Kategori: svensk film

Publicerat

KOMPLETT GALEN

Rafael Edholm och Görel Crona är gifta med varandra. När filmen spelades in var dom det även i verkligheten.
I filmen ska dom sätta upp pjäsen Fröken Julie, Rafael ska spela huvudrollen och Görel ska regissera.

Dom har inga pengar men den kreativa viljan att få fart på repetitionerna så att som kan vara med på Strindbergsfestivalen gör att dom får tag i en replokal i Slakthusområdet (bakom Globen i Stockholm), i ett riktigt slakteri.

Rafael ska spela Jean och ska låtsasälska med sin motspelerska mitt framför ögonen på sin fru regissören (som kämpar med sin svartsjuka samtidigt som hon ska vara objektiv yrkeskvinna) på en bänk i ett metalliskt slakteri iklädd endast träskor, alltså, det är humor, det är buskis, det är gråtframkallande skrattkramper och jag faller pladask.

Det finns många många roliga scener i den här filmen och den bidragande orsaken till det är just låtsasdomkumentärkänslan och vetskapen om att vid inspelningstillfället så VAR verkligheten och filmen exakt samma sak för dom två det handlar om.

När jag såg filmen på bio så satt en gammal farbror på raden framför mig och skrattade så yvigt att han kom åt den där knappen på paraplyet så det fälldes ut över sina bänkgrannar. Sen skrattade han ännu mer.

Komplett galen är verkligen komplett galen. Som svensk film betraktad är den även unik i sitt slag och jag tror helt ärligt att jag aldrig förr skrattat så mycket åt något jag sett på bio talandes svenska, varken med eller utan dubbning.

 

Publicerat

GRABBEN I GRAVEN BREDVID

Alla människor vars hjärna innehåller ett UNS av sunt förnuft fattar att ingenting i TV-serien Bonde söker fru är som det ser ut att vara.

Solen skiner inte alltid. Bönder är inte trevligare än andra. Tjejer som vill bli bondfruar för att få en kvart i strålkastarljuset har inte alltid superlätt att acklimatisera sig till det ”ljuva” livet på landet.

Det är liksom inte laidback musik i bakgrunden när man ska upp och mocka, fodra och mjölka klockan halv fyra på morgonen i spöregn och två plusgrader. Ingen jävel kan lura i mig det.

Istället tycker jag att alla tjejer som får för sig att söka till Bonde söker fru ska hyra Grabben i graven bredvid och liksom reka innan dom postar sin ansökan för HÄR snackar vi dokumentärkänsla och verklighetsanknytning i lantlig miljö. Eller….öööööööööeeeeöööööö…NOT.

I den här filmen får vi följa Desirée (Elisabet Carlsson), den pedantiske bibliotikarien från stan och Benny (Michael Nyqvist), den smutsige bonden och hur deras världar möts och kärlek uppstår. Hör du stråkarna nu? Fågelkvittret? Nej, inte jag heller.

Det blir liksom ingen kärlek i luften. Det blir inget pirr. Det enda som händer är att fördomarna om lantisar som mindre intelligenta varelser duggar tätt liksom klyschorna om hur belästa kvinnor i välstrukna kjolar och stora stickade halsdukar beter sig. Visst är tanken att det ska krocka, det är själva vitsen med historien, men nån jävla måtta får det väl ändå vara på dumheterna!?

Benny framställs som totalt IQ-befriad. Han är bonde för bövelen, alltså läser han inga böcker. Punkt. Det är en sanning i filmen precis som att Desirée inte kan laga mat – inte köttbullar i alla fall – av den enda anledningen att hon är en stadsflicka.

Vilket jävla junk!

Ingen människa är så ensidig som Desirée framställs i Grabben i graven bredvid. Ingen människa är lika platt som Benny heller. Visst, det är svårt att få in en hel drös av personlighetsdrag i en karaktär, men är inte svårigheter till för att övervinnas?

