Kategori: svensk film

Publicerat

EN ENKEL TILL ANTIBES

”Hej och välkomna till Filmstaden Söder. Filmen ni snart ska få se heter En enkel till Antibes. Flera av er kanske kommer att behöva en toalett och det finns bara en här utanför men en trappa upp finns det massor. Glöm inte att ta med biobiljetten om ni går på toaletten en trappa upp för det finns en kod på biljetten som öppnar dörren. Och så var det det här med mobiltelefoner. Det kanske inte är så många av er som har mobiltelefoner men ni som har ska stänga av dom nu. Tack. ”

Att gå på eftermiddagsbio och välja en icke-amerikansk film var verkligen en upplevelse. Salongen var fullbelagd till 90% och av dessa var 89,99% av besökarna över 70 år – och sen var det jag. Det fanns inte ett naturligt brunt, blont eller svart hårstrå, det var bara grå pantrar – och jag (som inte heller har naturlig hårfärg men det är en annan femma). Jag satt där alldeles ensam inklämd mellan en torrhostande tant och en orutinerad oldie som öppnade sin påse Ahlgrens bilar lagom precis när filmen började och sen envisades hon med att grävprassla, att vilja äta enbart den bil som låg längst ner i botten, en bil i taget tills påsen var slut.

Alltså, det här hade verkligen potential att bli biobesöket från helvetet. Nu blev det inte så. Tack vare den kanske viktigaste beståndsdelen i ett biobesök – filmen själv – OCH mina till åren komna medbesökare blev Richard Hoberts roadmovie En enkel till Antibes mina mysigaste biotimmar hittills i år.

Änkemannen George Olsson (Sven-Bertil Taube) fyller 73 och överraskas på sin födelsedag med att grannen hittat en annons i morgontidningen att hans hus är till salu. Barnen Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) har gått bakom ryggen på sin far. Dom vill sälja huset, ta pengarna själva och stoppa in George på ett hem för senildementa fast det enda stora medicinska felet med honom är hans hjärta.

George har dom senaste tre åren haft hjälp av en tjej som heter Maria (Rebecca Fergusson). Hon stjäl hans prylar som en korp och han vet om det. Nya mobilen kommer väl till pass och han fotar henne när hon stoppar ner sakerna i väskan för han vill ha henne kvar, hon är trevlig och duktig på sitt jobb men skulle hon en dag vilja sluta kommer han hota med att polisanmäla henne, utpressa henne lite lagom sådär för att få henne att stanna.

Födelsedagen blir en händelserik dag för hela familjen, George spelar med men har full koll på cirkusen runt omkring honom, precis som han alltid haft. Han vet att barnen inte tycker om honom och i ärlighetens namn tycker han inte om dom så mycket heller. Det har flutit mycket vatten under broarna och det är många konflikter som pyser och bubblar under ytan.  En av dom handlar om Charlotte, en fransk kvinna som spökat i hela Georges vuxna gifta liv med barnens mamma Helena (Anita Wall).

Jag undrar om jag inte satt och log hela filmen igenom. Jag hade ont i kindvecken när jag lämnade biografen och jag var alldeles varm inombords. Det var härligt att få se Sven-Bertil Taube i sitt absoluta esse, rollen som George är som klippt och skuren för honom precis på samma sätt som Ragnar i Glädjekällan var för Sven Lindberg. George är hjärtskärande, han är så fin och Sven-Bertil Taube spelar den gamle halvblinde mannen på ett sätt som bara en gammal halvblind man kan.

Rebecca Fergusson har jag enbart sett i TV-serien Nya tider innan det här och det var många år sedan nu. Hon har växt upp och hon fått fason på många av dom skådespelarmässiga barnsjukdomar som jag kunde tycka att hon hade då (detta var år 2000). Här är hon oklanderlig, jättebra och fullt trovärdig.

Kombinationen Sven-Bertil Taube, Rebecca Fergusson och Richard Hoberts fullständigt BRILJANTA manus gör att En enkel till Antibes är så nära en fullpoängare en svensk film kan komma utan att riktigt nå ända fram. Det är så nära så nära en femma och vid en omtitt är det fullt möjligt att jag höjer betyget ett snäpp. Det jag vet helt säkert är att jag aldrig kommer sänka det även om jag ser filmen hemma och inte har den äldre generationens sköna reaktioner runt omkring mig.

