Kategori: spännande

Publicerat

SISTA VITTNET

En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.

Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.

Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.

Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.

Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.

Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.

Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.

Publicerat

Het puls

Om det stämmer som man säger att ”allting har sin tid” så hade Kathleen Turner stora delar av 80-talet.  

Det är svårt att förstå nu hur bra hon faktiskt funkade under det årtiondet, hur snygg och cool hon ansågs vara trots (eller kanske tack vare?) hennes svinjobba ticks att aldrig stänga munnen och att ständigt hålla på och kladda med händerna i håret. Nu ser hon mer ut som en kvinna som ligger i startgroparna för att bli man.

 I Het puls (Body heat) spelar hon den sexiga Matty som inte bara är otroligt vacker och äckligt rik, hon är gift också (och där ligger förklaringen till hennes rikedom, det har alltså inget med hårt arbete och affärssinne att göra, allt som krävs är en gammal tät snubbe, här gestaltad av Richard Crenna).

Ned Racine (William Hurt) är en damernas man, en förförare som gärna visar sin nakna bringa i bild. Han är rätt uttråkad trots att han har ett okej jobb som advokat (om än inte anlitad av dom mest rumsrena klienterna), schyssta polare och enkelt charmar kvinnor. Men när han möter Matty blir det rosa moln och trumpettrudilutter, han faller som en fura och det idkas svettsex en masse till tonerna av 80-talssaxar och synthiga bakgrundsslingor. Problemet är bara att hon är någons fru och att denne någon sitter på stålar som både Matty och Ned är rätt sugna på. Vad göra? Mörda mannen? Går det att genomföra, bara sådär liksom?

Som nostalgikick för en sån som mig som älskar 80-talsfilmer över lag är denna toppen men som film betraktad har den ganska många svaga punkter. Manus är ett. Det är en hel del dialog som känns så larvig och plastig att det är ett under att skådespelarna kan hålla sig för skratt men å andra sidan är det kilovis med charm inblandat så jag köper ”felen”.

Det filmen saknar helt är spänning och jag kan inte låta bli att jämföra den med Basic Instinct som i mitt tycke är den bästa erotiska thriller som någonsin gjorts och självklart känns denna otroligt mainstream i jämförelse men den är ändå helt okej på nåt vis, trots alla aber. Det är nog saxofonerna som gör det.

Här finns filmen.

Publicerat

DRIVE

Alla som känner mig vet att en viss del av min musiksmak kan läsas som en öppen bok.

Det går att höra på dom första sekunderna av en låt om det är en ”fiffilåt” eller inte (här är tre exempel på såna låtar: 1, 2, 3), det är liksom inget att snacka om. Jag älskar 80-talsmusik i alla former och jag älskar blipp-blopp och när dessa två ingredienser blandas ihop finns det inte en del av min kropp som inte ler eller hoppetihoppar.

Det finns vissa filmer som har precis samma inverkan på mig, filmer som redan efter dom första förtextsekunderna liksom står med en handtextad banderoll och hoppar och skriker ”You´re gonna LÖÖÖÖÖVE this!” och jag nickar sakta och känner den där sköna värmen sprida sig i kroppen och jag vet att nu kan ingenting gå fel, ingenting. Inledningen på Rocky IV är ett klassiskt exempel på detta.

När förtexterna till Drive visas vet jag. Rosa kursiva bokstäver av 80-talssnitt, musik som skulle passa i vilken 80-tals thriller som helst och en tystlåten Ryan Gosling i en snabb bil med en tändsticka i mungipan (homage till Marion Cobretti månne?). Jag får ståpäls på armarna. Hade jag haft redigt hundkrull i nacken (sådär som en del korthåriga killar med naturligt lockigt hår får om dom väntar några veckor för länge mellan klippningarna) hade krullet stått som spikes rätt ut från bakhuvudet. Jag hamnar i The Freaky Fantastic Film Feeling på direkten och nu finns det ingen återvändo, nu vankas det filmmys av den högre skolan och jag jublar.

Den danske regissören Nicolas Winding Refn har slagit an en ton jag inte sett på film sedan Blue Valentine förra året och att jag känner så beror inte bara på att Ryan Gosling spelar huvudrollen i båda dessa filmer. Jag tror att känslan beror på avsaknaden av ord. Både Blue Valentine och Drive är filmer som inte är rädda för tystnaden, för att låta blickar tala. Det är en fantastiskt skön känsla när denna grej funkar på film, när bilderna blir det viktiga, när historien är bra nog att berätta sig själv utan en massa förklarande ord.