Att titta på Grabben i graven bredvid är som att se en kortklippt Barbie och en lerig Ken stå och torrjucka varandra på låret, i motvind och med hemlängtan. Det gnistrar aldrig, det känns ingenting, jo, det svider lite när filmen tar slut för jag tänker ”äääääsch, neeeeeej, faaaaaaan” och nån enstaka gång drar jag på smilbanden, men med stängd mun och även det stramar.

Det höga betyget är Micke Nyqvists förtjänst. Han är skithet även i lantmännenkeps och fyra kilo koblajja under naglarna. Det är få förunnat att vara det.

 

Publicerat

ÄNGLAVAKT

Ernst (Michael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) har en son tillsammans som heter Alexander.

Alexander ramlar med cykeln (eller nåt) och slår i huvudet. Han opereras men blir inte bra. Hjärnan fungerar inte, han blir kvar på sjukhuset och svävar mellan liv och död.

Relationen mellan Ernst och Cecilia svajar, Cecilia träffar på en fransk man och kan som i ett trollslag prata franska. Den franske mannen säger sig kunna hjälpa Alexander, men vem är han? Ernst är skeptisk, Cecilia är det inte och jag sitter i soffan och är helt komatos.

Ska jag vara fördomsfull så känns Änglavakt som en film minutiöst anpassad för att få östermalmsdamer med lagt lockigt hår och hatt att lyfta på ändorna från sina Carl Malmsten-soffor och gå man (nä, kvinns) ur huse för att köa till finbiografen Sture på Birger Jarlsgatan och sen kunna fråga sina fisförnäma väninnor på nästa bridgeträff om dom sett den nyyyya filmen av Johan Briiisinger? Michael Nyqviiist är såååååå begåvad och ja, tänk att den lilla hoppan Izabella Scorupco kunde aaaageeeeeera. Det trodde jag väl aaaaaldrig.”

Ska jag vara mindre fördomsfull och bara lite elakt krass så hade den här filmen aldrig blivit av om inte Brisingers förra film Underbara älskande gått så bra (och nämnda östermalmsdamer gjorde vad dom förväntades även då).

Skillnaden mellan Underbara älskade och Änglavakt är egentligen marginell på pappret, men känslomässigt är det en ocean emellan dom.

Där Underbara älskade ändå berör och Michael Nyqvists sorg känns mänsklig där faller Änglavakt bara platt. Izabella Scorupco gjorde en mer trovärdig roll som Natalya Fyodorovna Simonova i Bondfilmen Goldeneye än hon gör som ledsen mamma men jag ska inte såga henne helt. Jag gillar henne, hon verkar skön och vettig på alla sätt och vis men som skådis – på svenska – tycker jag inte att hon funkar alls. Inte i dom filmer jag sett i alla fall och enligt lite efterforskningar så verkar det vara alla.

Däremot är Ewa Fröling som glasögonprydd läkare en veritabel katastrof och Tchéky Karyo som den franske mystiske mannen rätt skrattretande, speciellt i scenen då han helt oprovocerat och mitt i en middag börjar flumdansa till nån eurotechnolåt som jag inte förstår vad den kommer ifrån (den sjukt roliga dansscenen går att se här. Den börjar 45 sekunder in i klippet).

För att säga något positivt om filmen så är det ett fantastiskt ljud när jag ser filmen med hörlurar på mig. Annars funkar inte Änglavakt på mig, inte på en fläck.

Jag ska recensera den här filmen igen om jag gifter mig med en svinrik gubbe, blir 75 år och går på nån minnenas-kavalkad-afton runt Stureplan och ser filmer från förr. Innan dess tänker jag göra mitt bästa för att radera filmen från hårddisken jag har mellan öronen.

Publicerat

SEBBE

Sebbe (Sebastian Hiort af Ornäs) är fjorton år och bor med sin mamma Eva (Eva Melander) i ett nedgånget bostadsområde nånstans i Sverige.

Pappan är död och mamman har problem med alkohol, hon röker oavbrutet, hon jobbar natt med att dela ut tidningar, verkar inte ha en endaste vän i hela världen och hon sover hela dagarna.
Eva orkar inte med att vara en närvarande förälder, hon har så dåligt med pengar att Sebbe inte ens får en present på sin födelsedag och Sebbe har ett mindre helvete med mobbare i skolan.

