Det är magra män med dåliga tänder, det är kreativt ihopsnickrade fordon, det är gäss i mängd, det är en ständig jakt på pengar, på en fru och på att bli nån.
Det gäller att ljuga för rätt person, att muta rätt person, att truga rätt person och att göra det med ett charmigt (men oborstat) leende och aldrig någonsin glömma en kindpuss.
Svart katt, vit katt utspelar sig någonstans på Balkan. Skumma män dealar med bensin som kommer i tågvagnar från Bulgarien, någon vill gifta bort sin syster som är liten som en smurf och kallas för Nyckelpigan, någon försöker sälja en trasig tvättmaskin från en båt och mitt i alltihop så ligger farfar på sjukan och får besök av en hel orkester med susafon och allt.
1988 gjorde Emir Kusturica mästerverket Zigenarnas tid. Det kan inte vara helt lätt att toppa den grejen, eller att göra NÅT som inte jämförs eller nåt som TÅL att jämföras med den fullpoängaren. Svart katt, vit katt kom tio år senare och är ett bra försök men inte mer än så. Filmmusiken gör mig glad som en speleman på crack men jag blir lika glad när jag blundar och bara lyssnar på filmen som jag blir när jag tittar och det är ju lite synd.
Det märks att halva Europa har stoppat in pengar i den här produktionen och att dom sponsrande länderna vill ha en bit av kakan för spretigare film har jag nog sällan sett. Inte spretig i direkt handling, inte alls, men i känsla. Det är alltså en serbisk film men som har solklara franska och tyska drag och en liten släng av Gudfadern på topp likt ett geléhallon på en mjukglass. Inte alls pjåkigt, men han kan bättre den gode Emir.