[Som bonus fick jag idag reda på vilka som svarar ”JA!!” på min fråga om världen behöver ännu en Stig-Helmer-film. Det skrattades hjärtligt, högt och mycket när trailern till The Stig-Helmer Story visades före filmen. Så nu vet jag. Det kommer busslastas in PRO-medlemmar på SF-biograferna under julhelgen.]

Publicerat

SVENSSON SVENSSON…I NÖD OCH LUST

När jag fick en inbjudan av mitt lokala bankkontor att gå på gratisbio så är det klart jag nappar även om det är en film jag kanske inte valt själv.

Då jag har nollkommanoll procent ränta på mitt lönekonto så blev detta ett sätt att få valuta för pengarna tänkte jag, att åtminstone få en hundring indirekt plus på kontot. Dom bjöd dessutom på popcornmingel, läsk och ett föredrag om diverse sparformer innan filmstart. Flådigt värre (haha). Nåja. Ibland är det kul att se en film som jag aldrig skulle pröjsa för att se och Svensson Svensson …i nöd och lust är definitivt en sån film.

Jag säger det på en gång: jag hatar Gustav Svensson (Allan Svensson). Han är urtypen av en man som jag avskyr med varenda cell av min kropp. Han beter sig som ett förvuxet dagisbarn,  han är egocentrisk och manipulativ och att hans fru Lena (Suzanne Reuter) stått ut med honom i alla dessa år är inte bara en gåta, det är fanimej en OMÖJLIGHET. Hon är framgångsrik, snygg, har stil, klass och smak och så är hon gift med….den där. Det finns inte.  Jag har så fruktansvärt svårt att se någon form av humor i honom. Jag kan inte skratta åt såna män, han är inget annat än patetisk.

Lena Svensson är inte mycket bättre hon heller. I den här filmens början vill hon skiljas. Det är en vecka före deras trettionde bröllopsdag och hon har varit sur och bitter hur länge? Tjugo av dom åren? Tjugofem? Nu sitter dom i alla fall hos en parterapeut som får den lysande idén att det strävsamma paret ska åka bort en vecka  – ensamma – för att lappa ihop det som (eventuellt) lappas kan och Lena säger ja men har ETT krav: hon vill inte att Gustav pratar om, tittar på eller ens tänker på fotboll under hela den veckan. Då lämnar hon in skilsmässopappren utan att passera gå.

Och vad händer? Jo, den där ryggradslöse ljugande tröstätande förtidspensionerade brevbärarjäveln lyckas såklart få allt som händer under hela veckan att kretsa kring två saker: 1. Han själv. 2. Fotboll.

Det där var alltså handlingen i korthet. Krydda detta med den sedvanliga svenska modellen för en ”rolig komedi”, dvs att det är sjuuuuukt kul med folk som luras och ljuger och sätter sig själv och andra i skiten för egen vinning. Jag må ha en pinne uppkörd långt upp i röven nu men jag kan inte förmå mig att tycka att det är kul, jag kan inte skratta åt folk som beter sig så illa. Det är liksom inte humor i min värld.

Men jag ska vara ärlig, flera scener i filmen fick mig faktiskt att skratta högt (neeeej, inte någon av dom farsartade scenerna som kretsade kring lögnerna, inte en enda). Bland annat var det en helt meningslös manlig blockflöjtstrio som var inskrivna i manus och som satt och trudiluttade i ett hörn av pensionatet. Klockrent! Jättekul! Peter Dalles mimik satt också som en smäck och flera av Suzanne Reuters oneliners var som syrliga piskrapp, sådär som hårda surisar kan vara, såntdär godis som liksom fräter sönder gommen om man äter för många.

Jag hade förväntat mig något mycket mer uselt än detta. Svensson Svensson…i nöd och lust är en film som går att se och som faktiskt har ett underhållningsvärde till skillnad mot dom mängder av TV-serieavsnitt jag tvingat mig igenom med inget annat än magsyra som eftersmak.

Men kan dom inte bara skilja sig en gång för alla? Kan den här påhittade familjen inte bara få självdö nu? Snälla. Sluta nu medans det ändå finns en flagga att hissa upp på halv stång. Den är inte stor och den är inte hel men den finns.

