Kategori: Steven Spielberg

Publicerat

Fiffis filmtajm ser fram emot: TINTIN

Här är en film som jag längtat efter sen jag hörde om projektet för första gången. Peter Jackson och Steven Spielberg i symbios, blir det inte ett supermatinéäventyr av detta då vet jag inte vem som ska klara av att göra det.

Men det är nåt som saknas i trailern. Det är liksom nåt fel med rösten. Det som saknas stavas Tomas Bolme.

Dubbar han den svenskspråkiga versionen så räkna med mig, rad fyra i mitten på premiären. Det blir jag och alla dom som
1. inte har lärt sig läsa och 2. måste använda sittkudde för att se filmduken och 3. är i 40-års-åldern och får en nostalgikick av att tänka tillbaka på alla gånger man somnat till Bolmes Tintinröst på kassettband.

Publicerat

Tre om en: Filmer baserade på böcker skrivna av Michael Crichton

Jag har funderat ett tag på varför jag inte hört nåt om Michael Crichton och nu tog jag mig tid att luska reda på svaret. Han är död.

Jag blev lite ledsen, jag var inte riktigt beredd på det men han avled redan 2008, 66 år gammal och han lämnade en imponerande samling böcker efter sig, varav dom allra flesta blivit film.

Personligen tycker jag att Crichton hade en osviklig förmåga att trycka in ett mänskligt pekfinger rätt i solar plexus på mystiska historier och han hittade ofta smarta och intressanta vinklar när han skildrade vardagsrelationer och situationer.

Han var några steg före hela tiden. Historierna han skrev kändes fräscha och intressanta och det fanns – och finns – en anledning till att folk vallfärdade till biograferna för att se filmerna baserade på hans böcker och att många av filmerna fortfarande håller.

 

 

Skamgrepp (Disclosure) 1994

Sexuella trakasserier på arbetsplatser har funnits så länge som kvinnor har jobbat och män i maktposition har utnyttjat sin beroendeställning och genom det trott sig ha frikort på tafs och annat ensidigt omysigt.

I filmen Skamgrepp vänds allt hundraåttiograder. Nu är det kvinnan (Demi Moore) som har makt och mannen (Michael Douglas) som blir utnyttjad för att dra historien mycket kort och även göra den en anings förenklad.

Okej, som film betraktad så är det ingen superhöjdare men den var välanvänd som diskussionunderlag i media när den kom och DET är Michael Crichton i ett nötskal.

 

 

 

 

 

Sphere – farkosten 1998

Undervattensfilmer ligger mig lika varmt om hjärtat som en flanellpyjamas i sommarstugan när det är strömavbrott och vebon är länsad av nån berusad lokal förmåga med släpvagn.

Sphere är något så ovanligt som en undervattensfilm som faktiskt är spännande även om man (som jag) redan läst boken. Rollistan är lång och imponerande, jag menar, det är svårt att inte lyfta på hatten åt att till och med Huey Lewis fått en liten roll.

Jag tittar på filmen och får uppenbara andningssvårigheter. Det är klaustrofobiskt, det är mörkt, det är sköna undervattens-blippiga ljud och vad är det egentligen för läskigt om finns därnere, långt nere i djupet? Förutom Sharon Stone så är my lips sealed.

 

 

 

 

 

Jurassic park 1993

Jag har aldrig varit särkilt förtjust i hamburgare men den Whopper cheese jag åt på Burger King i korsningen Kungsgatan Vasagatan efter att ha sett Jurassic park den glömmer jag aldrig.

Jag försökte tugga på den där grillade biten malet kött men det gick inte. Den växte i munnen, osten var som en kall bit gul skosula. Hela min världsbild hade förändrats, fan, här sitter jag och käkar burgare när jag har fått se alla dom där dinosaurierna jag lusläst om som barn, som jag drömt om som ung tonåring, som jag fascinerats av som vuxen – och jag hade fått se dom PÅ RIKTIGT! Precis så kändes det och hade Steven Spielberg gått förbi hade jag pussat honom på hakan, gett honom ett sugmärke genom skägget som han hade kunnat förklara bort som bältros om frun hade undrat.

