1A. Trots allt hoppade jag till några gånger och kände inte det minsta för att spola eller stänga av (trots grova uppspelningsproblem). För mig behövs inte så mycket mer för att ge denna typ av film ett medelstarkt och godkänt betyg.

Frida tycker lite som jag, Erik på Bigger boat tyckte såhär och Andreas har tagit fram stora motorsågen.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

Hard candy

14-åriga Hayley (Ellen Page) har chattat med en kille på nätet några veckor och dom bestämmer sig för att ses på ett café. Killen Jeff (Patrick Wilson) visar sig vara mer man än kille då han är fotograf och arton år äldre än henne själv.

Hayley är en brådmogen och beläst ung dam med skinn på näsan och Jeff är till synes en belevad man med ett något överdrivet – och rätt otäckt – fokus på väldigt unga flickor. Hayley går med på att hoppa in i bilen och åker med Jeff hem.

”Inget är ditt när du släpper in en tonåring i ditt hem”, säger Hayley.

”Nu avslöjar jag ingenting mer”, säger jag, för det här är en film jag absolut tycker att du ska se och helst med så lite bakgrundsinformation som möjligt i minnet.

Jag tyckte Ellen Page skulle bli den perfekta Lisbeth Salander redan när jag såg henne i Inception men efter att ha sett Hard candy blir jag nästan förbannad över att det inte var hon som blev vald till rollen. Hon är precis samma skådespelartyp som Noomi Rapace (trots att hon är rätt mycket yngre), hon är intelligent och fysisk och varenda stark känsla i världen ryms i hennes lilla kropp.

Patrick Wilson såg jag senast som pretty-boyen Roland i Pappa på burk och då trodde jag inte han kunde spela nåt annat än en äckligt stomatolleende och överdrivet glad renlevnadsman men SE så fel jag hade!

Hard candy är en spännande och ständigt aktuell thriller där ingenting är som det ser ut att vara, inga svar är givna och inga frågor så enkla att dom inte går att vrida runt ett par varv och det är definitivt en film som alla som internetdejtar borde se – både pojkar, flickor, män och kvinnor.

Här kan du hyra filmen om du vill.

Publicerat

THE LAST HOUSE ON THE LEFT

Häromdagen skrev jag om filmen I spit on your grave, en film i rape-and-revenge-genren som jag inte tyckte så vidare värst bra om. Filmer utan egentlig handling som enbart syftar till att få visa grafisk våld en masse funkar inte på mig, oavsett vad baktanken är. The last house on the left är en film i samma genre men med en helt annan känsla.

En familj bestående av mamma (Monica Potter), pappa (Tony Goldwyn) och 17-åriga dottern Mari (Sara Paxton) åker till sitt sommarhus för att försöka läka såren efter sonen/broderns död. Mamman är fullt förståeligt överbeskyddande mot sitt nu enda levande barn och när dottern vill låna bilen för att åka in till stan och träffa sin kompis Paige (Martha MacIsaac) får hon ett ja om än väldigt motvilligt.

Paige och Mari hamnar av en kombination av slump och dumma val på ett motellrum tillsammans med en ung kille, Justin (Spencer Treat Clark). Dörren till rummet öppnas och in kommer Justins pappa, farbror och farbroderns flickvän, ett gäng skrupelfria och gränslösa psykopater som inte har för avsikt att släppa ut tjejerna i frihet och dessutom behöver dom Maris bil.

Färden fortsätter, likaså byggs den suggestiva känslan upp och det enda jag förstår som iakttagare är att det kommer gå käpprätt åt helvete för tjejerna. Och ja, det gör det. Men det slutar inte där. Utan att avslöja för mycket så får mamman och pappan en avgörande roll och då sitter jag där i soffan alldeles svettig och uppriven, för hur FAN skulle jag själv reagera om min dotter kom hem i det närmaste död och dessutom brutalt våldtagen? Hur skulle jag bete mig mot förövarna när jag träffade dom?

I den här rätt smala och specifika genren tycker jag The last house on the left är bland det bästa man kan se. Visst är våldet närgånget och geggigt men det känns inte för en sekund onödigt. Ska jag jämföra den här med någon annan film så är den mer lik Funny games i grundkänsla än I spit on your grave även om familjen i Funny games inte lyckades med det enda denna film (och ISOYG) egentligen går ut på: att hämnas och det riktigt jävla ordentligt.