En ganska stark 2:a till och med. Mmmm, det var bara läsk i bankens bjudläsk. Inget starkare än så.

 

 

Publicerat

Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET

Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.

Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?

Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.

Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?

Publicerat

Hobert-helg: GLÄDJEKÄLLAN

Den andra delen i filmsviten om De Sju Dödssynderna heter Glädjekällan och den gick upp på bio 1993. Det här är filmen som fick upp mina ögon för både Hobert själv, för Göran Stangertz och framförallt för vääärldens gulligaste gubbe: Sven Lindberg.

Ragnar Persson (Sven Lindberg) vinkar adjö till sin älskade hustru Ellen (Helena Brodin) när hon ska iväg på charterresa med ”tanterna”. En vecka senare kommer hon hem i en vit kartong prydd med ett svart kors. Hon dog, bara sådär och Ragnars liv blir aldrig mer som förr.

Han häller över Ellens aska i en gul vas med lock och tillsammans med sin son Mick (Göran Stangertz) ska dom åka till sommarstugan Glädjekällan en sista gång för att sprida Ellens aska under syrénen.

Mick är en rockstjärna på dekis, en halvalkad looser i en handmålad turnébuss som har sin nya flickvän Catti (Camilla Lundén) gömd bland sätena för att ”bespara” pappa Ragnar chocken eller vad det nu kan vara. Och visst får han en chock när han ser Cattis Madonna-Like-a-virgin-uppenbarelse, men det som retar honom är inte klädseln utan snarare åldersskillnaden. Vad ska en ung söt tjej som Catti med en gök som Mick till (och det är här man bör ha sett Händerna först för att förstå Cattis preferenser vad gäller karlar och att Mick kanske inte är så tokig jämfört med dravlet hon dejtat tidigare)?

Denna trio beger sig ut på en road-trip som svensk film sällan skådat. Det är hemskt, det är dråpligt, det är fint, det är fult men framförallt är det rörande. Glädjekällan är utan tvekan en av dom största filmupplevelserna jag varit med om när skådespelarna pratat svenska. Maken till mysigare film finns inte. Maken till SORGLIGARE film finns inte. Glädjekällan kan mana fram dödsångest hos en patologisk  livsnjutare men på ett bra sätt, hur fan det nu går ihop? Jag vet inte. Jag vet bara att känslan som består i min mage efter att ha sett Glädjekällan är ”jag vill aldrig aldrig aldrig dö och jag tänker leva allt vad jag har medans jag kan”.

Den dödssynd som Richard Hobert väver in i den här historien är vrede. Alla är arga. Dom är arga på livet, arga på döden, arga på föräldrar, arga på barn, arga på bilar som havererar, på klantigheter som sinkar och på att allt inte blev som förväntat. Själv blir jag inte arg alls av filmen. Jag blir bara kär – i Sven Lindberg.

[Jag har skrivit om filmen förut här på bloggen, hur mycket den fick mig att böla. Det inlägget hittar du här.]

Publicerat

Hobert-helg: HÄNDERNA

Unga Catti (Camilla Lundén) bor och jobbar tillsammans med den äldre mannen Ralf (Sven-Bertil Taube) nånstans på Öland. På dagarna driver dom Ralfs Mat & Bensin, på kvällen knullar och/eller slår han henne. Vad hon ser hos honom är ganska svårt att klura ut för han är varken snäll eller charmig, mest en smutsig looser om du frågar mig, men visst, nånstans där under skägget göms en stilig man och det är kanske honom Catti ser?

En dag dyker en välklädd man upp (Boman Oscarsson) och önskar nåt att äta. Ralf fixar fram mat och mannen tackar och dricksar frodigt, så frodigt att Ralf hänger på och frågar om det finns något mer han kan hjälpa till med. Det gör det. Mannen behöver hyra ett hus och Ralf som känner alla i bygden kan med lätthet fixa fram ett passande hus. Mannen, Tomas,  tackar ja till huset och accepterar hyran utan knussel.

Någon vecka senare dyker en mystisk vit bil upp hos Ralf och tre personer söker Tomas. Dom har med sig ett urklipp från en tidning där det står att Tomas kan hitta vatten enbart med hjälp av sina händer OCH han kan läka folk genom handpåläggning. Ralf får känslan att dessa män vill Tomas illa och röjer inte hans gömställe. Istället utnyttjar han situationen och får Tomas att hitta vatten åt honom istället.

