Kategori: skräckfilm

Publicerat

Frostbiten

Filmen tar sin början i Ukraina. Det är 1944 och några frivilliga skandinaviska SS-soldater går vilse i skogen och hittar en övergiven stuga, en stuga i vilken det finns motståndare ingen beväpnad soldat i världen kan besegra.

Sen fortsätter filmen i ett litet samhälle i Norrland dit läkaren Annika (Petra Nielsen) flyttar tillsammans med sin tonårsdotter Saga (Grete Havnesköld) för att få jobba tillsammans med en känd genforskare, Professor Gerhard Beckert (Carl-Åke Eriksson).
Dom har inte bott länge i byn förrän en ung kille hittas död med två runda hål vid halspulsådern och fler ska det bli (och nu syftar jag inte bara på hålen). Genforskaren har nämligen uppfunnit ett rött piller som förvandlar personen som äter den till vampyr och när en läkarkandidat får med sig ett gäng såna tabletter från sjukhuset till en fest blir det startskottet för något som kan liknas vid en vampyrepidemi.

Jag måste säga att Frostbiten förbryllar mig lite. Den kom 2006 och gick mig helt obemärkt förbi. ”Sveriges första vampyrfilm” och jag missade den totalt! Hur kom det sig?

Svaret är helt ärligt jag vet inte och lika ärligt kan jag säga att den som väntar på nåt gott ibland väntar lite för länge. Men nu är väntan över. Jag sprang på den här filmen, jag såg den, jag har försökt smälta mina intryck och kan väl sammanfatta känslan med ett anspråkslöst men ändå glatt litet WOW!

Frostbiten är väldans annorlunda, speciellt för att vara en svensk film. Det är påkostade och schyssta effekter, förvånande bra i vissa fall. Det är snygg scenografi, estetiskt liksom och manus är finurligt med många kreativa lösningar på ”mordvapen” och givetvis måste jag här slänga in en passus om att Toppraffel-bloggaren Pidde Andersson är filmens manusbearbetare.

Jag skiter lite i att vampyren i vissa scener mer liknar en varulv, jag struntar i att vissa skådespelare lämnar en hel del i övrigt att önska (men Grete Havnesköld har faktiskt bevarat en del av sin Lotta-på-Bråkmakargatan-sisu), jag tänker faktiskt inte sönderanalysera den här filmen alls för jag tycker den är bra.

Jag gäspade inte, jag spolade inte, jag jämförde den inte med Låt den rätte komma in, jag blev bara väldigt väldigt förvånad och kanske en smula lycklig över att få se en liten svensk skräckispärla som jag inte visste fanns.

Publicerat

SUSPIRIA


Suzy flyttar från USA till Tyskland för att gå på en balettskola. Hon landar i Freiburg i vita kläder och ett regnoväder som är värdigt vilken skräckfilm som helst, men som ackompanjerad av suggestiv pulshöjande otäck musik i bakgrunden (som även har en biklang av både speldosa och afrikansk trumslagarpojke) ger mig kalla kårar redan till förtexterna.

Det är lite suspekt till en början att filmen utspelar sig i Tyskland, alla pratar italienska och den amerikanska tjejen kan inte ens uttala sitt eget namn med rätt brytning, men den känslan går över rätt snart. Jag får liksom lite…annat…att tänka på. Balettskolan visar sig nämligen vara något helt annat än det Suzy trott och som åskådare känner man sig kanske inte som en av eleverna men väl en arbetsgivartrogen lokalvårdare som följer händelserna nära, på plats.

Det skulle kunna gå att skriva om och analysera varenda liten scenografisk detalj, varenda kameravinkel, ljussättning, ljud, allt, för det här är minituöst genomtänkt, perfektion in i minsta detalj. Det är vackert och det är både storslaget och minimalistiskt i en ganska svårförklarig kombination.

Min enda brasklapp gäller som vanligt beteendet hos fagra kvinnor i denna typ av roller. Detta jävla skrikande i tid och otid! Det skriks högt, gällt, ofta och länge och jag har så sjukt svårt för det. Män i läskiga, pressande situationer och dödsscener fortsätter vara tunga, tysta och effektiva medans kvinnor (åtminstone i regisserande herrars ögon) helst ska vara panikslagna våp från vaggan till graven.

