Soraya är en rätt vanlig iransk kvinna. Mor till fyra, två pojkar och två flickor och gift med Ali.
Ali är en gris. Han är en våldtäktsman, en hustrumisshandlare och ett otroget arsel som har hittat en 14-åring med porslinsansikte och rik far som han vill gifta sig med – och därmed skilja sig från Soraya. Han vill inte ge henne en enda krona men han kan tänka sig att ta hand om sönerna. Döttrarna lämnar han mer än gärna därhän. Men Soraya säger nej. Hon klarar inte att ta hand om sin familj utan Alis pengar.
En äldre kvinnlig granne dör och änklingen behöver hjälp. Han har aldrig behövt klara ett hushåll och sonen själv och byns män tycker det är en bra idé att Soraya tar anställning där och hjälper honom genom sorgen. Hon går motvilligt med på det men inser också att det är hennes chans till en inkomst och den frihet som egna pengar ger.
Det är då Ali kommer på den strålande lösningen på sitt kvinnoproblem: han ska leta upp/övertala/tvinga/hota några personer som kan vittna och säga att Soraya varit otrogen med grannen för enligt sharialagarna är det inte den gifte mannen som ska bevisa att frun legat med nån annan, det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld – hur nu det är möjligt – och straffet för otrohet är döden genom stening.
En död Soraya betyder fritt fram för bröllop med 14-åringen och Ali hånler som bara Ali kan och jag vill bara bli Hulken, åka till Stonehenge och ta dom där stora stenarna mellan tummen och pekfingret som vore dom kikärtor och KASTA på Ali så skallen spricker som ett spegelgolv under vassa klackar.
Så är det, filmen igenom är det så. Filmen framanar hat. Ingen mentalt väl fungerande människa kan titta på den här filmen utan att känna människohat och tonvis med mansförrakt. Ingen intelligent tänkande person kan se det här och komma med vettiga argument för det positiva med islam eller det sharialagarna står för.
Jag är alldeles för okunnig om islam för att bege mig in i en religös analys av det här, jag går BARA på känsla, på det som pulserar till vänster i bröstkorgen.
Soraya M är bland det mest vidriga, det mest känslosamma, det mest välspelade, det viktigaste och det mest absurda jag sett på film.
Det är en sann liten historia om en liten kvinnas öde i en liten by i Iran men det är också en film om de stora mänskliga egenskaperna: förmågan att älska, stoltheten i att vara ärlig och modet att våga stå emot.