Ryan Goslings namnlöse stuntman, kvinnan Irene (Carey Mulligan) och hennes son Benicio är en trio viktig nog för filmen, sen kryddas detta med Irenes äkta man som i början av filmen sitter i fängelse och en handfull gangsters som alla har sin del i historien. Historien ja, historien. Biljakter, mord, blod, passion, nattbelysning, onda män, en god och vacker mamma, Drive har ingenting nytt rent manusmässigt men det är just det som gör filmen så speciell, att det 2011 fortfarande går att göra en tämligen enkel rånar-action-relationsthriller som känns helt igenom egen, fräsch och annorlunda.

Jag har inte mer att säga än att Drive är för mig i år vad Tron:Legacy var 2010.

Du som känner mig förstår vad jag menar.

Du som inte känner mig förstår nog ändå.

Publicerat

Veckans Aaron: The missing

Mitt ute i vildmarken i New Mexico bor Maggies (Cate Blanchett) tillsammans med sina två döttrar Lily (Evan Rachel Wood) och Dot (Jenna Boyd) och Brake (Aaron Eckhart) som är hennes kärlek men inte pappan till barnen.

Året är 1885, det är fattigt och laglöst och Maggie försörjer sig och sin familj som nån slags medicinkvinna/healer och dom överlever med hjälp av sin lilla gård och djuren. En dag dyker en mystisk långhårig man upp vid gården, han presenterar sig som Mr Jones och titulerar Maggie ganska överraskande som Magdalena. Mannen visar sig heta Samuel Jones (Tommy Lee Jones) och vara Maggies far som försvann när hon var mycket liten för att leva med apacheindianerna.

Maggie är fortfarande sårad över att fadern lämnat sin familj och vill inte ha med honom att göra men när döttrarna och Blake rider ut en dag och sen inte kommer tillbaka och Maggie dagen efter hittar ett makabert fynd mitt ute i skogen har hon inget val, hon måste svälja sin stolthet om hon ska få återse åtminstone delar av din familj igen.

The missing är regisserad av Ron Howard och det är en väldigt otypisk Howard-film. Jag tycker Ron Howard är en av USA´s mest ojämna stora regissörer och jag vet aldrig riktigt om han står på båda benen eller försöker hålla balansen med det ena när han regisserar men här tycker jag han lyckats över förväntan. Filmen är ett gediget hantverk och aktörerna har mer än en bra dag på jobbet. När det klassiska westerntemat mixas med något som kan liknas thriller, ja, då är jag med, vaken och alert, för det här är riktigt bra.

Tommy Lee Jones, Cate Blanchett, Aarn Eckhart, Val Kilmer som Lt. Jim Ducharme och småtjejerna gör alla sitt till för att filmen ska bli 130 minuter spännande tid framför TV:n. Aaron Eckhart har visserligen inte tokmånga minuter i bild men han spelar samma typ av snubbe som han gjorde med den äran i Rabbit hole, den där I-stand-by-my-woman-no-matter-what”-typen av man som jag tycker är alldeles förträfflig både på film och i verkligheten. Återigen en minnesvärld insats av filmfavvot Aaron.

Publicerat

TRASSEL I NATTEN

Trassel i natten. Smaka på orden. Trassel i natten. En film som görs idag som heter Into the night i original skulle aldrig översättas till Trassel i natten. Trassel är ett redigt 80-talsord , liksom natten.

Det känns som det kryllar av 80-talsfilmer med natten i titeln, Härom natten (About last night),  En natt i New York (After hours) och för att inte tala om Jack Killian och hans TV-serie En röst i natten (Midnight caller). Nu är det alltså Trassel i natten, riktigt toktrassel till och med, i alla fall om man heter Ed Okin (Jeff Goldblum), lider av sömnsvårigheter, just har kommit på sin fru med att vara otrogen, gjort bort sig på jobbet och nu på småtimmarna helt enkelt rymt hemifrån.

Han kör runt lite planlöst i sin beiga Toyota och är så trött att ögonen lever sitt eget liv. Han har inte sovit en hel god natt sen sommaren 1980 så jag kan förstå att kroppen börjar säga ifrån. När han svänger ner i flygplatsgaraget kan det vara för att komma bort från allt en stund och/eller kanske sova nån timme, vem vet? Han hinner i vilket fall inget av det för det kommer en springande kvinna med blå leggings och Peter Pan-stövlar som skriker ”Hjälp mig!” och vad gör Ed, jo, hjälper henne.

Diana (Michelle Pfeiffer) sitter riktigt i skiten, kan inte gå till polisen och måste hålla sig borta från skummisarna som precis mördat en kille i garaget. Tillsammans tar dom sig igenom Los Angeles-natten ackompanjerade av såndär helskön elekro-och-kanske-lite-saxofon-musik-med-givna-trummaskiner som bara kunde göras på riktigt på 80-talet (jämför med dom instrumentala delarna av soundtracken till Top Gun, Footloose, Flashdance och Snuten i Hollywood).

