Kategori: skräckfilm

Publicerat

RABID

Jag tycker om regissören David Cronenberg. Jag vet inte alltid varför, men jag gör det.

Alla David Cronenbergs filmer har en knepig aura över sig, nåt lite äckligt, nåt skumt, nåt extremt eget. Jag har fascinerats av hans filmer sen mitten på 80-talet ända fram till nu. Det senaste han gjort, Eastern promises, är ett riktigt mästerverk.

1977 skrev han manus och regisserade skräckfilmen Rabid. Porrskådisen Marilyn Chambers fick huvudrollen trots att Cronenberg själv ville ha Sissy Spacek. Filmbolaget sa nej eftersom Spacek hade ”fel accent”, som om det hade spelat någon roll.

Rabid handlar om en kvinna som råkar ut för en hemsk motorcykelolycka. Hon måste opereras för att överleva och en plastikkirurg gör sitt yttersta för att få ordning på henne. I armhålan händer det dock nåt konstigt. Hon får som ett öppning, ett hål, i vilken det sticker ut som en tunn lem, nåt slags tentakel som dels suger blod från andra, dels ser till att dom inte minns något efteråt.

Rabid som film är inte speciellt bra och effekterna känns väldigt charmigt 70-tal. Men filmen har nånting, nåt läskigt, nåt krypande som jag inte kan ta på. Nåt Cronenbergskt. Och ja, jag gillar det här med på nåt vridet sätt. Don´t ask me how or why, but I do.

Publicerat

EDEN LAKE

Jenny (Kelly Reilly) och Steve (Michael Fassbender) är ett relativt ungt och väldigt förälskat par som åker iväg för att spendera en weekend i tält vid Eden lake.

Det börjar bra, solen skiner och dom parkerar sig på den till synes öde stranden. Efter en stund kommer ett ungdomsgäng till stranden med stereo på maxvolym, en äcklig lössläpt hund och grava attitydproblem. Steve ber ungdomarna sänka ljudet och sen är det hela igång…

Om det här är ett inlägg i nåt slags dagens-ungdoms-beteende-debatt eller om filmmakaren bara vill ge vuxna tittare en släng av hur illa det kan gå och vilka monster man skapar om man struntar i sina barn, det vet inte jag. Med lite tur kanske filmen retar upp även ungdomar och ger dom lite perspektiv på hur fullkomligt vidrigt aggressiva och livströtta ungdomar i grupp kan bete sig.

Eden lake är som Fredagen den 13:e möter Flugornas herre och jag tänder på alla cylindrar av det här. Tändstiften och tändhattarna glöder, det finns inget på jorden som retar upp mig på samma sätt som idioter i klunga som förstör livet för oskyldiga, sen spelar det ingen roll om gruppen består av nazister, maktfullkomliga poliser, psykopater, mutbara advokater eller empatistörda ungdomar.

Som skräckfilm betraktad så vete fan om det är skräck faktiskt. Jo, det är det, för det är våldsamt och blodigt och kleggigt men samtidigt har filmen mer hjärta och baktanke än vanliga ordinära skräckfilmer. Nu är det här en engelsk film och inte en amerikansk mainstream-löpande-band-inget-nytt-under-solen-film och antagligen gör bara det stor skillnad.
Huvudrollsinnehavaren är för övrigt tjej, tuff och har definitivt gjort sin Grynet-läxa: hon tar ingen skit!

Det finns en scen i filmen som säger allt och det är när Jenny i sin jakt på hjälp ramlar in i en fest bestående av enbart vuxna som högt lyssnar på Mel&Kim´s gamla 80-talshit Respectable – och respektabla är det sista dessa vuxna är.

Så länge det finns vuxna som beter sig som svin så kommer det alltid finnas ungdomar som gör detsamma.

Publicerat

THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE

1974 gjorde Tobe Hooper skräckfilmsklassikern Motorsågsmassakern.
Den upphaussades som nåt av det vidrigaste som gick att skåda på film, vilket den absolut inte hade gjort om filmen kommit idag.

Men då när begreppet ”videovåld” låg på var mans tunga fick Motorsågsmassakern bli nån slags föregångare för riktig otäck ”slafsfilm”, egentligen totalt missvisande eftersom det knappt finns nåt blod alls i filmen och inga mord sker framför kameran.

Nåja.

