Spotifysommar # 10

Sommaren är slut, i alla fall dom tio veckorna över som jag kallar det.

Jamen jaha, nähä, jorosåatteh, det är en dag imorgon också. Höst kallas det. Ett helt år till nästa sommar. Det känns sådär tycker jag. Trist. Men för tusan, livet går vidare. Med en ny årstid kommer ny musik, nya filmer, nya hyllningar och sågningar.

Sista spellistan för denna Spotifysommar finns här.

PS. Martin, jag fixade din bonusönskning, fast jag la ihop den med originallistan så nu är låtlistan nummer 3 tre gånger så lång. Alltså massor fler coola brudar att lyssna på. DS

Spotifysommar # 9

Att sno från andra kan vara stöld men det kan också vara förädling. Det beror liksom lite på.

Att göra covers kan vara allt ifrån pinsamma försök att låta exakt som originalartisten (men tjäna en hacka själv) till totala superhäftiga nydanade versioner. Veckans låtlista är en samling covers som jag själv tycker är alldeles lyyysande. Vad tycker du?

Här är den, sommarens näst sista spellista.

Spotifysommar # 8

När jag var liten var jag hårdrockare (alltså nu snackar vi riktigt liten). Lite senare lärde jag mig förstå The Power Of The Blipp-Blopp men låtarna jag lyssnade på som flicka sitter fast i benmärgen som vore dom ditsatta med häftpistol.

Veckans låtlista heter alldeles självklart Fiffi on the rocks.

Spotifysommar # 7

Det finns låtar som kanske inte kräver skämskudde men som jag ändå inte är helt stolt över att jag gillar.

Veckans tema handlar om bra låtar med gubbs och kanske inte dom skönaste gubbsen heller.

Här är listan. Enjoy.

Spotifysommar # 6

Nu har halva sommaren gått på ett ungefär. Mängder med finfina kvällar blandas med lite regniga diton och det går att krypa upp i soffan och klämma en film eller två utan minsta dåliga samvete.

Här är spellistan för mina filmiska sommarkvällar. Vilka låtar skulle vara med på din?

Spotifysommar # 5

Har du tänkt tanken nångång, tanken på vem som skulle spela huvudrollen i filmen om ditt liv? För mig är den funderingen både läskig och gurgel-skratt-framkallande. Herregud, vem skulle det vara?

Nu kommer något sådant givetvis aldrig att hända men tankelekar kan vara en ganska lagom semestrig sysselsättning.

Veckans låtlista handlar om soundtrack och inte vilket som helst utan musiken som jag skulle vilja var med i filmen om mitt liv.

Här är listan.

Spotifysommar # 3

Svensk sommar, vad är det? Är det blonda långbenta tjejer i småblommiga klänningar som springer omkring barfota i motljus på en äng av random växande sommarblommor utan minsta rädsla för att kliva på en kopparorm med håret fladdrande i vinden som i värsta Timotej-reklamen och tänderna är nyborstade och kritvita och ögonen osminkade men vackra ändå?

Ja, för mig är det det, bland mycket annat.

För mig är svensk sommar glada tjejer som vägrar stå och posera med surplutande munnar i nåt hörn av Stureplan, för mig är sommar skratt och fulspring över gräsmattor med sköna kläder.

Veckans låtlista heter alltså Svenska sommarbrudar.

 

Spotifysommar # 2

Förutom hjärndöd blockbusteraction på bio och att spela Yatzy på balkongen så finns det inget mer somrigt för mig än att titta på fotboll på TV.

Nu när Bajens spelare inte kan göra ens sina egna mammor stolta och att det denna sommar är varken EM eller VM på TV så väljer jag denna vecka att drömma mig bort, att längta efter ett storslaget idrottsevenemang som antagligen är det enda på jorden som kan hålla mig borta från att se film en hel månad i sträck.

Den andra av sommarens spellistor heter givetvis Fabregas, var är du?

(Ja, jag vet att fotbolls-VM för damer börjar vilken dag som helst och ja, jag vet att det inte är ett dugg politiskt korrekt att erkänna högt att jag inte tycker det är lika kul att titta på som herrfotboll och nej, jag tänker faktiskt inte ändra åsikt i den frågan.)