Handlingen i Sebbe är ingen discodans, inga disneystråkar eller hopp-och-skutt-glatt direkt. Herregud, det är ju en prisbelönt svensk film, klart som fan den handlar om vardagsrealism, förortsmisär och mobboffer i yngre tonåren, gärna med ett pärlband av P3-pop i bakgrunden – vad annars?

Men, jag tänker inte dissa filmen rätt av för det finns faktiskt tre saker med Sebbe som är riktigt bra.

1. Sebbe själv.
Sebastian Hiort af Ornäs är en otroligt begåvad kille och hans ansikte kommer synas i många filmer framöver det är jag bombsäker på. Han når fram, han når ut, han spelar inte – han ÄR och DET är man inte bortskämd med i svensk film.

2. Mamma Eva.
Eva Melander är för mig en okänd skådespelerska och jag tror inte en känd skådis hade kunnat göra den här rollen ett dugg bättre än hon.
Jag blir arg på henne, hon är vidrig, jag blir trött på hennes jävla rökande och gnället om att hon inte har några pengar (SLUTA RÖK DÅ FÖR I HELVETE!!!) men framförallt har hon och Sebbe en äkta känsla dom emellan och den är mycket värd i den här rullen.

3. Det autentiska språket.
Scenerna i klassrummet, bråken mellan Sebbe och Eva, snacket tonåringarna emellan, allt detta känns på riktigt. Det är ingen dramatensvenska, det är flyt i språket och DET gör mig glad.

Det mesta annat i filmen gör mig bara…irriterad. Sebbe är ännu en svensk film i raden som kallar sig långfilm fast den bara är 1 tim och 20 min och fast filmen är så himla kort så håller inte storyn hela vägen. Är det ingen som har koll på sånt innan liksom?

Äsch. Jag fattar inte grejen riktigt ändå tycker jag filmen är helt okej. Jag tänker inte ens tanken att varken stänga av eller spola fram, jag tittar och upprörs och det hade jag inte gjort om filmen var helt igenom kass.

Publicerat

GÖTA KANAL 3 – KANALKUNGENS HEMLIGHET

Jag vet att en recension baserad på svordomar och könsord inte är särskilt lustfylld att läsa.
Jag vet också att en endimensionell brutal sågning egentligen inte säger särskilt mycket om en film, men hur faaaaan ger man konstruktiv kritik till en hög med barnbeck?

Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet fick 9 miljoner i stöd från Svensk filmindustri men hur mycket jag än googlar kan jag inte hitta ansvarige filmkonsulentens namn. Jag känner litegrann för att hänga ut honom/henne på samma sätt som undermåliga fotbollsdomare hängs ut på Sverigescenen, med mobilnummer, personnummer, hela köret.

Om jag hade varit lika aningslös och kvalitetsomedveten i mitt yrke som konsulenten i fråga gällande denna film så hade jag fått sparken i ett huj och jag hade fått leta nytt jobb bland betongblock och gamla skelett i botten av Nybroviken.

Bara för att vara tydlig: Göta kanal 3 har faktiskt INGENTING med den svenska charmiga filmklassikern Göta kanal från 1981 att göra. Ingenting. Och när jag såg Göta kanal 2 så trodde jag att det inte skulle gå att göra något ännu sämre men jodå, det gick. Allting går när det gäller svensk lågintelligent film för den stora breda biomassan. Allting går att sälja. I det här sammanhanget är biografbesökare verkligen höns.

Jag vill spotta. Spotta hårt, långt och snorigt för FY FAN vad det här är lågt. Det här är att undervärdera filmtittare, det här är att som skådespelare och manusförfattare, som regissör och klippare hora för småpengar (även om jag fattar att dom fått rejält med pröjs för att tacka ja, vilket dom i och för sig SKA ha eftersom den här filmen blir en del av deras arv till kommande cineastgenerationer – och jag undrar hur DET känns när det går upp för dom…)
Att sälja stjärt på centralstationen har mer värdighet än att vara inblandad i den här smörjan.