Skulle jag se den här filmen för första gången alldeles ensam hemma, mitt i natten utan nerdragna persienner så skulle jag sannolikt grädda i byxan. Nu gör jag inte det men jag imponeras. Dario Argento är en mästerlig regissör inom det snäva område han gjort till sitt och jag lyfter om inte på kjolen så väl på hatten åt hans egensinnighet.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: HALLOWEEN då och nu.

Den allra första Halloweenfilmen kom 1978 och på svenska hette den Alla helgons blodiga natt.

Redan när jag var tonåring och såg den här för första gången sågs den som en skräckfilmsklassiker.

Det store John Carpenter regisserade, Jamie Lee Curtis var den lilla tjejen och hennes bror, den läskiga killen med vita masken, hette Mike Myers och vem som spelade honom struntade dom flesta en hel hög i. Jag tror faktiskt att många inte ens såg honom utan höll för ögonen mest hela tiden, i alla fall många i min bekantskapskrets och ska jag vara uppriktig, så även jag.

2007 satte Rob Zombie klorna i Halloween och gjorde filmen till sin. Grundstoryn är exakt densamma som i originalet men han har breddat historien, försökt hitta förklaringar och vill ge mer bakgrundsinformation än vad Carpenter gjorde.

I originalet får man tänka själv, i remaken behöver man inte ha en enda hjärncell till övers. Kan du hålla ögonen öppna så förstår du filmen.

Scout Taylor-Compton spelar Jamie Lee Curtis gamla roll som Laurie. I originalfilmen får jag känslan att det enda Curtis behövde visa på provfilmningen var hur hårt i botten nålen på decibellmätaren slog när hon skrek och detsamma gäller för Taylor-Compton. Jävlarihelvete vad hon skriker! Det är sviiiinjobbigt att lyssna på och det lägger en mycket irriterande sordin på hela filmen.

På vissa snyftiga biofilmer har det delats ut näsdukar i foajén och det här är en film där biografpersonalen borde dela ut öronproppar till åskådarna. Det ringer i mina öron fast det var flera timmar sedan filmen tog slut och trots att jag drog ner volymen innan grannen började knacka i väggen.

Halloween 1978

Speltid 91 min = alldeles precis lagom för en skräckfilm.
Story = Intressant, enkel och spännande.
Skådespelarinsatser = Okej. Jamie Lee Curtis var 20 år när filmen spelades in men hon klär sig, beter sig, pratar och ser ut som 40.
Läskighet = när jag såg den första gången var den skitläskig, nu var den sådär. Till mitt försvar var jag typ 13 första gången.
Charm = 70-talsskräckisar är 70-talsskräckisar. Det funkar ändå rätt bra på mig och jag kan inte riktigt förklara varför.
Mardrömmar efteråt = Nu, inga. Då, ett par.

 

 

 

Halloween 2007

Speltid 109 min = alldeles åt helvete för långt för en skräckfilm ÄVEN om filmen skulle vara bra.
Story = lite mustigare än originalet men kanske lite FÖR curlat, tillrättalagt och uppenbart.
Skådespelarinsatser = Hahahaha.
Läskighet = Nollkommanoll procent. Den är inte ens pulshöjande.
Charm = Snyggt jobb av Zombie att återanvända och tänka utanför boxen gällande Mike Myers masker men annars, nä.
Mardrömmar efteråt = Inga. Inte en chans.

Publicerat

FUNNY GAMES

Michael Hanekes sadofilmiska syn på vad ”roliga lekar” är för nåt kom till Sverige i början av 1998.

Jag minns att jag läste om filmen, det gick liksom inte att undvika då det stod spaltmeter om den i varenda tidning, men jag såg den aldrig. Jag hade en dotter på dryga halvåret, jag levde i en mjukisbralle-mysmamma-bubbla och jag hade ingen lust i världen att bege mig in i ett tyskt familjehelvete – även om det ”bara” var på film.

Så jag undvek filmen medvetet och har gjort så sen dess just för att jag känner på mig att den är too much för mig, jag vill inte se, jag kommer inte må bra av den.