2003 tyckte några relativt högt uppsatta hollywoodmänniskor (bla Michael Bay, regissör till The rock, Armageddon, Bad Boys och Transformers) att det saknades något på videohyllorna – typ en remake på Motorsågsmassakern. Sagt och gjort. Det påtades ihop ett manus, det föstes ihop unga människor med skådespelar-ambitioner, det köptes in jävligt tajta linnen till Jessica Biel och sen filmades det.

Nyinspelningen av The Texas chainsaw massacre är något så ovanligt som en bättre variant av den gamla. För till skillnad från originalet är denna spännande, den är kleggig, den är mörk och hemsk och alla karaktärer i filmen är svåra att tycka om. Utom Jessica Biel.

Jag skiter i att hon visar naveln genom hela filmen och att hon springer omkring med ett vitt genomskinligt linne. Hon är cool. Hon är tuff. Hon skriker inte såntdär brudvrål (Iiiiiiiiiiii!!!) och blir styckad strax efter förtexterna, hon är nya generationens tjej som tar tag i saker, hon löser problem och hon är orädd.

Filmen i sig är helt klart sevärd, mycket mer sevärd än originalet som jag tror att dom flesta ser ”bara för att ha sett”. För i originalet finns inget att se. Här får man se allt.

Publicerat

WRONG TURN 3

Två fängelsevakter ska förflytta en grupp interner från ett fängelse till ett annat. Självklart tar dom en ”hemlig” väg som ingen vet om. Självklart är det noll täckning på mobilen i just den del av skogen där bussen blir avprejad av vägen. Självklart är det så.

Filuren som prejar bussen av vägen är inte en kompis från förr som vill hjälpa sin polare på insidan ut i det fria, nej, det är en missbildad inavelskannibal som helt enkelt är jävligt hungrig på människokött.

Första filmen i Wrong turn-serien är riktigt spännande och välgjord. Urtypen av en skräckis, javisst, men sevärd och en riktig nagelbitare. Släkten av inavlade människomonster är läskiga som tusan.
Andra filmen var snäppet sämre men fortfarande en sevärd rulle en beige vanlig svennekväll. Men det här? Herregudminskapare vad är detta för nåt?

Skådisar som verkar hämtade från en kulturamakurs i överspel utan handledare. En handling som utskriven på A4-papper bättre hade lämpat sig som hjälpmedel på ett utedass.

Det är blodigt, det är kreativa mordmetoder, det är kapade kroppsdelar åt alla håll och kanter och det är så urkeckigt dåligt att jag bara vill somna in.
Och det gör jag. Bitvis. Ändå missar jag ingenting.

Publicerat

THE THAW

Thaw betyder smälta, tina, tina upp, töa. Det som åsyftas i filmen The thaw är klimat-förändringarna som sett till att glaciärer smält och under isen finns sådant vi inte riktigt kan hantera. Som en mammut. Som tinar upp.

Nej, mammuten vaknar inte och blir till en CGI-mammut i Jurassic Park-storlek och det tackar jag för. Däremot finns insekter inne i mammutens kropp, ägg som kläcks av värmen och blir till larver. Insekter som är ena elaka filurer, som biter sig tag, gnager sig in, lägger ägg och dödar.

The thaw handlar alltså om en forskningsexpedition i Arktis som leds av Dr David Kruipen (Val Kilmer) och tre studenter och doktorns dotter får åka dit för att delta i projektet. När dom kommer fram är hela expeditionen försvunnen. Det är alldeles dött, förutom några små parasiter som springer omkring och låter.

The thaw är inte för Val Kilmer vad The wrestler var för Mickey Rourke. Val Kilmer har passerad bäst-före-datumet för länge sedan och jag tror att det krävs att Quentin Tarantino kliver in och ger karln en roll för att han inte ska självdö helt i Hollywood. Tarantino har ju trots allt räddat karriärerna för både John Travolta och Bruce Willis.

Som skräckfilm betraktat är The thaw helt okej. Helt okej skådespelarinsatser, handlingen klarar balansgången mellan trovärdig och ordinära skräckfilmsfloskler bra. Framförallt är det en film om äckliga små djur. Det ÄR äckligt när larver kryper in och ut ur ögon, när insekter springer överallt, äter upp kroppsdelar inifrån, lägger ägg i magar, i snoppar, i armar. Det äckliga är också att få se allt detta i närbild (ja, inte snoppen dock, vi snackar amerikansk film här) och att höra ljudet av små små insektsfötter mot hårda golv. Det tog ganska exakt 15 minuter, sen började det klia och det kliade och kliade på hela kroppen tills filmen var slut.

Så ja, filmen funkar. För jag antar att det var precis just den där klådan filmmakarna ville åt.