Jag är 37 år gammal. Sedan 1986 har jag sett sjukt mycket film.
Jämfört med dom tusentals filmer jag sett under dessa år är Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet den i särklass sämsta film jag sett.

Så, jag är ledsen, jag kan inte ens betygsätta den. Det är under även min värdighet.

Publicerat

FARSAN

Josef Fares pappa Jan är en skön snubbe. Jag fattar det OCH jag fattar att Josef Fares tycker det.

Jag fattar att han tycker det är ballt att vara i den situationen att han kan anställa sin pappa, ge honom huvudrollen i en ”storfilm” utan att någon människa höjer varken röst eller ögonbryn. Kanske skulle många i hans situation göra likadant. Kanske inte. Jag vet inte.

Det som bekymrar mig är inte att Josef Fares hängt upp en hel film på sin far, det är att filmen i sig knappt kan klassas som film. Det händer knappast ingenting och det som händer är lika intressant som att veta hur många gram amalgam Rolf Lassgård har i överkäken.

Josef Fares gjorde en kanonfilm* 2002, en helt okej film* 2003, en extremt överskattad film 2005 och en rulle* 2007 (som jag inte har sett). Är det vad som krävs i filmsverige för att få fria tyglar och göra biofilm av det man känner för? Ja. Tydligen.

Manus till Farsan är skrivet av Josef Fares och Torkel Peterson, den sköna skådisen som i film efter film efter film försöker bevisa att han är dyngsäker i sin manlighet och att han är helt okej med att ha gett potensproblem ett ansikte.
Det är fine, jag köper den grejen, men nu har det gått så långt att Torkel Peterson inte längre spelar sköna och roliga snubbar på film, han spelar Torkel Peterson. Samma roll, olika skepnader. Det är synd.

Men Farsan verkar ha gått bra på bio. Det är väl sånthär som svenska folket vill betala en hundring biljetten för att se. Jag betalade 39 för en hyr-DVD och DET kändes saftigt.

Alltså, jag betvivlar inte alls att Josef Fares är en begåvad regissör och manusförfattare, jag är bara helt säker på att fler skulle fatta att han är det om han vidgade sina vyer en aning och inte bara gav ut sina filmroller till släkt och vänner. Det är farligt att hamna i Colin Nutley-träsket. Även om det ger mat på bordet så finns det ett värde i att kunna se sig i spegeln om mornarna också.

* Film i vilken pappa Fares har en papparoll.

Publicerat

MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK

Maria Larsson (Maria Heiskanen) är gift med Sigge (Mikael Persbrandt). Sigge är en riktigt kvinnokarl och har i perioder svår med spriten. Dom träffades som unga och har hunnit bli föräldrar till fyra.

Sigge sliter som hamnarbetare, tar dom jobb som finns, när dom finns och ekonomin i familjen är allt annat än trygg. Maria beter sig precis som den perfekta mamman skulle göra för hundra år sedan i vårt land: familjen går före allt, mamman är inte värd mer än huvudlöss, hemmet må vara påvert men det ska vara helt och rent och klanderfritt utåt och att lämna sin man hur illa han än beter sig är det inte tal om.
Det blir svårt med det sistnämnda när Sigge kommer hem på fyllan, sjunger högt, svär och slår både barnen och Maria, men hon biter ihop, för så gör man.

Maria vann en kamera på en lott precis när hon träffade Sigge och den kameran har legat nedpackad i åratal. När Maria desperat försöker få ihop pengar till brödfödan går hon till en fotograf och försöker sälja kameran. Försäljaren blir förtjust i Maria och lovar köpa kameran mot att hon fortsättningsvis får använda den och hämta papper, plåtar och framkallningsvätska hos handlaren, mot avskrivning.

Kameran spelar såklart en central roll i filmen, likaså Sigges kvinnoaffärer, alkoholberoendets makt och Marias obotliga envishet i allt hon förtar sig.