Ändå sitter jag här nu, morgonen efter Funny games-kvällen innan. Det liksom ”sticker” i hela kroppen, som om jag fått akupuktur av nån med häftstift och extremt utvecklad parkinson. Kroppen är liksom i chock, jag mår inte prima direkt, så mycket kan jag säga.

Funny games börjar med att Anna (Susanne Lothar) och Georg (Ulrich Mühe), deras son och hund sitter i bilen på väg mot sitt stora fina sommarhus där dom ska sjösätta båten. Dom lyssnar på Mozart och Händel och vyerna över den tyska landsbygden är harmoniska och vackra och jag känner en krypande olustkänsla jag inte kan sätta fingret på. Hade jag sett den här filmen innan jag gjorde listan över dom tio bästa öppningsscenerna hade den definitivt kvalat in sig där. (Introt kan ses här.)

Väl framme i sommarhuset dröjer det inte länge innan Paul (Arno Frisch) och Peter (Frank Giering) knackar på. Två kortklippta välkammade unga pojkar som i och med denna film har gett äggplockarhandsken ett ansikte, ja, eller två.
Den ena killen har dessutom ljumsk-korta vita tennisshorts på sig genom hela filmen, shorts som får Magnum P.I´s tajta kortbyxor att kännas både långa och baggy.

Funny games är inte en film för psykiskt instabila. Det är heller inte en film för knäsvaga, inte för folk som redan är folkskygga och definitivt inte för någon som redan innan INTE tror andra människor om gott. Det är inte en film för föräldrar och absolut aldrig någonsin en film för barn. Funny games är en film för oss som ser film enbart för filmens skull, för att vi letar kickar, för oss som likt vaskare letar efter guldkorn som stannar mentalt jättelänge efter att filmen är nedstoppad i fodralet igen.

Det bär mig emot att ge högsta betyg till en film som är så genomsjuk som den här men jag kan inte göra annat. En film som håller mig hårt hårt i sitt koppel från första sekunden till den sista, som ger mig mardrömmar, som gör mig förbannad, illamående och rädd och som lyckas göra allt detta med en egen stil och faktiskt med ett stort mått av finess måste premieras. Allt annat vore tjänstefel.

 

 

Publicerat

WOLF CREEK

Australien. Vyer. Vidder. En väg som sträcker sig från horisonten i väst till horisonten i öst och däremellan finns ingenting. Absolut ingenting.

På den vägen pajar bilen och tre backpackers i nöd får hjälp av en trevlig man som råkar passera och han bogserar bilen till sin gård och börjar sedan praktisera sin stora hobby som inte är gödsling till takten av Jimmy Nail´s Crocodile shoes eller mjölka korna till ljudet av en didgeridoo, utan ren och skär sadism.

Direkt i filmens början får vi reda på att 30000 människor försvinner i Australien varje år och att 90 procent hittas senast efter en månad. Många hittas inte alls. Således är denna fim ”based on a true story” och oavsett om det är sant eller inte så kan det vara en stämningshöjare i denna typ av filmer. Det hjälper inte här.

Här hjälper ingenting. Det hjälper inte ens att jag var i brutalmode för en riktig klafs-skräckis, det hjälpte inte att jag hade filmen Territory (av samma regissör) i färskt minne, det hjälpte inte att jag aktivt försökte förtränga att filmens skådespelare redan från början kändes vansinnigt osympatiska, det hjälpte inte ens att jag hade en förpackning Toffifee i beredskap.

Wolf creek är en sån film där jag inte bryr mig ett skit om vad som händer och med vem och jag tror att det är precis tvärtom mot vad regissören och manusförfattaren Greg Mclean hade i baktanke med filmen.

Greg Mclean är alltså mannen som fixade till krokodilfilmen Territory/Rouge som jag såg härom veckan på ett sånt trivsamt sätt. Hade jag inte sett den hade Wolf creek för evigt legat på min film-jag-inte-ids-se-för-den-verkar-föga-nyskapande-lista. Den borde ha fått lega kvar där, men det är som alltid lätt att vara efterklok.