Publicerat

I SPIT ON YOUR GRAVE

Jennifer (Sarah Butler) har hyrt en stuga mitt ute i ingenting. Tanken är att hon ska bo där alldeles själv i några månader för att skriva klart en bok.

Redan på bensinmacken en bit därifrån träffar hon på traktens byslödder, tre relativt unga män med lika skev syn på sig själva som på kvinnor i stort.

Jennifer är en snygg tjej med långt hår, tajta byxor och skräckfilmslinne, killarna ser ut som vilka killar som helst. Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen.

Bilder och ord-Sofia har myntat ett fenomenalt beskrivande samlingsord för denna typ av män: tortyrlantis. Inget ord kan stämma bättre. Dessa mentala missfoster känns som både en anledning till och en konsekvens av en avbefolkad glesbygd.

Rape-and-revengefilmer är egentligen inte min grej alls. Att på nära håll behöva bevittna en segdragen gruppvåldtäkt bara för att få känna den uppfinningsrika hämndens ljuva doft efteråt, nej, den delen av reptilhjärnan finns inte hos mig. Jag blir snarare bara än mer hatisk mot svaga män som tror sig bli starka i grupp och det är en känsla som inte släpper bara för att filmen tar slut. Den sitter i ett bra tag och det känns inget vidare faktiskt.

Däremot undrar jag hur länge det kommer dröja innan vi i jämlikhetens namn får se en omvänd rape-and-revengefilm. Vem blir först med att filma fyra-fem samvetslösa kvinnor som brutalt våldtar och skändar en ensam man?

Kan man göra en film av en doktor som syr ihop folk till en mänsklig tusenfoting då kan man banne mig göra film av vad som helst.

Publicerat

Let me in

När jänkarna tar sig an skräckfilmer från andra länder och gör till sina egna är det oftast något som går förlorat. Japanska Ringu blev inte samma grej med Naomi Watts i The ring och danska bårhusrysaren Nattevagten förlorade en hel del i känsla när det var Ewan McGregor som sprang runt i korridorerna istället för Nikolaj Coster-Waldau (och detta trots att regissören var densamma) för att ta två exempel.

Jag vet inte varför det ofta blir så men det är som att amerikanarna suktar efter originalitet och när dom väl får det så ska det ändå göras om till lättsmält skräpmat. Därför blev jag lite rädd när det blev klart att Hollywood skulle ta sig an Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists bok om 12-årige Oskar och vampyren Eli är en modern svensk klassiker (som jag ser det) och Tomas Alfredssons film gör absolut boken rättvisa.

I Matt Reeves amerikanska version är den blonde blåögde Oskar mörkhårig, heter Owen och spelas av Kodi Smit-McPhee ( Viggo Mortensens son i The road), den svarthåriga Eli har rågblont hår, heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (världens ballaste Hit-girl i Kick-ass) och stockholmsförorten Blackeberg har blivit Los Alamos, en sömnig småstad i New Mexico, cirka fyra mil nordväst om Santa Fe. Rollen som den ruggiga ”pappan” som spelades så fenomenalt av Per Ragnar har Richard Jenkins fått och han är väldigt lik originalet.

Let me in är en lyckad remake. Den har klarat av att behålla en hel del av den suggestiva känslan från originalfilmen och återanvänder vissa hela scener rätt av. Sen är det klart att nostalgikänslan som kom till mig med den svenska filmen, med Per Gessles musik (och Flash in the night med Secret service) plus att jag kunde känna lukten av skoltidens omklädningsrum och gymnastikpåsar, den infann sig inte riktigt nu men jag antar att den gör det för amerikanska medelåldringar som ser sin version av filmen.

Det den svenska versionen ska ha absolut cred för är att effekterna är MYCKET bättre där än i remaken. ”Pappans” sönderfrätta ansikte till exempel. Det är bland det makabraste jag sett i en svensk film (jag trodde inte när jag läste boken att det ens var genomförbart att få till) men i remaken blev det bara ett jaha, där var det stelnat bananmos och hallonsylt i hela fejset, suck.