Maria Larssons eviga ögonblick är en film om det svenskaste svenska, om vårat historiska arv, om kärlek, svartsjuka, om mänsklighet men det är heller inte svårt att se den som en italiensk film, inte svårt alls att höra en smattrande temperamentsfull italienska istället för Marias ganska sävliga finlandssvenska.

Jag har dragit mig för att se den här filmen. Jag kände att jag inte orkade, att det skulle vara en i raden av pretentiösa teatraliska svenska misärfilmer, men jag kunde inte ha mer fel. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar att bli en klassiker. Det är en fantastisk film, den berör, den är sann och ingenting har lämnats åt slumpen.

Maria Heiskanen är precis perfekt alldaglig och fulsnygg. Mikael Persbrandt är i vissa scener en kopia av Allan Edwall och rollen som Sigge hade definitivt varit Edwalls utan en sekunds provfilmning om den gjorts för 40 år sedan. Men jag tror inte Persbrands skådespelartalang kan lysa klarare än den gör här.
För övrigt är minsta biroll är perfekt castad, jag har ingenting att gnälla på. Absolut ingenting och DET är en ovanlighet när det gäller svenska filmer.

Regissören Jan Troell har guidat oss genom historien ända sedan Utvandrarna och Nybyggarna, via Il capitano, Hamsun och Så vit som en snö. Om Jan Troell är smart så låter han Maria Larssons eviga ögonblick bli sin sista film. För det kan inte bli bättre än såhär.

 

Publicerat

SCENER UR ETT KÄNDISSKAP

Att vara yngsta syskon i en skara på fyra kanske är en räkmacka om man är flicka och har tre röjiga storebröder eller om man är en pojksladdis med tre tonårskaxiga systrar.
Men om man heter Linus Wahlgren och är minsting i en hel klan av sång-dans-och-skådespelarfolk, då är det ingen lek. Tydligen.

Scener ur ett kändisskap är en låtsasdokumentär om och med Linus Wahlgren. Lite sådär lagomt navelskådande och analt och inte alls (håll i hatten för nu nalkas ironi) narcissistiskt och egenkärt.

Apropå mitt tidigare inlägg om filmfloppar så måste jag erkänna att denna film faktiskt är i det närmaste en redigt magplask man kan komma i svensk filmhistoria. 238 personer i Sverige såg filmen under premiärhelgen. Regissören Christian Eklöw hade ”hoppats på 600” .

238 betalande personer första helgen. Fyra kopior av filmen i hela Sverige. Kanske är det ett bevis för att Sverige är lite för litet för denna typ av film? Kanske är det så att denna film gjort sig bättre på TV? Kanske är det konstigt att filmen ens fick en budget, sponsorer och engagerad bakom-kameran-personal? Kanske är det så att Linus Wahlgren som person inte är tillräckligt intressant för att vara huvudperson i en mokumentär överhuvudtaget?

Jag tittar på filmen och pendlar som insidan av en moraklocka. Å ena sidan – det är skitdåligt. Å andra sidan – det är ärligt. Å ena sidan – filmen går knappt att se som film, det är mer ett koncept, en idé som vuxit fram på grabbfyllan. Å andra sidan – det är modigt, det är hjärtskärande och ibland jobbigt att se.

Jag tycker verkligen att Linus Wahlgren är modig. Jag tycker det här visar på både självdistans och självinsikt att driva med sig själv och sin familj som han gör. Visst gör han det för att skapa uppmärksamhet kring sin person och alla sätt att synas är bra utom dom dåliga i hans situation. Men jag kan inte med all vilja i världen säga att det här är en bra film. Den har stunder av nerv och sekunder av tystna fniss, men det är inte mer än så.

Tyvärr.

Publicerat

APAN

En man (Olle Sarri) vaknar upp alldeles blodig på ett toalettgolv. Som tittare förstår man att någonting hemskt har hänt men man vet inte vad. Den blodiga mannen vet heller inte vad, men han beter sig underligare och underligare.