Publicerat

HOSTEL

Tre polare från det stora landet på andra sidan Atlanten är på tågluff i Europa. Pårökta som böcklingar träffar dom på en skum snubbe i Amsterdam som tipsar dom om ett hostel strax utanför Bratislava där kvinnorna är übervackra och otroligt tända på just amerikanska grabbar. Vad gör dom? Åker till Bratislava, såklart.

Korkade tjejer har man sett på film sen urminnes tider. Otaliga är dom skrikande, halvnakna, dumma våp som blivit mördade på mer eller mindre kreativa sätt. Korkade killar i grupp är lite av en frisk fläkt faktiskt och självklart förstår man att det kommer gå käpprätt åt helvete för åtminstone två av dom, eller alla tre, det kan bli hur som helst.

Hostel känns till en början inte alls som en skräckfilm skriven efter konstens alla regler, men ju längre in i filmen jag kommer inser jag att så jäkla annorlunda är den inte.

Filmfodralet lovar en hel del, ”Sick and twisted unrated” och ”Obs! Känsliga personer varnas” är inte sånt som står skrivet på varenda rulle direkt, så ja, jag var beredd på riktigt äckel faktiskt, att kanske till och med behöva stänga av för att det blev too much. Men nej, det var lugnt. Det är ändå en amerikansk film och även om Quentin Tarantino är en av männen bakom filmen så finns det en tydlig gräns för vad man visar – och inte visar.

Det som däremot gör mig ledsen med filmen är att handlingen mycket väl kan vara verklighet. Jag tror inte alls att det är en omöjlighet att det finns suspekta klubbar runt om i världen där prostituerade och människor som befunnit sig på helt fel ställe vid fel tidpunkt (typ dumma turister) kidnappas och mördas av rika män med sjuka, vrickade hjärnor som vill testa allt, till och med att tortera någon till döds.
Världen är så skadad att det inte skulle förvåna mig alls precis som att Hostel som film är så skadad att ingenting förvånar mig med den heller.

 

Publicerat

INSTÄNGD

Det här är en film för dig som behöver känna tacksamhet över att du har ett fönster du kan öppna.
Det här är en film för dig som tar dina lungor och dina ben för givna.
Det här är en film för dig som vill kunna säga ”men det är ju bara på film” och faktiskt på riktigt erkänna att du varit bajsnödig till döds om så inte varit fallet.

Instängd handlar om en grupp tjejer som är så långt ifrån Sex and the city man kan komma. Dessa sex tjejer är våghalsiga och äventyrslystna och åker definitivt inte en weekend till Paris eller Bermuda för att bonda – dom beger sig till Appalacherna för att utforska ett grottsystem.

En av gruppens tjejer miste sin man och dotter i en olycka för precis ett år sedan och det här är första resan dom gör tillsammans sen dess.

Precis när dom tagit sig ner i grottan faller ett stenblock ner. Dom är fast i grottan, ingen vet var dom är och nu måste dom tillsammans hitta en ny väg ut – för att någonsin komma ut.

Det är mörkt, det är trångt, det är otäckt. Har man inte anlag för klaustrofobi så kommer det som ett brev på posten. Miljöerna är helt galet bra gjorda, speciellt med den blygsamma budget regissören hade. Med lite kosing tvingas kreativiteten fram och i denna film kryllar det av annorlunda filmlösningar och nya grepp.

Framförallt är det extremt befriande att se tjejer – kvinnor – som kan själva. Dom väntar inte på att bli räddade, dom räddar. Dom skriker inte ”iiiiiii” så fort något läskigt händer eller att dom slår sig. Det här är tuffisar med skinn på näsan och jag gillar det! Jag gillar det som fan.

Jag har en bror som är två år yngre än jag. Jag satt inte i knä på honom när vi var små, då hade jag krossat hans klena ben. Men, när vi tillsammans såg denna film hemma hos honom så satt jag uppkrupen i hans knä och jag var totalt likgiltig ifall hans knäskålar gick ur led eller inte. Jag var rädd. Rädd nåt så inihelvete rädd.

 

Publicerat

THE UNBORN

Det här är läskigt.
Oooooo vad det här är läskigt.

Casey Bell (Odette Yustman) ser saker som inte finns. Hon hemsöks av andar, hon ser barn som inte lever, ja, hela hennes liv är sjukt läskigt egentligen. För att bli kvitt detta letar hon upp en exorsist som heter Sendak (Gary Oldman).