Filmhistorikern Alan Jones myntade uttrycket ”Splat Pack” i Total Film magazine. I ”Splat pack” ingår ett gäng nya regissörer som på ett modernt sätt gör brutala och mycket våldsamma skräckfilmer och dess medlemmar är Alexandre Aja, Darren Lynn Bousman, Neil Marshall, Eli Roth, James Wan, Leigh Whannell, Rob Zombie – och Greg Mclean.

Jag tycker uttrycket är kul och målande men jag tycker också att just Greg Mclean borde ta och pinna på lite för att komma ikapp dom andra. Jag antar att Wolf creek är filmen som fått honom att ingå i den där gruppen regissörer men det är ett inträdesprov som är godkänt med vänsterhanden av en kissnödig lärare som längtar hem.

 

Publicerat

Tre om en: Läskiga barn på film

Rosemary´s baby (1968)

Rosemary Woodhouse (Mia Farrow) och hennes man Guy (John Cassavetes) har flyttat in i en lägenhet som utan underdrift lider av dålig karma och en missanpassad feng shui utan dess like. En kvinna går en mystisk död till mötes i tvättstugan och Rosemary börjar drömma vidrigt otäcka drömmar om att hon blir våldtagen av en hårig varelse med onda brinnande ögon.

Så blir Rosemary gravid. Tjohoo, liksom. Livet leker och lilla familjen Woodhouse springer omkring på rosa moln, skruvar ihop spjälsängar och provleker med skallror? Nähä. Inte det inte.
Rosemary blir snarare galnare och galnare och misstänker att grannarna har kokat ihop nåt fuffens om henne och hennes blivande barn och att vara Guy Woodhouse, make och blivande far, i det här läget kan inte vara nån dans på rosor direkt.

Roman Polanskis skräckklassiker från 1968 är visserligen läskig men boken skriven av Ira Levin är betydligt mer otäck än filmen. Sevärd, javisst, den är lite av en måste-se-film om man är nördig men det är ingen film som förändrar ens liv eller tankesätt. Inte ens om man är gravid när man ser den.

 

 

 

 

Children of the corn (1984)

Isaac är en liten religiös pojke som har en förunderlig egenskap: han kan få folk att göra som han vill. Han beger sig till Gatlin, en liten håla i Nebraska och får barnen i byn att med gemensam kraft döda alla vuxna, alla över 19 år.

Några år senare hittar ett ungt par på genomresa en mördad pojke och beger sig till Gatlin för att få hjälp. Det går sådär kan man väl säga utan att överdriva. Kvinnan tas till fånga av barnen och ska offras till Gud och vad görs det bättre än på majsfältet?

Tänk att den korta lilla historien om majsbarnen, skriven av Stephen King, kunde bli så stor. Att den har fått sjuttioelva uppföljare är ingenting jag bryr mig om, i min värld är det denna som är Filmen och som film är den skitläskig. Jag skulle aldrig i mitt liv frivilligt gå genom ett majsfält efter att ha sett Children of the corn och just denna höga majsblast är ganska vanligt förekommande som spänningsförhöjare i många andra filmer så på det sättet är filmen en riktig trendsättare.

 

 

 

Barnhemmet (2007)

Tycker du att det är otäckt med skräckfilmer som handlar om barn? Tycker du det är otäckt med barn som går omkring med en omsydd såndär julklappspåse av grovt tyg över huvudet? Tycker du det är läskigt när man syr dit stora svarta knappar istället för ögon på nåt som ska föreställa en mask?

Svarar du ja på någon av frågorna och vill se en bra skräckis som inte är überamerikansk så titta på den här.

Barnhemmet är en spansk film som handlar om Laura, en kvinna som är uppväxt på ett barnhem. När hon blir äldre köper hon barnhemmet för att göra om det till ett hem för handikappade barn. Hon, hennes man Carlos och sonen Simón flyttar till huset och allt verkar vara frid och fröjd tills föräldrarna upptäcker att Simón har en låtsaskompis.

Sen försvinner han spårlöst, Simón alltså. Han finns inte någonstans men Laura vägrar ge upp sökandet. Hon tar hjälp av ett medium för att hitta honom, för vad gör man som förälder när ens barn bara är….borta?