Hela situationen är som en dröm, eller snarare en mardröm, för mannen som försöker klara sitt dagliga liv, sitt arbete och åtaganden, men det som hänt spökar i det undermedvetna.

Som åskådare bjuds man in till en resa i en vanlig människas allra mörkaste inre. Apan är intressant på det viset. Apan är intressant på många sätt, framförallt för att Olle Sarri får visa sina skådespelartalanger på andra sätt än som hurtfrisk snubbelgubbe. Det gillar jag. Han är bra. Han ÄR liksom filmen, han BÄR filmen på sina axlar då det inte finns några andra direkta roller och han är i bild 99,99% av tiden.

Mitt aber med filmen är att jag tycker det är på gränsen till snobbism att begära att en biopublik ska betala hundra spänn eller att en DVD-samlare ska pröjsa 169 kronor för att få 74 minuter film. I min värld är det här nämligen närmare en kortfilm än en riktig långfilm.

Som kortfilm betraktad skulle den nämligen gå att klippa ner till strax under timmen och bli en unik berättelse som gick att sälja som TV-film till hela världen, men att lägga till tjugo minuter/en halvtimme för att göra den ”normallång” skulle inte funka. Man orkar inte ta in mer, det skulle bli för mycket och det skulle bli för segt.

Publicerat

ALLT FLYTER

Jag såg inte Allt flyter när den var ny på bio. Jag såg inte Allt flyter på DVD när den precis släppts. Jag var i ärlighetens namn inte sugen alls på att se Allt flyter tills jag kom över filmen av en slump och tryckte på play.

Vad beror det på?

Det jag minns av Allt flyter från när den gick på bio var att jag läste i nån kvälltidning att den var en flopp. Kanske hade den gått en vecka på bio då, kanske två, kanske en helg – jag vet inte. Det jag vet är att inte många i detta land pröjsar 100 spänn för att se en film som benäms som en flopp i massmedia – om inte filmen börjar på Göta och slutar med Kanal förstås.

Men är då Allt flyter en flopp?

Först lite statistik. Här är dom 25 mest sedda svenska filmerna 2009* (publiksiffror inom parentes):

1. Män som hatar kvinnor (1 217 018)
2. Flickan som lekte med elden (1 029 278)
3. Sommaren med Göran (550 085)
4. Luftslottet som sprängdes (508 749)
5. Bröllopsfotografen (330 617)
6. Pettson & Findus – glömligheter (153 311)
7. I taket lyser stjärnorna (143 766)
8. Mammut (143 412)
9. Beck – I stormens öga (143 214)
10. Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet (135 923)
11. Wallander – Hämnden (131 629)
12. Vi hade i alla fall tur med vädret igen! (120 659)
13. Kenny Begins (111 351)
14. LasseMajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd (109 696)
15. Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (99 098)
16. Allt flyter (98 814)
17. Maria Larssons eviga ögonblick (98 171)
18. Så olika (95 431)
19. Lilla spöket Laban – Bullar och Bång (71 064)
20. Drottningen och jag (39 248)
21. Lilla spöket Laban – världens snällaste spöke (31 868)
22. De ofrivilliga (29 621)
23. Prinsessa (28 680)
24. Flickan (26 833)
25. Låt den rätte komma in (22 157)

Om man enbart ska bedöma en flopp utifrån summan av antal betalande biobesökare, vilka av dessa filmer är då en flopp?
Ska man gå på kritikernas betyg och recensioner så är till exempel Flickan värsta bästa flippen, men sett till antalet besökare – njaaaa, va.

Hur man än vänder och vrider på siffror så är Låt den rätte komma in en superflopp enligt biobesökarlistan. Har kvällstidningarna dragit upp den infon på löpsedlarna? Skulle inte tro det. Men när Måns Herngren gör en film som inte drar ett par hundra tusen besökare efter en helg, ja då ska det slås på stora trumman.

Vad vill jag komma fram till? Ja, kanske att Allt flyter fått oförtjänt mycket skit, för det är ingen dålig film. Det är ingen klassiker i En på miljonen och Adam&Eva-style men den är hästlängder bättre än Underbar och älskad av alla.