Det här är en film som gärna ska ses nattetid, gärna i ensamhet, gärna när man suktar efter en utlandsresa och helst när man skulle behöva sova men inte kan. Det här är ascharmiga nattliga vyer över ett sömnigt L.A, Jeff Goldblum med stora trötta vattniga ögon, Michelle Pfeiffer i stuprörsjeans och röd Michael Jackson-jacka och en birollslista som är ett sånt knasigt hopkok att det nästan inte går att tro att den är sann. Kolla bara: Dan Aykroyd, David Cronenberg, Richard Farnsworth, Lawrence Kasdan, Paul Mazursky, Amy Heckerling, David Bowie, Jonathan Demme, Bruce McGill, Carl Perkins  och regissören John Landis himself.

Det här är en helskön film. Helskön verkligen.

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: PSYCHO

Jag befann mig på Universal Studios i Los Angeles när jag såg världens otäckaste möbel. Jag minns att jag nästan skrek, eller i alla fall pep det till som i panik i halsen när jag tittade upp på det där huset på höjden, det där sabla motellet och det jag såg var en gungstol i fönstret.

Ja, det var inte bara den jag såg, jag såg ansiktet på Norman Bates mamma också och i mitt  huvud skrapade Hitchcock-stråkarna på maxvolym och jag svor på att aldrig se Psycho igen precis som jag bara nån halvtimme innan svurit på att aldrig någonsin bada i något icke-klorerat efter att ha sett Jaws-hajen hoppa upp mot det lilla turisttåget och fått mig att tvingas byta underbyxor offentligt.

Det här är något så fullständigt onaturligt som en skräckfilm full av skrämseleffekter men utan egentlig skräck, i alla fall inte om jag jämför med skräckfilmer som i dagens mening mest går ut på att hitta kreativa sätt att dela en människa på hälften.

Psycho funkar mer som att Alfred Hitchcock har tryckt ner sina tjocka fötter nånstans i hårbotten och han har sytt in en osynlig men nojjig spiral längs ryggraden som han snurrar på, tvinnar mellan sina prinskorvsfingrar och ler finurligt samtidigt som Norman Bates i Anthony Perkins utmärglade gestalning tar sig in under huden så det kliar och svider och sticks.

Jag vill aldrig mer bo på motell, jag tänker antingen bli världens smutsigaste människa eller åtminstone aldrig mer duscha bakom ett vitt duschdraperi och om jag någonsin mer får för mig att skrika ska jag skrika som Janet Leigh.

Psycho känns som en klunk saltsyra i magsäcken men det är en klunk som jag faktiskt gärna dricker ibland, speciellt när jag sett mycket skräckprefixdravel på kort tid. Det här är en riktig klassiker för mig, något att återvända till, något att upptäcka igen och igen och igen och nej, jag tänker inte skriva ett ord om Gus Van Sants remake från 1998. Vince Vaughn som Norman Bates. Behöver jag säga mer än ett magsyresurt blääk?

[Idag skriver Filmitch om en riktigt läbbig film: Grave Encounters.]

Publicerat

MAKTENS MÄN

Jag tror att jag helt sonika börjar den här recensionen med att busvissla litegrann. Jag bara måste göra det. Filmer som denna växer nämligen inte på träd.

För mig är Maktens män själva kärnan av vad film är eller borde vara och jag ska försöka förklara varför.

George Clooney hade en idé, en bra idé, en vettig idé att göra film av Beau Willimons pjäs ”Farragut North” som handlar om Mike Morris, demokraternas presidentkandidat, hans posse och vad makt kan göra med människor. Han ville regissera filmen men inte spela huvudrollen men ibland har inte ens George Clooney något val för att finansiera sin idé, han blev liksom tvungen att ta på sig rollen som Mike Morris och nu när jag sett filmen känner jag bara: vem annars hade kunna göra det? Ingen nu levande skådis, ingen hade kunnat göra det lika bra.

Kampanjledaren Paul spelas av Philip Seymour Hoffman som ökat en hel del gubbkilon för den här rollen och jag kan lätt känna lukten av hans inrökta gröna och ganska ordinära höstjacka när han står i snöslask med lågskor och glasögonbågar som bara män har som inte bryr sig alls om sitt utseende. Att Brad Pitt egentligen skulle ha gjort den rollen är skrattretande såhär med facit i hand.

Ryan Gosling spelar Pauls högra hand Stephen Meyers och även han är FENOMENAL här. Jag är sjukt imponerad av honom och han växer för varje film jag ser och därför blev jag ganska förvånad när jag såg att han var Clooneys tredje val i rollen. Leonardo DiCaprio skulle ha gjort den men hoppade av (men är fortfarande producent) och sen var Chris Pine påtänkt men som tuuuur var slajdade Gosling in på ett bananskal och knep åt sig rollen och jag skulle bli förvånad om det inte blir en oscarsnominering av det här. Så en del av konsten med att göra en riktigt bra film handlar faktiskt om ren tur och tajming och Clooney har helt klart prickat in full pott här och det även med resten av birollerna.