Jag vet inte om det är inbillning eller om det ligger ett visst mått av sannning i min känsla men att Guillermo del Toro är en av filmens producenter, det tycker jag märks. Barnhemmet beter sig lite annorlunda än all mainstreamskräck som prånglas ut från det stora landet i väst och det känns fräscht. Dessutom är det intressant att inte i varje sekund veta vad som ska hända för att man sett det tusentals gånger förut.

Nu är inte Barnhemmet banbrytande på något sätt men udda nog för att stå ut och bli personlig. Jag gillar det här. Gör du?

 

 

 

Här kan du hyra filmen.

Publicerat

Tre om en: Filmtips för Halloween

Night of the living dead (1968)

Den färgglada filmaffischen har egentligen föga gemensamt med George A. Romeros svartvita zombieklassiker. Affischen ser mer ut som en Broadwayposter för ett Agatha Christie-drama med Angela Landsbury live på scen än för en suggestiv skräckfilm.

Night of the living dead satte standarden för hela zombiegenren. Ett gäng vanliga människor ska slåss mot dessa infekterade varelser på en begränsad yta, ja, helst besegra dom och överleva såklart, samtidigt som det utspelas olika typer av relationsdramer.

Det är människor som tycker om varandra som kämpar, det är människor som vägrar offra någon för sin egen överlevnad och det är så väldigt mycket lättare att komma in i storyn när jag tänker och känner att det liksom är på riktigt. Hur skulle jag agera om det var MIN unge, om det var MIN man, MIN bror?

Musiken i filmen är fantastisk, vartenda ljud är perfekt, stämningen är både ruggig och mysig och precis som en riktig klassiker så håller den att se om och om igen.

Blod behöver inte vara rött för att vara blod.

 

 

Klicka här och se filmen alldeles gratis.

 

 

Hatchet (2006)

Victor Crowley ser inte ut som andra barn. Han är deformerad och ser rätt läbbig ut, dessutom bor han ensam med sin pappa och självklart i ett hus vid ett träsk. (Hallå! Det är en skräckfilm det här!)

Det är Halloween och ett gäng ungdomar sätter eld på huset (Klart det är Halloween! Hallåååå! Det är en skräckfilm!) och Victor dör. Eller……gör han?

Legenden om Victor Crowley är alldeles självklart snodd och lätt omarbetad från historien om Jason Vorhees och ingenting är nytt under solen, ändå gillar jag det här. Det är läskigt, det är snyggt, det är blodigt, det är bra tempo och det är en film som uppmanar till att krypa upp i nån bredaxlad snubbes knä. Eller…ja, om du så vill, i nån bredaxlad kvinnas knä, det går precis lika bra.

Jag hoppar till redan efter några minuter när Robert Englund & son sitter i en båt i träsket och fiskar och DET bådar gott. Hatchet är ingen film som kommer göra stora avtryck i filmhistorien men det är en väl fungerande film för dess ändamål.

Det är som när man är godissugen och har ohyggliga cravings efter choklad. Inte fan köper man EN handgjord pralin av 80%-ig mörk rättvisemärkt choklad, hur välarbetad och nyttig och politiskt korrekt den än är, man köper en 200-grammare Marabou Schweizernöt och äter den fort och med hela ansiktet.

Hatchet är Marabou.
Eraserhead är den där kravpralinen.

Hyr filmen här.

 

 

Fredagen den 13:e (1980)

Sista natten jag sov mellan min mamma och pappa var natten efter att jag sett Fredagen den 13:e på bio.

I byhålan jag bodde i då kom inte filmerna till bion när dom var purfärska direkt, nej, det kunde ta några år. Så när denna väl kom fanns det ingen annan råd än att packa badmintonväskan, låsa upp cykeln och säga till mamma att jag skulle åka till träningen. Istället parkerade jag cykeln utanför biografen, försökte karska upp mig och brösta ut mig så jag såg ut som 15 år. Jag lyckades, betalade och gick in.

Historien om Jason Voorhees, killen som drunknade i Camp Crystal Lake och sen dess har ett aldrig sinande behov av att döda halvnakna ungdomar är så enkel att den blir genial (precis lika genial som filmaffischen som i mitt tycke är en av världens absolut snyggaste). Det finns liksom en anledning till att det gjorts en hel radda mer eller mindre bra uppföljare.