Att följa ett klassiskt grabbigt innebandygäng i sitt sportliga spårbyte till att bli konstsimmare, det är både komiskt, finurligt och rätt….mysigt faktiskt.
Filmen är beige i betydelsen färglös, alltså den känns verklig, svensk, trovärdig. Kostymören Jaana Fomin har hittat en perfekt avvägning i varenda klädesplagg och det hjälper till för att inte få detta att kännas som en saga.

Jag både ler, fnissar och skrattar till ibland. Det trodde jag inte jag skulle göra. Jag trodde att det här skulle vara en flopp för det stod i tidningen och allt som står i tidningen är ju sant.

(*Källa: Filmnyheterna.se)

Publicerat

MAMMUT

Att drömma sig bort och tro att livet borde levas någon helt annanstans kan vara både skönt och förgörande. För visst är det ibland enklare att se problem och lösa dom åt andra än att ägna sig åt lite skönt navelskådande på sig själv och sitt eget liv?

Mammut tar dig med på en resa in i kärnan av mänskligheten, in i varenda cell av det viktiga, det sköra, det fina, det fula och filmen gör det i ett tempo som uppmuntrar till eget tänkande under tiden. Mammut är långfilmsvarianten på självterapi och som sådan är den helt fenomenal.

När Lukas Moodysson gjorde Fucking Åmål skrevs det välförtjänta spaltmeter, det är en jättebra film och han ska absolut ha cred för både nyskapande och mod. Sen kom Tillsammans (bra), Lilja 4-ever (jättebra) och Ett hål i mitt hjärta (formidabelt skräp) och varje gång skrevs det massor. Därför blir jag beklämd och irriterad över att denna film försvann så fort från repertoaren och från dom flestas medvetanden. Mammut förtjänar ros, den förtjänar många rosor, stora fång röda och gula för i min värld är detta den klart bästa filmen Lukas Moodysson gjort.

Gael Garcia Bernal och Michelle Williams spelar sina roller på fantastiska sätt, storyn är välskriven och eftertänksam och visar prov på både stort hjärta och klurighet.

Mammut är en film jag gärna ser om. Den försatte mig i en behaglig känsla från ruta ett och behöll mig i sitt grepp genom hela filmen. Det fanns ingen annanstans på jorden jag hellre ville vara just då än framför TV:n och är inte det bland det vackraste i livet så säg? Att njuta av vardagen hemma och INTE för en sekund drömma sig bort.

 

Publicerat

OSKAR OSKAR

För 15 år sedan blev Oskars gravida fru Karin överkörd av en kommunalpolitiker som kom undan med dagsböter. Sen dess har Oskar levt för sin Palle, papegojan som Karin lämnade efter sig.

Oskar (Björn Kjellman) är en kuf. Han är paragrafryttare, smygrasist, låtsaspolis, dryg och allmänt socialt inkompetent och hur hederlig han än tror att är som människa så för mig som tittar är han bara en jobbig jävla gubbe. Han är en sån gubbe som är helt otrovärdig dessutom. Han är osocial men pratar ständigt med okända. Han trivs bäst i sitt eget sällskap men lägger sig i andra människors liv och tar konflikter med allt som rör sig.

Jag trodde att Oskar Oskar skulle vara en småputtrig film om en hederlig man som inte vill annat än göra rätt och vara snäll. Tutan ljuder Ööööööööööööö, så fel jag hade! Björn Kjellman är bra som Oskar, han är alltid bra. Livia Millhagen spelar Sonja, en estländsk prostituerad och det är knappast i närheten av trovärdigt. Anki Lidén spelar granntanten med stora famnen och det är en roll hon nästan alltid spelar och självklart gör hon det bra och Fredrik Ohlssons politiker-as är precis så äcklig som man kan förvänta.

Oskar Oskar ger mig magsyra och en bitter eftersmak och trots att den bara är 1 tim och 25 minuter lång ger den mig mer träsmak än Ben Hur på en förortsbiograf med pinnstolar.