Om jag minns rätt så var Händerna den andra filmen om De sju dödssynderna som gick upp på biograferna  men jag har valt att recensera filmerna i storyordning, mest för att få nån ordning på karaktärerna och eftersom Catti är den röda tråden genom alla filmerna.

Boman Oscarsson är Sveriges svar på Aidan Quinn tycker jag. En underskattad skådis som liksom vindkraft är en inhemsk resurs som används på tok för lite. Camilla Lundén gör det hon ska men har här en ganska otacksam roll eftersom hon blir så fruktansvärt osympatisk då hon pendlar mellan dessa två män som misshandlar henne på allehanda vis. Varför drar hon bara inte? frågar jag mig själv både högt och ofta men jag får inga vettiga svar.

Sven-Bertil Taube fick en Guldbagge för sin roll som Ralf och jag minns den dagen, då stod jag upp i soffan och applåderade. Han är SÅ JÄVLA BRA som skådis, så fruktansvärt bra och det känns som att det är väldigt få som förstått och sett det. Richard Hobert är inte en av dom och jag är så väldigt glad för det. Hobert är för Sven-Bertil Taube vad Quentin Tarantino var för John Travolta eller Darren Aronovsky för Mickey Rourke, inget mindre än så.

Richard Hobert själv tycker att Händerna handlar väldigt mycket om Knutby, fast tio år före sin tid. På sätt och vis har han rätt men Knutby har ändå twistat till det hela aningens värre kan jag tycka.  Men att Händerna handlar om dödssynden girighet är i alla fall inte så svårt att klura ut.

Publicerat

FÖRSVUNNEN

Fan vad jag gillar uppstarten på den här filmen! Så jäkla smart!

En bil med en ensam kvinna vid ratten kommer körande på landsvägar, på små ensliga skogsvägar, genom byhålor, stannar vid vägkanten, tar en cigg vid en rastplats, naturen passerar fönstren och medmänniskor är en bristvara. Precis så är det i stora delar av vårt land och jag känner direkt igen mig. Alla vi som inte på allvar tror att det är ett likamedtecken mellan Sverige och  den yta som befinner sig innanför Stockholms tullar känner igen sig och det är smart. Igenkänningsfaktorn är viktig i såna här filmer. Vardagsrädslan kryper sig på. Vem kan man lita på?

Malin (Sofia Ledarp) ska flytta norrut, varför vet jag inte riktigt men jag förstår att hennes bror gått bort. En underlig man i svart Cherokee (Kjell Bergqvist) har klara svårigheter med omkörningar och varför han hakat upp sig på just Malin och hennes hyrda flyttsläp vet jag inte heller men otäck är han.

Första tjugo minutrarna av filmen bygger upp en redig spänning och jag tar mig faktiskt en funderare på vad jag pysslar med. Jag sitter nämligen helt solokvist i biosalongen. Ingen kan höra mig skrika. Ingen kan höra mig ens gny om det skulle bli alltför läskigt. Jag sitter där jag sitter och mitt enda sällskap är ventilationstrumman som liksom visslar. Först tror jag att det är en del av ljudeffekterna i filmen men snart upptäcker jag att så inte är fallet. Sen retar jag mig på oljudet ett tag, sen skiter jag i vilket för Kjelle B på duken framför mig är ingen charmig kille. Han har döda ögon och det har jag aldrig sett hos honom förut. Är det linser? Kan han förställa ögonen så dom ser ut sådär? Dom är liksom gråstarrsgrå. Torra. Tomma. Uschochfyfan för att möta honom en mörk kväll i skum belysning. Och jag som ska gå till P-huset själv sen mitt i natten.

Det finns en hel del parametrar som är bra med Försvunnen. Det är ett enkelt men fungerande manus, det är tre huvudkaraktärer som spelas av toppenskådisar (Björn Kjellman är den tredje), musiken är bra, scenerna är förlagda till en del av Sverige som per automatik framkallar småklaustro hos oss storstadsbor (ingen Pressbyrå i närheten, ingen dygnet-runt-öppen McDrive, hallåååå) och sen är det skogen. Vilsenheten, utsattheten, paniken i att springa bland stockar, sten, barr och skit UTAN SKOR, sånt för jag hårdpuls av.