Det finns även en anledning till att vissa filmer har 15-års gräns på bio. Att kissa i sängen av ren rädsla för att behöva gå upp på muggen (för att det kan stå nån jävel med hockeymask bakom toadörren) när man sover mellan sina föräldrar fast man är obstinat tonåring kan vara en.

Jag säger inte att det är en anledning, men det kan vara det.

 

 

Här kan du hyra den här fantastiska skräckklassikern.

Publicerat

Territory

Northern Territory i Australien är ett av världens mest krokodiltätaste områden. Filmen Territory utspelar sig just precis där. Kan det bli fel?

En krokodilskräckfilm kan snubbla på eget grepp på hur många sätt som helst egentligen men Territory klarar alla fallgropar galant.

Skådespelarna är ett skönt gäng till synes vanligt folk med Avatar-Sam Worthington i spetsen, krokodileffekterna är läskigt bra, så bra att jag får kalla kårar längs ryggen flera gånger och storyn håller i princip hela vägen (en smula ologiskt slut men det kan jag leva med). Krydda detta med helt makalöst vackra vyer över en bit av vår värld som det är få förunnat att ha sett i verkligheten så får du en rätt oklanderlig skräckfilm som jag antagligen inte kommer se igen men heller inte glömma i första taget.

Nog för att Australien är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, men 95 minuter av just Northern Territory räcker faktiskt alldeles utmärkt till och med sett ur soffvinkeln, för jag skulle aldrig våga åka dit efter det här.

Du kan hyra filmen direkt om du vill. Klicka bara här.

Originaltiteln och originalplanschen är förresten skitball. Kolla här.

Publicerat

THE RIG

”Some things shouldn´t be disturbed” står det på filmaffischen. Gud så sant det är.

Nån som inte vill bli störd är typ jag. Jag vill speciellt inte bli störd när jag längtar efter att se en läskig film som handlar om monster i kombination med vatten och blir skitglad när jag hittar The rig som enligt all info handlar om ett alien-ish-monster på en oljerigg mitt i en jättestorm som liksom betar av besättningen en efter en i ett svindlande tempo och i en klaustrofobisk miljö.

Nostromo eller en oljerigg, det kan väl inte spela nån roll? Ja, för tusan, det kan bli nåt, tänkte jag i min enfald och satte på filmen.

Nu såhär efteråt när filmen är sedd och pulsen lagt sig har jag bara en sak att säga till teamet bakom The rig: GÅ OCH DÖÖÖÖ! Ni har fan ingen aning om någonting alls, JÄVLA klåpare!!

Ni är tydligen fullkomligt okunniga i psykologi, relationer, spänningsuppbyggnad, rolltillsättning, scenografi, monster-tillverkning och den lilla men ack så viktiga punkten i en skräckfilm: hur blod ser ut. Vilken färg har det, vilken konsistens?

Men det värsta, det absolut värsta av allt är valet av bakgrunds-musik. Soundtracket består av ett brassband som tutar loss genom hela filmen och jag undrar redan efter tio minuter om det är en columbiansk TV-film jag tittar på eller nåt som sänds på helgnätter på Hallmark. Skräckfilmskänsla får jag bara efteråt när jag tittar mig i spegeln och undrar hur fan jag tänkte. ”Are you talkin´to me?”

The rig gör mig faktiskt BARA förbannad. Ingen annan känsla befinner sig i kroppen, allt annat har rymt. Nåt så urbota jävla korkat packeterat i en alldeles för snygg förpackning – som ett sämre avsnitt av Paradise Hotel.

Publicerat

Henry – en massmördare

Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.

Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.

Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.

Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.

Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.

20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.

Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.

Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.

Jag är aningens mer luttrad nu.

Publicerat

Se The Terror gratis

Fredagkväll med Idol och Skavlan på TV eller en bisarr Roger Corman-skräckis i datorn?