Jurassic park har förändrat mig både som person och som filmtittare och det är inte många filmer som har lyckats med den bedriften. Det här är filmmagi när det är som allra bäst och även om jag efter detta sett hundratals försök till att göra konstiga datorfixade djur på film så finns det ingenting som går upp mot perfektionen jag upplevde av Jurassic park.

Steven Spielberg lyckades med dinosaurierna vad Columbus gjorde med Amerika och jag är sjukt tacksam att jag fick vara med och titta på slutresultatet även om baksidan var att det var slutätet Whopper efter det.

Publicerat

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.

Publicerat

VÄRLDARNAS KRIG

Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.

En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.

Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.

H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”

Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.

Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?

 

Publicerat

RÄDDA MENIGE RYAN

Om jag nu ger mig in i krigsfilmsgenren (efter gårdagens recension av Full Metal Jacket) så har jag inget val annat än att ge mig i kast med denna storfilm.

Rädda menige Ryan kom 1998, utspelas under andra världskriget, under invasionen av Normandie.
Den regisserades av Steven Spielberg och han fick en Oscar för bästa regi. Det säger faktiskt det mesta om filmen.

Ingen skådelspelare vann, filmen vann inte men herr Spielberg är en rackare på att regissera sina skådespelare. Hurra hurra! Här har du din guldgubbe!

För det är just det som är problemet med Rädda Menige Ryan. Det är ett gäng toppenskådespelare som leker krig i 170 minuter. Det må vara hur häftigt filmat som helst (för det ÄR det), det må vara hur trovärdiga scener som helst (för det ÄR det), det må vara hur coolt ljud som helst (eller icke-ljud under de första 20 minutrarna) och hemskheterna skildras blodigt som sig bör i en krigsfilm.

Meeeeeeen…(Tony Irving hade inte sagt det bättre)…det är Tom Hanks i splitterhjälm, inte kapten John H. Miller i splitterhjälm.
Det är Edvard Burns i stridsuniform, inte Richard Reiben i stridsuniform. Detsamma gäller resten av dom stora skådisar som jag sett i så mycket annat: Tom Sizemore, Ted Danson, Giovanni Ribisi, Vin Diesel och Ted Danson.
Att det sen är Matt Damon som ska räddas, inte menigt Ryan, gör att det inte är spännande en enda sekund efter öppningsscenen.

Öppningsscenen på 24 minuter som beskriver landsättningen på Omaha Beach, 6 juni 1944 ÄR superhäftig och skitläskigt och bra gjord på alla sätt och vis men sen är det 150 minuter kvar och jag skruvade på mig av leda under hela tiden när jag såg den på bio och jag skruvar på mig i soffan när jag ser om den i min naiva tro att jag ska omvärdera den nu när jag ”blivit lite äldre”.

Det gör jag inte. Jag gillar inte Rädda menige Ryan. Jag har spenderat många timmar i otaliga kök på många fester diskuterande denna film med alkoholstinna snubbar som tycker jag är en mesfitta som inte förstår storheten i denna.

Då är jag en mesfitta.
En stolt mesfitta.

 

Publicerat

GREMLINS

Året var 1984. Det var då vi lärde oss vad en mogwai var, vilken tid på dygnet den får äta och vad som händer när man inte sköter den som man ska.

Billy (Zach Galligan) vet också. Han fick en mogwai i present, en Gizmo, och Gizmo var söt som värsta Teddybjörnen Fredriksson. Mjuk och hårig, gullig och välsjungande – en behaglig liten husdjurskompis helt enkelt. Så gör Billy en miss, hans klocka stannar och han råkar mata Gizmo efter midnatt.

Joe Dante regisserade, Steven Spielberg och Frank Marshall (Imse vime spindel) producerade och Chris Columbus (regissören till dom två första Harry Potter-filmerna och Ensam hemma) skrev manus.

Och ja, precis som männen bakom filmen har Gremlins åldrats med värdighet. Det är ett uppfriskande komplement till alla helt igenom datoranimerade filmer som görs för målgruppen halvstora kids. Riktiga dockor kan aldrig bli omodernt.