Spotifysommar # 1

 Trots att det var länge sedan jag hade sommarlov så tänker jag ofta på sommaren som tio veckor lång. Tio veckor av solsken, kräftröd solsveda, cykelturer, studsmattemaraton, gräs mellan tårna, hjärndöd bioaction, sand i skorna, god mat på grillen och jordgubbar med glass.

Varje måndag under dessa tio sommarveckor kommer jag att lägga upp en Spotifylista här på bloggen, en lista som på ett eller annat sätt är mitt soundtrack till sommaren 2011. Ibland kanske den har med film att göra, ibland inte. Ibland kanske du hittar nån gammal goding du förträngt, ibland en du önskar du hade glömt, ibland en som gör dig alldeles glad. Den röda tråden med dessa listor är att dom har med mig och min syn på sommar att göra.

Blir du sugen på att göra en egen lista, kanske till och med samma tema som jag valt? Lägg upp en länk i kommentarsfältet och ge oss andra en chans att lyssna på DIN sommar.

Här är min första låtlista.

Mandomsprovet

Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.

Going the distance

Alla som någon gång varit i ett långdistansförhållande vet att det inte är nån enkel match. Många mil emellan kan döda dom starkaste av känslor och det är svårt att se en filmadaption av ett sådant förhållande som något annat än Lars Norén.

Att det skulle kunna bli en romantisk KOMEDI av detta känns avlägset och en romantisk komedi som jag faktiskt både SKRATTAR och FNISSAR åt känns precis lika otänkbart som att jag någon gång skulle få sätta mina fötter på Mars.

Going on distance handlar om Garrett (Justin Long) och Erin (Drew Barrymore) som träffas i New York när hon jobbar som sommarpraktikant på en tidning. Sex veckors intensivt dejtande slutar när praktiken är över och Erin flyttar hem till San Fransisco igen.

Dom lämnar ett stort hål i varandras hjärtan och liv, dom har haft jättekul ihop, gillar varandra som fan och saknar varandra hiskeligt mycket när dom inte är tillsammans. Såklart gör dom det och inte tusan gör det avståndet lättare.

Justin Long har en förmåga att agera som om han inte agerar. Det är dyngskönt att se och det kompenserar Drew Barrymores oförmåga att spela någon annan än Drew Barrymore. Garretts bästa polare Dan spelas av Charlie Day, ett litet komiskt ordbajsande geni som jag tror vi kommer få se mycket mer av framöver och Christina Appelgate är Erins syster och alldeles mitt-i-prick även hon.

Jag tycker att den här filmen bäst kan beskrivas som vettig. Det kanske låter torrt och tråkigt men i dagens filmklimat är det snarare spännande. Människorna behandlar varandra väl, kompisarna pratar med varandra på ett visserligen skruvat vis men ändå med respekt och hjärtlighet. Det är inte en massa smutsig otrohet och lögner, det är bara ett komplicerat förhållande som två normalt fungerande människor försöker rädda och bevara på bästa sätt.

En scen ut filmen som inte släpper ur mitt medvetande är när Garrett och Erin är på en pub och träffas för första gången. Erin äter nån mat (kyckling?) som innehåller nån sås som hon kladdar ner hela munnen och halva kinden med och Garrett lägger huvudet på sned och jag ser att han tycker att hon är sådär oborstat charmig och liksom på riktigt (Hey! En tjej som käkar med god aptit bland folk hör inte till vanligheterna, inte på film från Hollywood i alla fall) och att en såskladdig kind på första dejten tydligen är ett stort plus.

Jag inte kan sluta tänka på den scenen för det sistnämnda är något som jag inte märkt av i min verklighet. Inte alls faktiskt. Det är lite synd för en söl-fia som jag.

Filmens soundtrack går inte heller av för hackor. Finns på Spotify. Klicka här.

Fiffi fixar (med hjälp av dig): Den ultimata filmmusikspellistan.

Ska vi med gemensam ansträngning försöka göra världens ballaste filmmusik-spotify-spellista?

Jag har börjat, nu är det upp till dig att klicka in och fylla på med låtar som just du vill ha med.

Klicka här och bege dig in i soundtrackens förlovade land. Kanske hittar du en ny favorit, kanske minns du en gammal, kanske vill du dela med dig av dina bästa låtar?

För visst är det så att ibland behövs bara några sekunder av en låt för att man ska förpassas in i filmkänslan och se bilder flimra framför ögonen.