Men storheten med filmen ligger inte enbart i skådespeleriet, även om det är betydelsefullt såklart. En amerikansk film som belyser det politiska spelet, som tar fram ord som moral och integritet och som får oss som tittar att fundera på det här med rätt och fel hör inte till vanligheterna. Jag vet inte någon förutom George Clooney som hade kunnat göra detta med trovärdighet, jo, det skulle vara Robert Redford. Det krävs en regissör med stake och egna klara politiska åsikter för att kunna stå för en film som Maktens män och Clooney har det, stake alltså.

Filmen är utseendemässigt enkelt gjord, lite på samma sätt som politiska filmer var under 70-och 80-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara snyggt när det är en viktig och hållbar historia som effektivt ska berättas. Här är ytan oviktig, det behövs inga flådiga kameraåkningar, inga balla klipp, inga slowmotionscener, inga extraordinära kulisser eller effekter och just på det här viset märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs och att fokus mestadels ligger på människors möten med varandra.

Originaltiteln The Ides of March syftar på datumet den 15:e mars då Caesar mördades i den romerska senaten. Kanske kan filmen komma att kallas The Ides of February när det vankas Oscarsgala 2012 för om det inte händer nåt världsomvändande på filmfronten så har den här filmen stora chanser till många nomineringar, åtminstone om JAG får bestämma.

[Det är en superduperjättestark fyra, så stark att det nästan är larvigt att jag inte ger den en femma, men det är nåt filmen saknar som gör att jag inte kan ge den full pott. Kanske kommer jag höja betyget efter en omtitt, det är ingen omöjlighet alls.]

Publicerat

PUSHER

Det är mycket Kim Bodnia härhemma nu. Det har en enkel förklaring och den stavas: Bron.

TV-serien Bron som går på SVT på onsdagkvällar är det bästa jag sett på TV på mycket länge och mycket av detta kan tackas just Kim Bodnia då han har en av huvudrollerna som den danske polisen Martin Rohde.

Men mellan varven då, vad ska jag göra för att mätta min Bodnia-abstinens? Jo! Jag grottar ner mig i den danska filmskatten såklart. Kim Bodnia (liksom Mads Mikkelsen) är med i det mesta som produceras i Danmark och trots att jag sett en hel del filmer med Bodnia ser jag honom i ett helt annat ljus nu. Därför ser jag om Pusher, det var i alla fall femton år sedan sist.

Pusher handlar om en heroinhandel slår fel. Langaren Frank (Bodnia) ska sälja brunt pulver till en desperat svensk snubbe han bodde granne med på kåken (Peter Andersson). Men dealen går käpprätt åt helvete då polisen finns på plats och syr in Frank. Han hann aldrig få pengarna av svensken och blir alltså själv skyldig sin leverantör dom där flera-hundra-tusen kronorna. Hur ska han få tag i dom? Bråttom är det ju också. Hans liv står på spel och vad gör man inte när man ser döden i vitögat?

För att riktigt komma in i den danska knarkarstämningen valde jag att se filmen utan text. Nej, nu ljög jag lite. Textningen funkade inte så jag hade inget val annat än att inbilla mig att jag gjorde det för den danska konstens skull. Tyvärr är inbillningen också rent skitsnack för jag har jättesvårt att förstå danska och jag får koncentrera mig som en närsynt hök för att hänga med. Men jag försökte och jag är tacksam att jag sett filmen förut, annars hade hela filmupplevelsen varit ett stort skämt.

Regissören Nicolas Winding Refn är bra på att inte krångla till grejerna. Han berättar historien enkelt och effektivt och det är inte särskilt snyggt men vem fan tror att en knarklangares liv är snyggt? Inte jag i alla fall. Nej, det här är verklighetstroget och köttigt och jag känner med Kim Bodnias Frank i allt han företar sig. Han har en hållning som i profil och i jämförelse får E.T att se rakryggad och stelopererad ut men jag förstår honom. Vilket pissliv han har. Vilken skitsituation han satt sig i. Usch alltså. Det är pis og papir. Frank har verkligen jokket i spinaten.

 

Publicerat

Veckans Aaron: Paycheck

Titta noga här till höger. Postern till Paycheck kan vara en av världens fulaste och den är helt klart delvis skyldig till att jag inte sett den här filmen förrän nu. Jag kan alltså inte skylla allt på Ben Affleck även om hans ansikte på ett filmfodral inte får mig att göra snigelspår i soffan direkt.