Precis som John Ajvide Lindqvist sa själv på Nyhetsmorgon härom veckan så är det amerikanska slutet ännu mer öppet än det svenska och därför har han skrivit ett eget slut, en fortsättning på historien om Oskar och Eli. Låt de gamla drömmarna dö heter den och finns här.

Publicerat

SPLICE

Clive (Adrien Brody) och Elsa (Sarah Polley) är inte bara ett kärlekspar, dom jobbar tillsammans också.

Båda är forskare med specialinriktning på celldelning, kloning och sånt. Dom lyckas skapa nån underlig varelse som mest ser ut som en rörlig geggaklump (eller bajsblobb om jag ska uttrycka mig aningens mer ofint) genom att kombinera DNA från olika djurarter. Sen urartar forskningen en smula. Dom får hybris och vill dra experimentet ett steg längre genom att göra en hybrid av en människa och en mängd olika djur. Det blir en ganska okontrollerbar varelse. Det som föds är något som kan liknas vid en kombo av en minimal alien, en skinnflådd hare och ett stort ollon.

Varelsen blir mer och mer människolik ju äldre hon blir. Hon döps till Dren och Elsa blir väldigt fäst vid henne, lite som en mamma till ett barn hon aldrig haft. Clive blir misstänksam, han tror att Elsa är långt mycket mer inblandad i experimentet än hon berättat för honom och även män bör förlita sig på sin intuition när den knackar på axeln.

Splice är ett science fiction-drama som skulle ha kunnat bli väldigt bra. Sarah Polley och Adrien Brody är bra i sina roller men filmen i sig är väldans förutsägbar och trots alla effekter så känns den rätt…billig. Det är synd tycker jag.

Dessutom upphör jag aldrig att förundras över många mäns totalt gränslösa potens när det kommer till film. Oavsett situation, oavsett skick på ”partner”, nog fan vill dom göka. Det som händer i Splice gör mig nästan förbannad för hux flux ser jag inte ”monstret” som monster utan mannen som ett totalt freak.

Se filmen och bedöm själv. I say no more.

Publicerat

Splinter

Vad tusan skriver jag för smart om den här filmen då?

Jag skulle kunna fnula på den här recensionen tills jag kan spela gurka över kindbenen, jag skulle ändå aldrig få ur mig nån vettigt.

En muterad igelkotte överfaller en bensin-stationskille, ett omaka par ska tälta i skogen, en känslomässigt störd man och hans yngre knarkande tjej tvingas överge sin bil och dom tar det omaka paret och deras bil som gisslan och tvingas stanna vid en övergiven bensinstation för att tanka och där är såklart den där sönderbitna killen som nu blivit alldeles blodtörstig, kleggig och taggig.

För tusan, det går att göra film av allt och i muterade-djur-genren finns det verkligen ingen kvalitetskontroll, på gott och ont. I Splinters fall är det av godo för fanns det någon form av smakpolis i området så skulle den få ett stort jävla körförbudsklistermärke på motorhuven. I mitt fall just denna gång var det av ondo för det hade besparat mig visserligen bara 81 minuter av mitt liv, men det blev 81 minuter rent skitliv och 81 minuter är ändå 81 minuter och hade det varit mitt livs sista 81 minuter hade jag dött jävligt bitter.

Filmitch tycker inte riktigt som jag. Han är aningens mer förlåtande.

Publicerat

Nine dead

Jag känner att det är dags att bryta av den här inför-jul-myspyskavalkaden en smula och tjoffar in en film som tydligen skulle vara en thriller-rysar-skräckis.

Tillåt mig småle.

Nio personer som på ytan inte har det minsta med varandra att göra blir kidnappade av en man i ful mask och inlåsta i en karg form av lokal, alla nio fastlåsta med handfängsel i en golv-och-tak-fast stång. Mannen med masken kommer in i rummet och förkunnar att han kommer att döda en person var tionde minut, det enda som kan få dom att klara sig från det som känns som en rätt solklar död är om dom kommer på varför dom alla är här. Vad är den gemensamma nämnaren av dessa nio?

