Ibland behöver jag inte alls vänta för länge när jag väntar på nåt gott. I alla fall inte när goda vänner uppmärksammar blogginlägg och kommer med filmen ifråga i present, bara sådär liksom.
På postern är Rutger Hauer så sjuuuuukt rynkig, alltså det är bortom en söndersolad amerikansk gammal tant med skinnväskehy, det är mer som en figur skapad i George Lucas fantasi, eller Jim Hensons för den delen. Han ser fan inte frisk ut, bara randig, som karvad i cernitlera.
Det roliga är att han ser precis likadan ut i filmen. Han har blivit en ålderman gamle Rutger – and I love it. I det redan innan karaktäristiska utseendet har adderats ännu några dimensioner såsom mänsklighet, klokhet och (tro´t eller ej) charm.
Hobo with a shotgun är för mig ingenting annat än en blodsprutande och nedskitad version av Falling down men där Michael Douglas var välklippt och bar portfölj och designade glasögonbågar där går en oborstad Rutger med en kundvagn och luktar rövsmör.
Båda befinner sig balanserande på samma gräns, båda är så jävla nära att få nog att när dom väl får det går allt överstyr. Jag som beskådar det hela sitter mest om klappar händerna för hämnden ÄR ljuv, den är ju det och i Hobo with a shotgun finns en samling riktigt vidriga personligheter som alla faktiskt förtjänar det öde Rutger utsätter dom för.
Som genomarbetad film betraktad är det svårare att jämföra denna med Falling down då den sistnämnda har ALLT och Hobo bara fragment. Hobo känns inte riktigt klar, det känns som om regissören haft bråttom och hans smala lycka är just Rutger Hauer som ÄGER varenda scen han är med i. Han är så bra så bra, jag vet inte hur många gånger jag sa det högt för mig själv – ”Han är så BRA Rutger!” – för han ÄR bra och jag har saknat honom som FAN och jag hoppas han får chansen att göra fler balla roller på äldre dar för så stenhård som han är nu har han aldrig varit.
Sylvester Stallone, om du läser det här (HAHAHAHAHA!), ge honom en roll i Expendables 2 och jag ska lämna stora recensentmotorsågen hemma på premiären. Jag lovar.