Nåja. Nu är det inte han som är i fokus, det är Aaron Eckhart som i den här filmen spelar lite av en skurk. Att han är skurk ser man på frisyren. När Aaron inte är en schysst kille och/eller svärmorsdröm på film så har han alltid (åtminstone hittills i min tämligen närgångna forskning i ämnet) överjävligt mycket vax i håret och en frisyr som skulle platsa hos varenda vakt i tyska fångläger på 40-talet. I den här filmen skulle jag kunna kalla honom Den Vattenkammade Snoken då han har en wetlook modell extremkladdig.

Historien i Paycheck handlar om Michael Jennings (Ben Affleck). Han är en väldans duktig datoringenjör som anlitas för att sno idéer från andra och göra uppfiinningarna ännu bättre, twista dom en smula och helst se till att konkurrenten förlorar en himla massa pengar. Topphemliga projekt således, så hemliga att när Jennings är klar med sin del av samarbetet raderas hans minne.

Han går med på att göra ett sista uppdrag, ett uppdrag som ska göra honom ekonomiskt oberoende för resten av livet. Det är hans gamle vän (Aaron Eckhart) som är ansvarig för det hela och Jennings litar på honom till hundra procent. Men bara dagarna innan han kliver in i detta träffar han en kvinna (Uma Thurman) och blir kär. Så typiskt.

Tre år senare är han klar, 92 miljoner dollar ska sitta på kontot och hans minne raderas, allt är tomt i knoppen tre år tillbaka. Glad i hågen går han till banken för att plocka ut lite stålar men nej, det finns inte en spänn. Bankkvinnan säger att han själv varit där tre veckor innan och sagt ifrån sig alla pengar på kontot men istället lämnat ett kuvert med tjugo rätt alldagliga prylar.

WHAT??? Klart killen får panik! Nu måste han inte bara hitta tillbaka till sitt eget liv, han måste ta reda på hur och vem som lurat honom på pengarna – och varför.

Att det är John Woo – mannen som gett slow motion ett ansikte – som regisserat filmen märks redan efter en minut eller två. Han har en väldigt speciell stil i sina filmer och jag tror att man antingen gillar den som tusan eller har ganska svårt för den och att jag kan vara undantaget som bekräftar den regeln. Jag tycker oftast att det funkar men att det blir aningens tradigt i en tvåtimmarsfilm. Jag tappar intresset, gäspar lite och får inte det mista hjärtklappning av actionscenerna.

Vad gäller skådespelarnas insats så måste jag klia mig i huvudet en stund.

Kli. Kli.

Jag blir aningens störd. Ben Affleck är dålig, punkt. Inget nytt under solen. Det som gör att huvudet kliar är Uma Thurman. Hon är helt ärligt skitdålig här. Orkar inte ens bena upp tankarna, klådan i skallbasen är bara överjävlig, det är nästan så jag inte tål att se henne. Hon är så ojämn i sitt agerande, hon lever på sitt vackra och skeva utseende och det är ju fine i vissa typer av filmer däremot krävs det ibland att hon kan förmedla en känsla eller två och i den här filmen är det dåligt med den varan. Men Aaron, min Aaron, honom kan jag i alla fall lita på även om han ser ut som Den Vattenkammade Snoken.

[Nästa vecka blir det ingen Veckans Aaron, då händer det andra saker här på bloggen men om två veckor är han tillbaka igen, fit like ever before.]

Publicerat

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]

 

Publicerat

The Stranger Inside

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) är sådär nästan sjukligt lycklig med sin David (Naveen Andrews). Dom är kära, glada, snälla och planerar ett bröllop dom båda verkligen längtar efter. Men säg den lycka som varar för evigt.

Under en promenad blir dom båda brutalt nedslagna. David dör av skadorna och Erica klarar livhanken med nöd och näppe. Poliserna jobbar på att få tag på gärningsmännen, men utan resultat och Erica går omkring på New Yorks gator, ensam och livrädd för allt och alla. Hon köper sig en pistol mest som säkerhet men det dröjer inte länge innan hon tvingar sig själv att använda den.

Nu ska vi se om jag kan bena ut det här för filmer som får mig att fastna i tjejfilm-killfilm-tänket gäckar mig nästan alltid. Det är inte så att filmerna retar mig det är mer känslan jag får som stör, att jag inte kan sätta fingret på exakt VAD det är som gör att en film funkar på mig och en annan inte gör det.

The stranger inside (det är den ”svenska” titeln, i original heter den The brave one) är egentligen EXAKT samma film som Death Wish, en film som jag sågade jämns med fotknölarna för några veckor sedan. Jag kunde inte göra annat än att dela ut lägst tänkbara betyg eftersom ingenting av Charles Bronsons plågade hämndlystnad tog sig innanför mitt skal, jag var fullkomligt oberörd av hela filmen. Här är Bronson utbytt mot en späd Jodie Foster som blir nånslags självpåtagen upprensare bland stadens slödder i sin jakt på männen som förstört hennes liv och jag förstår henne, jag känner med henne, jag får en ledsen klump i magen, jag har absolut inga problem alls att sätta mig in i hennes situation. Herregud, om jag skulle gifta mig med Naveen Andrews och han dog, hur skulle jag kunna gå vidare?