Det finns även delar som funkar mindre bra. Försvunnen lider nämligen av samma problem som Super 8, att när monstret väl gjort sig till känna så är det inte spännande längre. Luften går ur litegrann. I Super 8 tar det över halva filmen innan nerven går ur, i Försvunnen tar det bra mycket kortare tid. Det är egentligen mitt enda klagomål med filmen, det PLUS att filmen i mitt tycke är ganska exakt tre minuter för lång. Jag gillar inte slutet. Hade filmen varit fransk hade den aldrig slutat så.

Jag tänker inte ge mig på en spoiler, jag säger bara SE FILMEN och berätta gärna sen vad DU tycker.

Publicerat

KYSS MIG

Jag vet, det är inte alltför många dagar sedan jag skrev här på bloggen att jag inte skulle se Kyss mig.

Men när dottern och hennes kompisar skulle gå på bio och jag skulle följa med som skjuts och absolut inte ville se samma film som dom (Jag saknar dig) och inte kände det minsta för CGI-apor och samtidigt var tvungen att se en film som gick runt 15-tiden, ja då hade jag att välja på Bilar 2 (Hallå! Det var med svenskt tal, det var söndag, fullsmockat med småfolk som alla bar på såna biobarnstolar av plast, vad skulle jag göra??) och Kyss mig och valet var förvånadsvärt enkelt.

Historien handlar om Mia och Frida, ”låtsashalvsyskon” på det där moderna viset som blir när skilda föräldrar träffas och barn ska fösas ihop till en ny familj.

Frida (Liv Mjönes) är öppet homosexuell och lever tillsammans med Elin. Mia (Ruth Vega Fernandez) är nyförlovad med sin Tim (Joakim Nätterqvist) som hon varit tillsammans med i många år. Dom planerar ett snart bröllop, dom tittar på hus, dom jobbar ihop. Han vill ha barn ganska snart, inte hon vad det verkar.

Mias pappa (Krister Henriksson) fyller 60 och bjuder till fest. Alla nära och kära samlas i deras hus och pappans nya kärlek (Lena Endre), Fridas mamma, får träffa Mia för första gången. Dom ska vara där tillsammans en hel vecka och låtsas vara/försöka bli den där perfekta lyckliga familjen, sånt som aldrig riktigt går vare sig det är i verkligheten eller på film. Det finns alltid sår som inte läkt, frågor och svar som skaver, sånt som inte pratas om.

Att Mia och Frida ser något hos varandra det står klart redan vid första ögonkastet men kärleksresan från första kyssen till eftertexterna är lång, taggig och allt annat än enkel, precis som trailern visat, alldeles på tok för öppenhjärtligt. Men trailern ger klart fel känsla av filmen tycker jag. Det blir fel. Kyss mig är en otroligt lågmäld film med fin musik som är så enkelt och melankoliskt blippetibloppig i bakgrunden att den nästan inte finns. Den har ett tempo som gör att 107 minuter film känns som 207, trailern har ett helt annat driv.

Liv Mjönes är jättebra som Frida och agerar helt naturligt i varenda scen men det är Ruth Vega Fernandez som imponerar mest på mig. Hon har många scener som inte är helt lätta, hon visar i stort sett hela det känsloregister som en normalt fungerande människa besitter och hon kan med bara en blick och/eller en ryckning tala om hur hon känner. Stort skådespeleri om du frågar mig och hon har helt makalöst vackra ögon.

Kyss mig gör många saker bra men en sak speciellt: regissören väljer att låta bilderna tala. Visst pratas det men det pratas i vettiga mängder och inte en massa tomma ord på konstig svenska och det är jag tacksam för.

Filmen som sådan är helt okej, ingen världsomvändare, inget direkt nytt under solen men helt okej som tidsfördriv och kanske till och med en viktig film om man är i en liknande situation och behöver en spark i baken.

Publicerat

SVINALÄNGORNA

Det var den 24:e januari i år som Svinalängorna var snackisen på allas läppar. Skulle filmen vinna storslam på Guldbaggegalan? Javisst, självklart skulle den det. Jag tror dom allra flesta med inblick i svensk film trodde det.