Jack Nicholson är stilig och välklippt och följer efter en mystisk kvinna (Sandra Knight) till ett slott som ägs av baronen Victor Frederick Von Leppe (Boris Karloff). Han smyger runt där som en annan James Bond i soldatmundering. Sen är det lite häxprylar också. Och mörkt är det. Och konstigt.
Hey, det är Roger Corman. Han är inte dom stora – dyra – effekternas man, det ska gudarna veta.

Hur som helst, för mig är en knepig skräckrulle från 1963 i alla fall mindre läskig och mindre konstig än en Idol-audition.

Tycker du som jag kan du se filmen här alldeles gratis. Tycker du inte som jag kan du se den en annan gång om du vill. Fortfarande gratis.

(och nu är jag fredagsmys-snäll)

Publicerat

Sorority row

Bruce Willis äldsta dotter Rumer Willis har en av rollerna i Sorority row, filmen som gör att jag skäms som en rodnande krabba över att vara tjej och är glad som en 4-åring på julafton att jag inte är tonåring längre.

En på ytan tajt student-tjej-grupp råkar av misstag och dumhet få en av sina tjejmedlemmar dödad. Ja, det är så jävla dumt att jag baxnar!

Tjejerna har med gemensam tankekraft kommit på att dom ska lura en otrogen pojkvän att tjejen som han precis drogat med rohypnol och nu ska spänna på fast hon ligger där i sängen som en död fisk – Men hey! Hon har silikonrattar och är därför både skithet och knullvänlig ändå för en riktig kille behöver tydligen inte ens ett motjuck för att bli tillredställd – ska snedtända och låtsas dö. Men killen får panik, det hela urartar och han dödar henne på riktigt.

Istället för att gå till polisen bestämmer sig gänget för att kasta ner det halvnakna liket, en av deras bästa vänner, i ett hål i skogen. Hmmmm. Moget och ansvarstagande beteende, hahaha, nej, inte direkt. Jävla idioter!

Skrapar man bara det allra allra fjäderlättaste på det där glättiga plattångade och perfekt klädda patrasket så vilar ett gäng välsminkade psykopater. Tjejerna är så plastiga att man lika gärna skulle kunna byta ut dom mot oklädda skyltdockor och sen filma dom som tjeckerna gjorde i sina dockfilmer på 70-talet.

Ställ upp dockan. Klick. Flytta dockan en millimeter. Klick. Flytta lite till. Klick. En långfilm i detta hackiga förmat skulle i mina ögon vara långt mer intressant än det här avskrädet.

Den enda tjejen i filmen som faktiskt klarar sig med hedern i behåll är just Rumer Willis. Hon har ett lite udda utseende, hon är mer lik sin pappa än sin mamma (Demi Moore), i alla fall tror jag det, jag vet ju inte hur Demi Moore skulle se ut utan alla skönhets-operationer. Rumer Willis utseende gör att hon i alla fall känns personlig jämfört med dom där troslösa barbiedockorna som kutar runt i 90 minuter alldeles glosögda och hjärndöda och jag vill inget hellre än att trycka ner ett fälgkors i halsen på hela högen samtidigt.

Nej, fy faaaaaan för det här. Sorority row kan vara en av dom mest infantila tonårsskräckisar som någonsin gjorts och jag känner mig smutsig som faktiskt såg hela utan att förstå mitt eget bästa och stänga av.

Nu ska jag tvaga min kropp hårt och länge med sandpeeling och svinto och jag ska banne mig njuta av det.

Publicerat

DEAD BIRDS

Som så många gånger förr är ett hemsökt hus huvudroll i en skräckfilm.

Som så många gånger förr spökar det. Som så många gånger förr var jag lite skeptisk och trodde att jag skulle få se en ordinär skräckfilm och sen gå och lägga mig som vilken kväll som helst, men nej, inte den här gången, den här gången låg jag i foster-ställning i soffan och skrek och bara den grejen gör mig ju helt livrädd!

Ett gäng bankrånare tar till flykten och hamnar i det här övergivna huset som är fullskitet med andar och spöken. Det är storyn, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande både förvånad och chockad över min reaktion när jag såg den här, jag kan verkligen inte förklara den på ett bättre sätt än att JAG BLEV SJUKT RÄDD. Jag blev rädd på samma förlamande vis som när jag såg Professor Drövels hemlighet som barn och började hacka tänder åt folk som pratade norska.