Filmen är långsam, nästan kontemplatorisk bitvis och klippen mellan Ericas och Davids kärleksnätter och det brutala överfallet blir så jobbigt att jag får använda tröjärmen mot ögonen ett par gånger. Det är det där med ödet som spökar för mig, det där att andra människor har makt att förändra mitt liv och inte alltid till det bättre. Jag kräks på den känslan. Jag vill inte vara med. Varför kan inte människor få känna lycka längre stunder? Är det sån jäkla hårdvaluta att vara genomglad att vi riskerar att missbruka känslan om vi får leva i den ett längre tag?

Tankar som dessa dyker upp med jämna mellanrum filmen igenom och även efteråt. Det gjorde dom inte när jag såg Death Wish. Frågan är om Death Wish medvetet är filmad för att nå fram till en manlig publik medans The stranger inside lika genomtänkt ska beröra dom kvinnliga? Om filmerna var precis domsamma men det gick att byta ut Bronson mot Foster i Death Wish och Foster mot Bronson i denna, skulle filmerna funka lika bra/dåligt då? Kanske, kanske inte. Kanske är det så att jag naturligt definierar mig mer med Jodie Foster än med Charles Bronson oavsett omständigheterna? Kanske är det så att tempot, musiken, stämningen i den här filmen helt enkelt appellerar mer till min smak än den i Death Wish? Jag vet inte. Jag vet bara att objektivt sett så är filmerna larvigt lika, även tempo- och stämningsmässigt.

Om det är mina X-kromosomer som gör att jag gör vågen åt en kvinnlig hämnare med civilkurage och stake men inte åt en manlig  ska jag låta vara osagt, men det här är en bra film alldeles oavsett. Hemsk, ledsam men ändå mysig på nåt sjukt vis. Som ett riktigt uppfuckat Kinderägg.

Här finns filmen.

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: THE WAY BACK

–Du har en svaghet som kan vara användbar för mig, säger Mr Smith (Ed Harris) till Janusz (Jim Sturgess). Snällhet. Om något händer räknar jag med att du bär mig.

Som inspärrad i ett Gulag-fängelse i Sibirien så kan jag förstå om snällhet räknas som en defekt. Det finns liksom inte utrymme för värme, mänsklighet, kramar och småprat när dygnets alla timmar går åt till att hålla sig vid liv. Medfångar kan möjligtvis bli till bekanta ansikten men vänner, nej.

The way back är baserad på Sławomir Rawicz ”memoar” Flykten från Stalins läger. Den kom ut redan 1956 och har lästs av miljoner människor och är översatt till dryga 25 språk. Det som däremot tvistar dom lärde är hur sann berättelsen verkligen är.  Jag kan inte säga att jag bryr min lilla skalle nämnvärt om detta, det kryllar av bra historier som inte är i närheten av sanna och det är en tacksam berättelse att göra film av då den har alla klassiska spänningsmoment, i alla fall för att dra den manliga publiken till sig.

För mig känns det här som urtypen av en ”killfilm”. Manlig ”vänskap” som sätts på prov, det är karga, kalla, tysta män i klunga, det lagas mat på sådant inte ens Kajsa Warg skulle lyckas med, det är knivar, jagande, vargar, mörka nätter med bitande kyla, vackra vyer i motljus, olyckor, elände, död och samarbete och säg den man som tackar nej till denna gottepåse av alfahannekarameller.

Förutom polacken Janusz (Sturgess) får vi följa machoamerikanen Mr Smith (Harris), den galne tatuerade ryssen (Colin Farrell), den lettiske prästen (Gustaf Skarsgård) och några till när dom flyr från fängelset och ska ta sig längs Bajkalsjön, genom Gobiöknen, över Himalaya och fram till slutstationen Indien. På vägen plockar dom upp den polska flickan Irena (Saoirse Ronan) som även hon är på flykt och hon är den enda kvinnliga fägringen på 132 minuter film (och kanske det enda som talar emot min killfilmstes).

Peter Weir är och har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och The way back förändrar inte min inställning. Däremot lyckas jag aldrig riktigt ryckas med eller ens känna spänning. Visst är hela situationen förjävlig för dom inblandade men den känslan håller sig kvar på ytan, den tar sig aldrig in i kroppen, aldrig ner i magen och då blir det inte en filmupplevelse utöver det vanliga.