Ja, det är mycket plagierat från Exorsisten och mycket av läskiga-barn-grejen är sånt som japanerna har en väldig förkärlek för i sina skräckisar men det skiter jag i, för det här är ruggigt, det är spännande och det ger nervskador som sitter i ett bra tag.

The unborn är snyggt filmad och den känns påkostad. Fräsch på nåt skumt sätt.
Jag har sett många skräckfilmer i mina dar men när jag såg denna tror jag inte ens att jag blinkade, jag satt rätt upp och ner i soffan med rak rygg, hård blick och var mest bara….rädd.

Publicerat

THE HILLS RUN RED

Är man i fel sinnesstämning för att se en film kan en film, hur bra den än är – egentligen, bli en flopp. Precis samma sak är det tvärtom. En riktig skitfilm kan växa till en liten favvo bara för att man just den dagen känner för att se just den typen av film.

Skäckfilmer är den svåraste typen av film att se när man inte är på topp, tycker jag. Istället för att bli rädd eller känna mig underhållen blir jag bara förbannad och mår illa.

The hills run red är en sån typ av film. Jag vet inte om jag såg den helt fel dag eller om den faktiskt bara är FÖR JÄVLA ÄCKLIG, det kan definitivt vara en kombo.

En något enkelspårig och egocentrisk kille har gett sig fan på att leta upp regissören till en kultskräckis som under mystiska omständigheter ”försvunnit”. Han vill hitta regissören och se filmen, det är hans mål. Hans ENDA mål vad det verkar. Han skiter i flickvännen och han behandlar sin bästa kompis som luft. En del skulle säkert beskriva honom som resultatinriktad och koncentrerad, jag tycker bara han är en jubelidiot.

Han lyckas hitta regissörens dotter som också hade en roll i filmen. Hon jobbar nu som stripteasedansör och är rätt hård på droger och motvilligt hjälper hon honom in i den splatterfilmsvärld där han tror sig vilja vara, men ja, jag tror han ångrar sitt val rätt brutalt.

The hills run red är extra allt, av allt. Redan under förtexterna kände jag att ”Nä fy fan, det här fixar jag inte idag” och det är något som aldrig händer mig. Jag är inte kräsmagad, men det här är saftigt, det är klafsigt, det är äckligt, det är blodigt. Jag avskyr mördande män med mask normalt sett och mördaren här är bortom den där ”normala” masken.

Hela filmen är äcklig. Inte ett dugg läskig, inte spännande, bara geggig och sjuk.

Publicerat

FRANKENFISH

Jag var lite för liten när jag såg Hajen första gången. Den var aningens för läskig för någon som jag, tre-äpplen-hög, hemma hos en äldre polare med moviebox. Den satte sig kanske lite väl djupt i mitt psyke, så djupt att jag periodvis haft svårt att bada i både insjö och saltvattenspool. Stundtals även i badkar.

Att bli av med Hajen-oskulden en smula för tidigt kan också vara boven i dramat som stavas ”Skräckblandad förtjusning för otäcka undervattensdjur”. Jag är fascinerad och jag försöker se alla filmer jag kommer över i ämnet.

Frankenfish är en typisk sådan rulle. Ett riktigt Q-namn på en till synes D-film men som faktiskt inte är sämre än vilken B-film som helst. Den är till och med uppe och nosar på nästa trappsteg, så nej, den är inte usel alls.

Frankenfish är nåt så ovanligt som en välspelad film med okända skådisar, det är sköna, välgjorda effekter fast man fattar att budgeten är begränsad. Det är kreativt, det är smart, det är kul, det är annorlunda och lite läskigt också ibland men det är inte något jag skriker ut på torget direkt.

Det är perfekt att se den som söndagsbakisrulle eller närsomhelst när man känner att man vill trycka på resetknappen i hjärnan en liten stund. Eller helt enkelt bara skita på sig.

Publicerat

CANNIBAL HOLOCAUST

När Cannibal Holocaust kom 1980 blev det ett väldans hullabaloo, med rätta kan tyckas. Filmen misstänktes vara en så kallad snuffilm, det vill säga en film där människor påstås ha dödats på riktigt för filmens skull, men friades med rätta då samtliga skådespelare faktiskt fortsatt göra film och då sannorlikt inte kan vara döda.

Filmen handlar om ett filmteam som åker till Amazonas djungel för att göra en dokumentär om kannibaler. Filmteamet försvinner spårlöst och en räddningspatrull med en professor i spetsen skickas till djungeln för att leta upp filmarna men det enda dom hittar är filmkameran och ett gäng filmrullar. Väl tillbaka i USA får professorn i uppdrag av ett TV-bolag att gå igenom filmerna för att få svar på frågan: vad hände?