Huvudrollen spelas av Henry Thomas, ET´s gamla bästis, men vilka som agerar är tämligen ointressant. Det hade kunnat vara vilka som helst. Det ÄR vilka som helst. Det min reaktion ändå talar om är att gänget bakom filmen måste ha gjort nånting rätt. Jag är i normala fall varken överdrivet harig eller speciellt lättskrämd.

Jag är inte säker på att jag skulle bli lika rädd om jag såg om den men jag tänker inte prova, inte ens om nån vill slå vad om att jag ska göra det. Jag gör det bara inte!

[Trailern finns här. Tror jag. Jag vågar inte titta efter.]

 

Publicerat

The eye

Jag har fobier för konstiga ögon.

Jag har väldiga issues när det gäller ögonoperationer och ögonrelaterade problem överhuvudtaget och ja, jag vet att det kan härledas till egna erfarenheter men bortsett från det så har jag alltid tyckt att just ögon är en kroppsdel man inte ska bråka med.

Kanske är det därför jag tycker The eye är en riktig ryggradsrysare? Kanske är det för att det ÄR en välgjord, suggestiv och läskig skräckfilm? Kanske ska jag ge fan i att analysera så in i nordens, jag kanske bara ska gilla läget?

Mun (Angelica Lee) förlorade synen som barn. Hon trodde väl aldrig att hon skulle kunna se igen när hon fick möjligheten att få ett par seende ögon intransplanterade.

Operationen gick bra och sakta sakta anpassar sig kroppen och hjärnan till ett nytt liv som seende. Hon är väldigt närsynt till en början och ser det mesta som genom en suddig bomullslins. Dessutom har hon ingen direkt koll på exakt VAD hon ser och hur saker och ting ser ut eftersom hon blev blind så tidigt i livet.

Men det Mun ser är inte verkligheten. Det Mun ser är vad den döde donatorn har upplevt, vilket är en hel del och det är inga snällisprylar direkt.

Många framgångsrika asiatiska skräckfilmer skeppas över till USA för att göras om till mer eller mindre lyckade remakes, så även denna. 2008 kom The eye med Jessica Alba i huvudrollen.
Om den är bra? Ingen aning. Jag vågar inte se om den.

[Trailern finns här. Den är också läskig.]

Publicerat

The crazies

Jag har tänkt se den här filmen ett bra tag men bättre filmer högre upp i högen och några lästa recensioner gjorde att jag liksom tappade sugen.
Men tappade sugar är ofta rätt lätta att plocka upp och det var precis vad jag gjorde.

The crazies är en remake av George A. Romeros The crazies från 1973. Jag har inte sett originalet och kanske är det lika bra det.

Redan vid förtexterna får jag känslan av att det här är en film som sneglar åt remaken av Dawn of the dead. Det är en rätt onödig känsla då The crazies inte är en zombiefilm, men känslan är där och det har jag Johnny Cash att tacka för.

Där Dawn of the dead kör igång till ”The man comes around” med nämnde Cash, vilket i sig är både otippat och jävligt bra, där börjar The crazies med Johnny Cash och ”We´ll meet again”. Men där slutar eventuella likheter.

Om The crazies ska jämföras med någon film så är det 28 dagar senare eller någon annan mystiskt-virus-gör-människor-både-kockobello-och-till-mördarmaskiner och jag tycker såna filmer egentligen är både intressantare och otäckare än zombierullar just för att dom infekterade ser ut som vanligt folk.

Kolla i busskön, i tunnelbanan, i mataffären, nog fan ser du mängder med folk som utan tvekan skulle kunna vara både döda inombords och personlighetsmuterade. Det är svinäckligt! Man har ju liksom ingen aning, det är som att ovetandes leva mitt i en skräckfilm.

Trots att The crazies inte stotserar med ett enda stort namn på rollistan så tycker jag skådisarna klarar sig helt utan anmärkning. Det är snarare ett mervärde till filmen att dom är okända. Så som tappad och upplockad sug tycker jag The crazies är en helt okej film. Kanske inte en film jag vill se om jättemånga gånger men den var underhållande för stunden, välgjord och faktiskt rätt spännande.