Jim Sturgess visar ännu en gång vilken stor skådespelare han är och i min värld är han bara millimeter från dela loge med Ryan Gosling. Skillnaden dom emellan såhär långt är rollerna, vilka som erbjuds och vilka som tackas ja till. Där Gosling hittills haft fingertoppskänsla har Sturgess kanske inte haft samma möjlighet att välja, men snart snart mycket snart kan Jim Sturgess tacka ja eller nej till precis vad och vem han vill. Om han tar sig upp och blir en av dom allra största kommer till slut enbart bero på honom själv och på HANS fingertoppskänsla och filmen som har premiär på fredag visar i alla fall att han får chanser och att fler tycker som jag.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Rachel getting married)

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: Heartless

Jamie (Jim Sturgess) är en utåt sett lite udda kille som har fotografering som sitt stora intresse. Han har ett stort hjärtformat födelsemärke över halva ansiktet och efter år av spott, spe och underliga blickar från folk trivs han bäst i ensamhet och betraktar helst sin omgivning genom kameralinsen.

Han bor i Londons East End, en våldsam stadsdel där ungdomsgängen löper amok på nätterna och invånarna knappt vågar gå ut.  Ondskan gör honom ont, han suger i sig den, han mår fysiskt dåligt av att se allt elände i världen men samtidigt varken kan eller vill han blunda för det.  Han försöker förklara hur han känner och mår för sin mamma när dom väntar på bussen en kväll men dom blir störda av ett gäng som ger sig på dom båda och dödar mamman. Jamie blir inte sig själv efter det. Han ballar ur fullständigt. Men drömmer han, är det verklighet, vad händer och…varför?

Jag ställer mig lite tveksam till filmer som försöker alldeles för mycket. Jag tycker det är svårt att hänga med i svängarna när en film börjar som ett spännande drama, sen blir det nästan lite skräck, sen melankoli och nedstämdhet och tankar om livet, döden och kärleken. Sen byter filmen inriktning helt och blir fantasy/skräck/splatter med drömsekvenser och slagsmål och visuella (och jättebra) effekter. Men mitt i allt detta står Jim Sturgess och liksom bara fixar biffen. Han är tryggheten själv, han är trovärdig i varenda scen hur urflippad den än är och det imponerar mycket på mig. Undrar om han verkligen förstod själv vilken film han var med i och hur slutresultatet skulle bli?

Känner du för att se en film som du kan jobba med ett tag och analysera in i minsta molekyl så är Heartless ett bra alternativ. Känner du för att se något som du omedelbart förstår och med lätthet kan ta till dig, se något annat. Bara ett tips i all välmening, trots en jättebra Jim Sturgess i huvudrollen.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Bröllopsduellen)

 

Publicerat

Veckans Aaron: Suspect Zero

Tänk dig att du befinner dig nånstans i mitten på 80-talet. Du har gått nån förberedande filmarutbildning på nån icke-CSN-berättigad skola i förorten, du har ärvt lite pengar från en äldre släkting som lugnt somnat in och för pengarna köper du en blaffig filmkamera. Det blir lite pengar över och du tänker:

WOW, jag gillar Falcon Crest, jag är duktig på att klippa ihop porrigt röda drömska bilder så dom ser fejdade ut med skuggiga kanter och jag har en fallenhet för att modellera ögonlockssaknade ögonglober i cernitlera. Jag vill filma nåt som ser ut som en blandning av David Lynch, ett polskt TV-drama och en teakmöbel. Ja! Det vill jag göra! Hurra!!

Hurra, ja. Ja, det kan man ju säga om man vill men det är svårt att säga det utan att tjonga till en massiv dos ironi i rösten. Jag misstror inte dom säkerligen höga intentionerna hos varken manusförfattaren Zak Penn eller regissören E. Elias Merhige men jag hoppas nånstans att den färdiga filmen inte alls blev som dom hade trott. Jag hoppas också att den inte blev som Aaron Eckhart, Carrie-Anne Moss och Ben Kingsley trodde när dom läste manus för OM filmen blev som väntat då undrar jag om dom lider av dyslexi alla tre.

Suspect Zero är en film som lider av solklara Se7en-komplex. Jag hånskrattar lite när jag skriver detta för jag förstår nånstas vad filmen är ute efter. Den vill vara lite smart, lite cool, lite fiffig, lite wakka-wakka-heeeey-vad-genomtänkt-det-här-är-hänger-ni-med-i-svängarna-nu-era-korkade-filmnördar, men eftersom filmen lider av det största felet i modern filmhistoria om man ska göra en nervkittlande thriller så kan jag inte göra annat än att skratta högt, hårt och tre snabba.

HA. HA. HA. DET GÅR INTE ATT VISA VEM MÖRDAREN ÄR I FÖRSTA SCENEN. DET ÄR DUMT, DUMT ÄR VAD DET ÄR. FORTSÄTT GÄRNA MED HUR MYCKET BLOD OCH GOJS OCH KROPPSDELAR SOM HELST SEN, DET SPELAR INGEN ROLL FÖR DET BLIR INTE SPÄNNANDE. INTE ALLS OCH INTE NÅNSTANS. MIFFON!