Fåret Dolly hade kunnat gissa att Saw-filmerna har en alldeles egensnickrad hylla hemma hos manusförfattaren Patrick Wehe Mahoney, kanske en punktbelyst sådan, kanske med glasdörrar och kodlås till och med. Men om han nu prompt ska sno en idé, kan han då inte göra det ordentligt?

Nine dead är så mycket Saw utan att vara Saw så det blir larvigt. Det är inga fränt uttänkta mordvapen, det är enklast möjliga pang men precis som den maskerade mannen säger så är det ett pang var tionde minut och ja, det är realtid, jag har klockat.

Slutet däremot det är mer Haneke-skumt än jaaaaaa-jag-fattar-att-det-kommer-en-uppföljare-Saw och för mig är det det som räddar filmen från ett säkert kalkonbetyg.

Skådespelarna är ingenting, absolut INGENTING att hänga i julgranen. Inte ens Melissa Joan Hart (Sabrina – tonårshäxan) får godkänt trots att hon är den skådis som lyser starkast i sammanhanget.

Imorgon blir det puttrig snällisfilm igen. Mitt försök till att komma ifrån julstämningen gick ändå inge bra.

Publicerat

TRICK´N´TREAT

Första fem minutrarna är som en salig blandning av Halloween (originalet) och Spider-man (fast i molnig solnedgång). En maskerad kille som andas tungt, en läskig stämning och mörka seriestripsförtexter som gör mig alldeles glad.

Nästa halvtimme bådar gott. Det är en helt galen Dylan Baker, en extremkräkande tjock pojke, lysande läskiga pumpor överallt, Anna Paquin utklädd till Rödluvan, det är varulvar, zombies, blod och så mycket kleggiga ljud att jag absolut avråder från att göra som jag: se filmen och samtidigt lyssna på ljudet i hörlurarna.

I andra halvan av filmen vänder det. Brian Cox dyker upp och det är inte hans fel att filmen urartar, men urartar är just vad den gör. Filmen blir nån slags Twilight zone-parodi, en ”Twilight Klegg” och jag sitter mest och häpnar över hur mycket skräckerier det går att klämma in på 82 minuter utan att det känns läskigt alls. Inte förrän filmen når det absoluta slutet förstår jag att det faktiskt finns en röd tråd genom historierna även om den är tunn som fiskelina.

Det ingen kan ta ifrån filmen är att den är snygg. Jävligt snygg till och med. Ska jag jämföra den med något så blir det med en stor påse plockgodis men där nån snott dom riktigt goda bitarna och kvar är bara sötlakrits och såna där billiga geléhallon som enbart smakar strösocker. Däremot är postern så snygg att jag lugnt hade kunnat ha den på väggen.

Publicerat

Devil

Jag gick och vann en tävling på en filmblogg nära mig och använde mina vinstbiljetter till filmen Devil på bästa sätt: jag gick och såg Devil på självaste premiärdagen.

Det var en i det närmaste fullsatt salong med ungdomar i Canada goose-jackor och frillor som kräva enorma mängder hårklegg för att stå upprätt i alla väder, men alltså, high-five till hela gänget för det var inte ett pip under hela filmen. Inte ett ljud, inte ett prassel, ingenting. Ingenting mer än koncentrerade åskådare som rätt nöjda med fredagkvällen frivilligt följde med M. Night Shyamalan och hans manusfantasier in i en hiss tillsammans med Djävulen.

The Night chronicles är samlingsnamnet på en trilogi läskiga filmer som ska göras under tre år varav den första är Devil.
M. Night Shyamalan är duktig på att få fram det otäcka i vardagliga situationer och trots att han inte regisserat själv den här gången (efter The last airbender kanske det är lika bra det) så känns filmen väldigt mycket honom.

Musiken i filmen tar plats. Den är suggestiv, högljudd, lite bråkig och en pulshöjare i sig. Skådespelarna är rätt igenom okända ansikten (för mig åtminstone) och det gillar jag. Då blir det inte riktigt lika uppenbart vem som är ond, vem som är god, vem som överlever på slutet och vem som blir hackkorv med blodmos.

Jag hoppade till rejält några gånger men spännande blev det aldrig. Filmen kändes mer som ett Twilight-avsnitt än som en långfilms-rysare (den var bara 80 minuter) men eftersmaken är god och jag hade en mysig stund.