Ett tungt, svart drama om alkoholmissbruk och familjemisär med stora skådisar i dom största rollerna och ganska okända – men fenomenalt bra – skådisar i birollslistan och sen Pernilla August som regidebuterar som grädde på moset. Kunde det gå fel? Ja, det kunde det, i alla fall sett till antalet Guldbaggar. Åtta nomineringar blev tre priser: Pernilla August för bästa regi, Outi Mäenpää för bästa kvinnliga biroll och i klassen särskilda insatser fick Åsa Mossberg pris för bästa filmklippning.

Nu undrar jag en sak: vad är det med den här filmen som gör att den känns så totalt ointressant? När den gick upp på bio fanns det inte en cell i min kropp som ville gå iväg och se den. Inte ens när den blev upphaussad i guldbagge-sammanhang kom jag iväg. Jag tänkte inte ens tanken, vilket inte är likt mig. Nu när den finns på DVD hyrde jag den men varför? Vet inte. Jag var inte så sugen på att se den nu heller och detta inte för att jag tror att det är en dålig film, mer att den känns som att den redan är gjord hundra gånger förut.

Leena (Noomi Rapace) lever sitt liv med man (Ola Rapace) och två döttrar. Hennes förflutna har gett henne svårläkta ärr och hennes enda sätt att hantera sin trasiga barndom har varit att förtränga det mesta och sopa under mattan. Hon växte upp i ett miljonprogramsområde i Ystad kallad Svinalängorna med finska föräldrar som söp hejdlöst i perioder och spott, spe och slag var aldrig långt borta. I filmen gestaltas den unga Leena jättefint av Tehilla Blad och klippen mellan nutid och dåtid fungerar bra.

Den vuxna Leena har tryckt minnet av sina föräldrar så långt in i benmärgen att resten av familjen knappt minns att hon har en mamma så när mamman en dag ringer från sjukhuset, ligger för döden och ber Leena komma dit är det ingen självklarhet att hon ska åka. Men hon har en ansvarskännande make som tar tag i saken och mot hennes vilja packar in väskor och barn i bilen och åker mot Ystad.

Susanna Alakoskis bok med samma namn var en habil och stabil läsupplevelse men inget världsomvälvande. Filmen för mig är likadan. Det är ett starkt drama, det är välregisserat och välspelat men det saknar något, kanske det som kallas ”det”. Jag tittar med öppna ögon och öppet sinne, men jag fastnar där. Jag känner ingenting. Jag tar inte till mig allt det jobbiga och jag kan inte förklara varför. Upplevelsen av filmen blev således precis som jag anade innan. Frågan är bara om det är filmens ”fel” eller mina förväntningars?

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Margareta

Det är tio år sedan Margaretha Krook dog. På nåt sätt känns det som igår. På ett annat sätt känns det som att hon fortfarande lever.

Margaretha Krook är, var,  lite av en institution i skådespelarsverige. Hon är en sån som liksom alltid funnits, som gjort så mycket, som spelat både hårddrama och flamsfars och som behärskar alla sorter.

Om hon hade levt hade hon haft sin åttiofemte namnsdag idag och det tycker jag ska firas med en liten text om en liten svensk film som jag tycker alldeles oförtjänt hamnat i skuggan av den lite ”finare” och lite mer omtalade komedin Picassos äventyr, nämligen Morrhår och ärtor.

Det var 1986 som Gösta Ekman tillsammans med Rolf Börjlind skrev manus till filmen om den kanske inte helt lyckade 40-åriga grabben Håna. Gösta själv fick både regissera och spela huvudrollen.

Claes-Henrik ”Håna” Ahlhagens östermalmskärring till mamma spelas med den äran av Margaretha Krook och i princip alla scener mellan dom två skulle kunna visas upp på nån kurs i föräldraskap, men då som varnande exempel på hur en förälders kontrollbehov och härskartekniker kan förstöra livet på ett barn. Att det visas med humor gör det nästan ännu jobbigare. Skrattet fastnar liksom i halsen.

Morrhår och ärtor är en trivsam film. Det är en film att se och se om och visst, det är  ingen film som drar undan mattan under fötterna eller som får mig att omvärdera mina livsval men det är underhållande, mysigt och många bra skådisar på liten yta.

Krook: Jag är Konsulinnan Ahlhagen och nu talar vi inte ett ord till om den saken.

Ekman: Pappa var konsult.