Att Aaron fått mörka linser och blivit tillsagd att blinka sakta var gång han filmas i närbild gör varken till eller ifrån. Han är en bra skådis, han gör sitt jobb, han är en trovärdig polis MEN inte här. Ben Kingsley är duktig på att spela otäck MEN inte här. Carrie-Anne Moss är en av världens ballaste kvinnliga skådisar MEN inte här.

Nu neggar jag så jag blir trött på mig själv men jag kan liksom inte se såna här filmer utan att åtminstone ta fram den där lilla figursågen. Filmen gick att se, visst gjorde den det. Jag somnade inte, jag tänkte inte ens tanken på att spola men jag hade inte särskilt kul. Det var som en vanlig dag på jobbet med halvtrist matlåda, tandläkartid efter lunch och skoskav ungefär. Lite BLÄK alltså, fast nånstans kunde det ändå vara sämre.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

DUBBELGÅNGARE

Att 1988 är ett av mina solklara favoritår i filmhistorien är ingen nyhet, inte heller att David Cronenberg är en av mina favoritregissörer.

Cronenberg gjorde filmen Dubbelgångare (Dead ringers) just 1988 och det var en av dom första filmer av honom som jag såg. Kombinationen Cronenberg, Jeremy Irons (som jag just då fullkomligt avgudade) och genren gynekologskräckis var lika perfekt för mig DÅ som en läskburk Fanta Black Orange var 1983 eller som en neonblå cykel med röd-vit-prickig sadel är 2011.

Därför var det med skräckblandad förtjusning jag satte mig ner och såg om filmen. Det kan ju gå så illa när jag gör sånt. Det kan bli gallimattias av alltihop och jag tycker det vore hemskt tråkigt, speciellt i det här fallet. Dubbelgångare är nämligen en film som legat på min Topp-10-bästa-lista sen jag såg den första gången.

Enäggstvillingpojkarna Beverly och Elliot Mantle (Jeremy Irons X 2) är rätt udda redan som barn och inte blir dom mindre udda som vuxna, om än aningens mer framgångsrika. Dom jobbar båda som gynekologer och har en förkärlek och en klar kreativ begåvning för att uppfinna nya gynekologiska instrument. Deras gemensamma gynekologmottagning är specialiserad på att försöka göra infertila kvinnor fertila.

Beverly och Elliot gör det mesta tillsammans vilket även inkluderar att dom delar kvinnor. Den ene är nämligen framåt, social och en kvinnokarl medans den andre är mer inåtvänd och…svår. En dag kommer en känd skådespelerska till kliniken, Claire (Genevieve Bujold). Hon vill inget hellre än att bli mamma men alla hennes försök har hittills gått i stöpet och hon tycker ändå hon provat allt från att strunta i preventivmedel till att leva ett extremt promiskuöst leverne. Det som framkommer vid undersökningen är att Claire är muterad, hon har tre livmödrar och kommer aldrig att kunna få ett biologiskt barn hur mycket hon än försöker.

Bröderna tycker (såklart) att hon är intressant på väldigt många sätt och det dröjer inte mer en en dejt för Elliot att få henne i säng. Han ”lämnar över” Claire till Beverly som på direkten faller för henne på ett sätt han aldrig förut gjort och han vill ha henne för sig själv, han vill ha ett privatliv, vilket är helt nytt för båda bröderna. Claire själv anar inte ens att det är två olika snubbar, så lika är dom.

Filmen är baserad på en sann historia och jag kan inte säga att jag är dödsugen på att ha en manlig gynekolog efter att ha sett den, inte den här gången heller. Däremot blev min omtittning en MYCKET BRA upplevelse. Allt var precis som ”förr”. Jag hamnade i Cronenberg-känslan direkt och  jag tycker fortfarande att Jeremy Irons röst är som plåster på skrapsår, alltså SATAN I GATAN vad han är bra! Hela filmen har en sån otäck underton och är filmad med en otrolig precision. Det fanns inte riktigt samma tekniska möjligheter att filma två personer som är gestaltade av samma skådis 1988 som det gör nu.

Jag måste helt enkelt ta fram hockeytutan och bröla en stund för det här är bra, det här är S Å J Ä V L A B R A att jag blir lite vattnig i ögonen och det beror inte på att jag är ledsen, nej inte alls. Det beror enbart på glädje. Genuin filmisk glädje.

[Här finns några fler exempel på vilket fantastiskt bra filmår 1988 var: Mississippi brinner, Det stora blå, Working girl, Farligt begär, Die hard och Rain man – och det finns fler. Många fler.]