Inför Oscarsgalan: Vilka tjejer, vilka fantastiska skådespelerskor som är nominerade för bästa kvinnliga huvudroll i år!

ANNETTE BENING

Som lesbiska Nic i The kids are all right har hon chans att kamma hem en Oscar på söndag. För elva år sedan kunde – och borde – hon ha fått en för rollen som den frustrerade mäklaren Carolyn Burnham, fru till duschrunkarn´ Lester (Kevin Spacey) och mamma till Jane (Thora Birch) i Sam Mendes fenomenala karriärstrampolin American beauty.

Det här är en toppenfilm och Annette Bening en toppenskådespelerska! Alla tummar upp – lillfingrarna och stortårna med! Hurra!

 

 

 

 

NICOLE KIDMAN

I Rabbit Hole spelar Nicole Kidman en kvinna som försöker ta sig igenom tragedin att hennes son dött i en olycka. Som mamma antar jag att det är ganska lätt att sätta sig in i den situationen, att hamna i den känslan.

I Eyes wide shut (1999) spelade hon Tom Cruises fru, vilket hon då var även i verkligheten. En riktig snackis var det, mycket naket blev det och Marie Richardsson hade en liten roll i en film som trots vissa knepigheter är intressant på många sätt, kanske mest för att det blev Stanley Kubricks sista.

 

 

 

 

JENNIFER LAWRENCE

Jennifer Lawrence är en solklar rookie här. Hon spelar Ree i Winter’s Bone med den äran men jag har (liksom dom flesta andra) inte sett henne i något annat.

här är en direktlänk till henne på Imdb, här bredvid är en idolbild där hon visar glada tänder (vilket hon inte gör i Winter´s bone) och här hittar du filmrecensionen.

 

 

 

 

 

 

NATALIE PORTMAN

Jag har skrivit en del om Natalie Portman här på bloggen förut, om att jag tycker hon verkar vara en bra tjej med mycket självförtroende och skinn på näsan. I Black Swan spelar hon ballerinan Nina som – om jag har rätt i min analys av Portman – är hennes totala motsats. I alla fall om jag ser till psyket.

Det jag gillar med Natalie Portman är att hon verkar välja sina roller med hjärtat mer än plånboken även om rollen som Queen Amidala/Padmé i Star Wars: Episod I, II och III antagligen gav henne en helt okej timlön.

Alltså, en okej lön för en helt okej film även om Star Wars för mig alltid kommer vara dom första tre filmerna, ja dom som alltså är dom tre sista. Du fattar.

 

 

 

MICHELLE WILLIAMS

Michelle Williams är nominerad för sin roll som Cindy i Blue Valentine där hon spelar Ryan Goslings fru. I Brokeback mountain handlade Williams roll om hennes äktenskap med Ennis Del Mar (Heath Ledger) som inte ville nåt annat än att lådsasfiska och tjonga på Jack Twist (Jake Gyllenhaal) i ett tält ute i vildmarken.

Hon gör sin roll som Alma så sjukt sjukt bra och det kanske inte är så konstigt eftersom hon då var Heath Ledgers flickvän i verkligheten.

Brokeback mountain är för övrigt en oklanderlig film, en underbar kärlekshistoria med ett soundtrack som kan lugna ner den mest stressade dygnet-runt-arbetande storstadsmamman.

 

FULL METAL JACKET

Jag och krigsfilm är inga bästa vänner direkt. Jag förstår inte krig, jag mår dåligt av krig, jag blir förbannad av krig, jag föraktar människors beteenden i krig och jag tycker allt som oftast att krigsskildringar inte ens är intressanta.

Men det är med krigsfilm som det mesta annat – det finns undantag – och Full Metal Jacket är ett sådant, för mig.

Stanley Kubrick regisserade Full Metal Jacket 1987, året efter Plutonen gjorde succé på bio. Plutonen fick en Oscar för bästa film, året efter fick Full Metal Jacket en stackars pissig nominering i en kategori ingen människa bryr sig om. Som jag ser det är Full Metal Jacket en mycket bättre film än Plutonen, om dessa nu nödvändigtvis måste jämföras.

I Full Metal Jacket gör Matthew Modine en kalasroll som Private Joker, den enda kända Baldwin som inte är släkt med Baldwin-bröderna, Adam Baldwin, spelar Animal Mother och Vincent D’Onofrio, den gigantiska kackerlackan i Men in black, är Private Gomer Pyle.

Visst är det grabbigt och vietnamigt och skitigt och hemskt som fan, men som krigsfilm är den hyperintressant. Full Metal Jacket är en av de mest mänskliga krigsskildringar jag någonsin sett och det är en film som sitter kvar i minnet som ärret efter ett skrapsår från tiden jag hade barnknän.