Krook: Jaså är det vad du säger till dina kamrater?

Ekman: Mina kamrater skiter faktiskt i vilket.

Krook: Du har väl inga kamrater.

Ekman: Näe tack vare dig Konsultinnan.

 

Grattis på namnsdagen Margaretha, där uppe bland molnen.



Publicerat

EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara  trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.

Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.

Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt  min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.

Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.

”Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”

Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen.  Tonåringarna Pär och Annika  träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.

Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.

Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.

Dom gifte sig 1947.  64 år som gifta, är inte det magi så säg?

Glad midsommar!

 

Publicerat

DAG OCH NATT

Ända sedan jag startade den här bloggen har jag tänkt skriva om denna film. Jag har inte tänkt på det dagligen, det vore att överdriva, men jag har tänkt på det ofta, ofta.

Vissa filmer sätter sig liksom som en vattenstämpel i ens medvetenade och alla förklarande ord känns för små. Det är som att gå i skolan och kämpa med att analysera Tomas Tranströmmers poesi och sen hux flux så klickar det bara till och jag inser att dikter inte är varken läskigt eller svårt, det gäller bara att öppna ögonen och släppa taget. Det är inte alltid man ser bättre när man kisar.

När det där händer, när jag får den där aha-upplevelsen och allt känns så stort, inte fan vill jag skriva en bruksanvisning för hur jag hamnade där. Det är som att blåsa såpbubblor med motorolja eller torka en magisk diskbänk med smutsig Wettextrasa.

Dag och natt är precis som en sån diktsamling, på många sätt. Scener staplas på varandra som välskrivna poem och dess röda tråd är Mikael Persbrandts Thomas, en man som både fysiskt och psykiskt lever på gränsen till vad han klarar av. Filmen utspelar sig under en dag och en natt i hans liv och han besöker alla dom viktigaste personerna som passerat i hans värld, kanske för att säga ett sista adjö?

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Det är som om Karin Boye läser regissören och manusförfattaren Simon Stahos tankar med sin kända strof. Färden, bilen där egentligen hela filmen utspelas, målet, meningen, slutstationen är känslan i magen efteråt, den som inte släpper taget och mitt i alltihop denne Thomas så utsökt spelad av Mikael Persbrandt.

Birollslistan är lika magnifik som lång där varje stor skådis har en unik scen tillsammans, med och mot Thomas. Det är stora namn, det är dom största vi har och ingen gör mig besviken. Hans Alfredsson har den minsta men kanske mest hjärtskärande och speciella rollen som toalettstädare på Stockholms centralstation.

I mitt filmhjärta har Dag och natt en alldeles speciell plats. Den är tveklöst en av dom bästa svenska filmer jag sett och hittills den enda film jag sett fyra gånger på 24 timmar. Vad det är som gör den SÅ bra, ja, jag vet inte. Jag kan inte förklara även om jag skulle vilja. Vissa filmer beter sig som kärlekskranka kardborrar för mottagliga tittare och Dag och natt är en kardborre för mig. En röd pulserande sådan men med ett inre av snorpapper, salta tårar och bitterljuv tragik.

Publicerat

Fyra år till

Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

 

Publicerat

Brutt

Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.

Publicerat

FÖR KÄRLEKEN

Filmer där olika människors liv och öden vävs samman är alltid intressanta tycker jag. Ibland är filmerna riktiga mästerverk (som Short cuts och Magnolia), ibland jättebra (som Crash) och så finns det en hel hög som är klart sevärda (svenska Tic Tac).

Denna typ av film gör oftast vardagsrealismen rättvisa. Sällan skruvas handlingen till in absurdum, den vanliga vardagen är dramaturgisk nog, persongalleriet är för det mesta välbalanserat och varenda liten biroll blir en roll, inte en bi-dito. Jag gillar det. Formatet gör att det känns som en såpa i långfilmsformat, men en såpa där varenda darling måste killas för att alla händelser ska få plats.

I För kärleken är det främst fem personers liv det kretsar kring. Advokaten Karin (Tuva Novotny) som är gift med socialassistenten Moses (Peter Gardiner). Dom har ett stort dyrt hus, två döttrar och ett livspussel som är i princip oläggbart. Skådespelaren Håkan (Stefan Sauk) har än en gång åkt dit för rattfylla, TV-personligheten Bosse (Ulf Brunnberg) har fått sparken och blivit utbytt som programledare för ett program han lett i 20 år och Francis (Danny Glover) knackar dörr för att sälja handgjorda konsthantverk och drömmer om att få sin fru och sina döttrar som är kvar i Gambia att komma till Sverige.

