Smarta thrillers växer inte på träd, det gör dom verkligen inte. Därför blir jag lite glad när jag börjar titta på Michael Clayton.
Bara efter nån minut kommer jag in i thrillerkänslan och dom första tio minutrarna är ett garnnystan av lösa trådar som jag egentligen inte fattar ett jota av och detta till ljudet av störtskön åka-bil-på-natten-musik med en George Clooney i huvudrollen som har mer kajal än vanligt runt ögonen.
Som sagt, George Clooney är Michael Clayton. Han är ”städare” på en stor advokatfirma, han fixar snabba lösningar på trubbel, han har koll, han har dom rätta kontakterna. När hans firmakollega Arthur (Tom Wilkinson) gör bort sig på diverse olika sätt när han jobbar med en av firmans allra största klienter får Clayton uppdraget att få fason på Arthur, att tysta honom då han kommit över en del graverande information om nämnda klient.
Men, som sagt – igen – det är ett garnnystan där ingenting är varken självklart eller enkelt och trådarna är många och ibland rätt lösa.
Det går inte att vara trött och titta på Michael Clayton. Inte sömnig heller. Det gäller att hjärnan är tipp-topp-pigg och fräsch, det underlättar om man sitter rak i ryggen och helst då inte i soffan utan på en hård pinnstol utan armstöd och är det nån gång Red Bull har existensberättigande (förutom tillsammans med Jägermeister på krogen) så är det nu och med fördel intravenöst.
Michael Clayton är en bra film, inget snack om den saken. Men jag tycker det är nåt som fattas. Det är nog det där berömda ”det” eller så är den helt enkelt FÖR smart för mig.