Och ja, vad hände egentligen?

Cannibal Holocaust är beviset för att ingenting är som det ser ut att vara. Myntet har två sidor, bollen är rund. Vem är ond, vem är god, vad håller vi på med egentligen?

Jag ville egentligen inte se den här filmen men efter månader av tjat från min dåvarande pojkvän sa jag ja. Jag hade byggt upp en mur av äckel inför filmen, jag trodde jag skulle kaskadspy, gråta, svimma, allt, men som med allting annat så är verkligheten mindre vidrig än ens egna fantasier.

Riz Ortolanis vackra musik går som en röd tråd genom hela filmen och gör dom otäcka (slafsiga, blodiga, totalt vidriga) scenerna om möjligt ännu otäckare eftersom kontrasten till den vackra sorgsamma musiken blir desto större. Effekterna är verklighetstrogna (nu snackar vi 1980) och ja, djuren i filmen slaktas faktiskt på riktigt.

För att kunna se filmen och ha utbyte av den har jag fyra tips:

1. Ät ingenting innan.
2. Ladda inte upp med chips, dip, ostbågar och salta pinnar för det kommer inte bli nånting ätet i alla fall.
3. Var någorlunda psykiskt stabil. Känner du att du svajar i humöret, stå över, se Love Actually eller nån annan snällisfilm istället. Cannibal Holocaust är krävande och vad man än tycker om filmen så lämnar den inte knoppen. Det var 6 år sedan jag såg den första gången. Den sitter kvar än.
4. Ha inte Blair Witch Project som favoritfilm för den är ingenting annat än än jävligt dålig spök-rip-off på den här filmen.

Publicerat

SHAUN OF THE DEAD

Simon Pegg är Shaun. Simon Pegg ÄR Shaun. Simon Pegg är jättebra som zombieslaskaren Shaun som gör allt för att få tillbaka sin ex-tjej och komma överrens med sin styvpappa i denna helt sjukna, vridna och fullständigt underbara skräckkomedizombieromcom.

 

Publicerat

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

Oscar är en liten mobbad pojke utan polare som bor i Blackeberg. Han får en ny granne, vampyrflickan (?) Eli. En favoritbok blir film. Det kan gå dåligt, det kan gå bra, det kan gå riktigt ”jag-kräks-och-går-efter-tjugo-minuter-piss-illa” och det kan bli något helt fantastiskt.

Låt den rätte komma in var ingen besvikelse, inte alls. Det var bra klegg, precis som i boken och Oscar är snorig och Eli är blodig och det känns inte nånstans i kroppen att det är en skräckfilm jag ser. Den är romantisk, rent av mysig och sjukt sjukt snygg.

I foajen såldes popcorn. Föga förvånande. I foajen såldes även nyheten popcornkrydda. Lite mer förvånande. De fanns i smakerna Nachoskrydda (eller om det var Tacos…??), Karamell och Smör. Det allra mest förvånande var att varenda kid på bion höll käften. Det kan ha berott på en väldigt bra film. Det kan också bero på att det inte var så många kids där.

Publicerat

DRAG ME TO HELL

Som gammal skräckfilmshora hade jag självklart skyhöga förväntningar på Drag me to hell. Alla filmer regisserade av Sam Raimi ger mig visserligen det oavsett om det är uppföljare på Spider-Man eller Evil Dead. Sam Raimi är en cool filmmakare.

När filmen fick upp på bio i juni läste jag Fredrik Strages recension i DN. Det skulle jag inte ha gjort. Ett, Fredrik Strage borde ha en spoiler-alert-siren vid alla sina filmrecensioner, två, min filmsmak är ofta rätt lik Strages och skriver han att en film får 5 då är han med all säkerhet inte helt ute och cyklar, tre, jag glömmer aldrig vad jag läser i en filmrecension (eller vad jag ser i en trailer) och har jag läst en spoiler-alert-recension så är det liksom….kört.

Det är inte jättefräscht med likmaskspyor, tandlösa arga tanter och näsblodssprut, men vafan, en skräckfilm SKA vara läskig och när det mest otäcka är en broderad näsduk då känner jag lite ”njääääää” faktiskt.

Visst är Drag me to hell ett bra hantverk. Det är en väggbonad också men jag får inte ståpäls eller snigelspår av en väggbonad, heller.