Samtliga liv krånglar till sig, många på sätt vilken vanlig människa som helst med lätthet kan sätta sig in i och det är DET som gör För kärleken till en riktigt bra film. Alla gör det dom tror är rätt – för kärleken – sen kan kärleken vara sina barn, sitt jobb, sin partner, till alkoholberoende eller sitt oförställda ego.

Jag har den senaste tiden sett några svenska filmer som är väldigt mycket bättre än det mesta inhemska jag sett dom senaste åren. Det gör mig självklart glad men det får mig också att undra vilka TOMTAR som jobbar med marknadsföring för dessa filmer.

Att göra en insäljande affisch till Göta Kanal, Åsa-Nisse och Änglagård verkar inte vara nån match men ingen kan säga att postern till exempelvis Miss Kicki eller den här filmen får folk – eller mig – att gå man ur huse av nyfikenhet. Att svensk film skulle ligga på Östersjöns botten och samla plankton är inte sant, däremot är det lätt att tro det när det enda man ser är tidningsannonser och reklambanners för höhö-komedier.

Publicerat

MISS KICKI

Miss Kicki är allt en riktig soppa!

För att minimera risken att förra meningen missförstås tänker jag utveckla den en aning.

Miss Kicki är filmad i Göteborg och Taipei av Håkon Liu, en norsk-kinesisk regissör som föddes i Kirkenäs men växte upp i Taiwan. Manuset skrevs av Alex Haridi direkt för huvudrollsinnehavaren Pernilla August. Hennes son i filmen spelas av Ludwig Palmell och hans kompis av Huang He River.

Alltså, Miss Kicki är en sån blandning av länder och kulturer att det med lätthet hade kunnat bli världens mest underligt kryddade mix av det hela, men det blir det inte. Det blir en välsmakande, varm och len soppa som jag gärna skulle vilja ha backning på. Jag är inte mätt när den är slut, snarare lite sorgsam, lite hoppfull och med ett fortsatt behagligt kurr i magen.

Kicki (Pernilla August) bor ensam i sin lägenhet och ser till att hon aldrig är mer än en armlängds avstånd från sitt av billigt BIB-vin halvfulla Ikeaglas Svalka (6-pack för 39:-, det är rätt galet egentligen. Man behöver inte ens diska, det finns ju glasigloos).
Hon känns ensam, ledsen och trasig och i sin jakt på kärlek (eller på att bara fylla den där tomhetskänslan i bröstkorgen med något annat än alkohol för en stund) chattar hon med en man från Taipei. Via webkameran får hon pussar och uppmärksamhet och hon lever upp en stund. När kameran släcks är hon ensam igen i det snömoddiga Sverige, till synes utan något att leva för.

När hon fyller år ringer det på dörren. Hennes mamma kommer med blommor och en stund senare hennes son Viktor som växt upp med sin mormor sen mamma Kicki lämnade landet – och honom – när han var fyra. Mormor vill bjuda Kicki och Viktor på en resa och Kicki bestämmer att dom ska åka till Taipei. Viktor vet inte att Kickis baktanke är att träffa sitt internetragg, han tror på hennes ord om att hon vill lära känna sin son bättre och dom åker iväg.

Utan andra jämförelser får jag samma känsla av Miss Kicki som jag fick av Lost in translation. Det är en film som i sakta mak och med utsökt skådespeleri tar mig med in i andras liv, liv som både är andra världar och väldigt bekanta. Håkon Liu regisserar med en härlig fingertoppskänsla och jag kan i ärlighetens namn säga att hade jag sett den här filmen innan Guldbaggegalan hade jag kastat ut TV:n genom fönstret när Alicia Vikander knep Bästa kvinnliga huvudroll före Pernilla August.

Miss Kicki är väldigt nära en fullpoängare i all sin enkelhet och det är möjligt att jag skulle vilja höja betyget ett snäpp om/när jag ser om filmen. Eller så struntar jag i det och väntar med spänning och fem fiffiluror på Lius nästa film istället.