Publicerat

PING-PONGKINGEN

Rille (Jerry Johansson) är en bastant ung kille som är duktig på i stort sett en enda sak: pingis. Åååå han är så duktig på pingis. Åååååå, så duktig är han.

Pingpongboll och racket, det tycker han är jättekul. Han gör till och med fyra sit-ups på pojkrumsgolvet för att bli ÄN bättre på sporten som gett honom en identitet i klassen, bland kompisarna, i livet. Han är ju kungen av pingis.

Filmen är snygg på samma sätt som Roy Anderssons spel-och-reklamfilmer. Scenografisk perfektion men urtråkigt. Det är så tråkigt att klockorna stannar och blodet tveksamt jobbar sig genom kroppen.

Det är segt, det är pudrad lins, det är kalla pastellfärger. Jag vet att Ping-Pongkingen fått en massa priser och den vetskapen kan jag bara avfärda med ett hånfullt HUM.

Hundar som får Best-in-show-medaljer är sällan dom charmigaste jyckarna.

Publicerat

VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN

1980 gav sig Gösta (Rolf Skoglund) och Gun (Claire Wikholm) sig ut på en husvagnssemester som i stort sett varenda svensk har sett på film. 2008 var det dags igen, fast denna gång uppgraderad i husbil.

Sonen ska gifta sig och Rolf vill åka dit med husvagnen. Gun hatar den där jävla husvagnen och vill flyga. Samtidigt dör Rolfs bäste vän sin första dag som pensionär och tankarna börjar fara runt i huvudet. Vad är meningen med livet? Det är väl bara att köra på medans tid är, man vet aldrig när det tar slut. Så Rolf säljer Volvon och vagnen och köper en top-of-the-line-husbil.

Gun går en krokikurs och har en ihärdig beundrare i läraren Miklos (Michalis Koutsogiannakis). Dottern Lotta (Magdalena in de Betou) lever i ett riktigt rackigt äktenskap med Peppe (Jacob Ericksson) och barnbarnet Magda (Mikaela Knapp) är ihop med en kille som jobbar som Bamse på Kolmården.

Samarinansiktet Rolf och den sönderrökta Gun ger sig ut på vägarna igen och vi får följa med och från min synvinkel är det en resa rätt ner i helvetet. Jag får magsyra, klåda på kroppen, jag blir förbannad, trött, irriterad och denna film är allt annat än lugn och skön underhållning för mig.

Jag älskar scenen när Lille Skutt får stryk, den är klockren, men filmen i sig är alldeles för enerverande och alldeles för trovärdig för att den ska bli kul. Dessutom är Rolf Skoglund den kanske mest överskattade skådespelaren vi har i det här landet.

Det är svårt att dissa en film totalt som ändå startar känslostormar hos mig, men fan, det här är verkligen inte bra och definitivt inte kul.

Publicerat

LIVET ÄR EN SCHLAGER

Mona (Helena Bergström) ser ut som en riktig kvarleva från 80-talet med tofs mitt på huvudet och utväxt permanent. Hon är gift med slackern Bosse (Thomas Hanzon) och tillsammans har dom fyra döttrar, Kikki, Carola, Lena Ph och Anna Book.

Ja, Mona gillar schlager. Hon fullkomligt ÄLSKAR schlager. Hon jobbar som personlig assistent åt en CP-skadad kille, David (spelad av Jonas Karlsson) och har en HIV-smittad transa till bror (Björn Kjellman).

David är en hejare på att skriva musik och när Mona får lyssna på en nyskriven kalaslåt får hon ett ryck. Hon snor låten, skriver en text till den, skickar in den till Melodifestivalen och den kommer med. Så långt allt gott, det värsta är bara att Mona ljuger och säger att det är hon som skrivit låten.

Jonas Gardell har skrivit manus till filmen, Susanne Bier har regisserat och samtliga skådespelare är som klippta och skurna för sina roller. Det här är svensk feel-good-film när det är som allra bäst och slutscenen ger den mest härdade filmtittare ståpäls.