Kategori: svensk film

Publicerat

SÅ OLIKA

Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrica Ericsson) är systrar och rätt olika varandra som personligheter. Lotta är nyblivet borgarråd i Stadshuset och Sanna är en ytlig mediapersonlighet, anställd på ett produktionsbolag. Lotta är nyskild tvåbarnsmamma, Sanna har inga barn, är singel, men älskarinna åt en inte gift, men väl upptagen, man (Johannes Bah-Kuhnke).

Lotta tävlar om topplaceringen i sitt parti med en självgod snubbe som heter Martin (spelad av Rolf Lassgård) och hon övertog platsen som borgarråd från motståndarpartiets höga snubbe Joel (spelad av Philip Zandén) som har en brattig son som flirtar med Lottas 14-åriga dotter Julia.

Sen är det äkta paret Siw Malmqvist och Fredrik Olsson som spelar huvudrollsinnehavarnas föräldrar, och Rickard Wolff spelar och sjunger Strindberg och Nina Gunke är Joels fru och Johan Widerberg spelar en djurskötare som jag aldrig ser blinka.

Pieeehuwww.
Andas.

Så olika har ETT stort problem: handlingen kretsar kring alldeles för mycket folk. Jag bryr mig inte om nån utav dom därför att jag HINNER inte. Jag får inte en chans att landa nånstans och fundera, eller känna efter för den delen. Det är ett jävla tempo, det är konstiga klipp, det är situationer som är fullständigt superknepiga och mitt i allt detta är det loads and loads av kända ansikten som man ska försöka pussla in i en rollfigur och som grädde på moset överöses hela filmen av djur.

Jag gav upp. Jag tröttnade rejält och fort gick det. Ingela Olsson som Lotta är briljant, men det är hon alltid. Anna Ulrica Ericsson körde med massivt överspel genom hela filmen och slutet sen, ja slutet, herregud säger jag bara.

Om jag varit filmkonsulent och läst detta manus hade jag gett tillbaka det till Helena Bergström och Tove Alsterdahl och sagt ”Skriv om, skriv rätt, för det här slutet finns det ingen på jooooorden som köper”.

(och nu är jag snäll)

Publicerat

FLICKAN

Det är 1981. En mamma och en pappa åker till Afrika för att göra skillnad och jobba med viktiga saker och lämnar sin dotter, flickan, hemma med sin faster som mest längtar efter stock och sprit.

Det är sommar, det är Sverige, det är träskor och korta shorts. Det är en flicka (Blanca Engström) som blir lämnad helt ensam när fastern (Tova Magnusson-Norling) hittar en snubbe och även hon hellre pysslar med saker som (hon tycker) är viktigare än att ta hand sin brorsdotter.

Flickan får en hel sommar på sig att växa upp, att försöka överleva, att lära sig livet den hårda vägen.

Ja, det kanske låter intressant på ytan men filmen är ungefär lika engagerande som korpmatch i innebandy. Det är fint filmat, det är flickans ansikte i EXTREM närbild en gång i minuten, det är flugsurr och 80-tals estetik med ABBA-mimande och hela tjofaderittan. Flickan är mycket men den är också så tråkig så klockorna stannar. Jag gnager hellre av insidan på underläppen, det är roligare.

Men visst, helt rätt igenom uruselt är den inte heller. Flickan är bara en oengagerande film och jag är helt likgiltig inför flickans öde. Det tror jag inte var filmmakarnas syfte.

Publicerat

HIMLENS HJÄRTA

Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre) är gifta sedan 20 år. Dom bor i nåt som ska föreställa en överklasslägenhet, har bra betalda jobb och en dotter på 16 år som tydligen kom till när Susanna slutade äta p-piller utan att berätta det för Lars.

Ann (Maria Lundqvist) och Ulf (Jakob Eklund) har varit gifta lika länge men har inga barn. Ann kan inte få några men struntade i att berätta det för Lars innan bröllopet då hon var för rädd att han skulle lämna henne. Ulf vill inget hellre än att bli pappa. Ann tycker han kan köpa en hund.

Dessa par är bästa vänner. Under en middag kommer samtalet in på otrohet och både Susanna och Ulf visar sig känna förståelse för en kollega till Lars som lämnat fru och barn för en yngre kvinna och det sätter igång en spiral av händelser som ingen av dom fyra kunnat förutspå.

Men det kunde jag.

Det var inte ens särskilt svårt faktiskt. Har man sett några pjäser på fina teatern vid Nybrokajen i Stockholm kan man utläsa av dessa skådespelares dramatensvenska när och hur och vart hän det barkar men nu är det här ingen pjäs utan en film – tror jag.

Hade filmens fyra roller spelats av lite mer okända ansikten hade den funkat bättre. Nu överglänser namnen med lätthet rollkaraktärerna. Däremot inte sagt att det är dåligt spelat, för det är det inte. Persbrandt är rent lysande, men han är lysande som Persbrandt, inte som gifte Lars. Detsamma med Lena Endre.

Som alltid med denna typ av svenska filmer så faller trovärdigheten på språket. Jag tror inte en sekund på att när två manliga vänner sedan 20 år sitter och pratar i soffan så säger den ene totalt uttryckslöst:
– Har du nåååågon gång funderat på att bedraaaa Susaaaanaaaaa?

Nej. Den lätta går jag inte på.

Publicerat

BECK – I STORMENS ÖGA

Den 25:e Beckfilmen är släppt på DVD.
Hurra liksom, eller?

Att titta på en Beckfilm är som att få besök av en klasskompis från förr. Det känns hemtrevligt och vant, det är som att tiden stått still och efter tio minuter vid köksbordet så är det som att man aldrig skiljts åt.

Att titta på en Beckfilm är ungefärligen lika spännande som att suga på en blyertspenna, men det smakar inte skit att suga på en sån så det är helt okej att göra igen och igen och igen.

Beckfilmerna är mer som delar i en lång såpa än som ordentliga spelfilmer och I stormens öga är definitivt inget undantag.

Rolf och Cilla Börjlind som har skrivit manus till dom flesta Beckfilmerna (alla?) hade inte någon av sina bättre dagar när denna skulle knåpas ihop. Den måste vara skapad i en absurd bakfylla, i ångorna efter vinterkräksjukan eller bara i extrem ångest och leda för det här är I N T E bra.

Historien är så infantil och konstig att jag inte ens ids skriva om den. Dom logiska luckorna är stora som Helvetesgapet och tanken från filmmakarna att göra filmen ”häftig” genom att i varje scen ha med något blått går helt överstyr.

(Varav den ena går till Mikael Persbrandt för att han klär nåt överjävligt i skägg)

Publicerat

SOMMAREN MED GÖRAN

Göran (Peter Magnusson) är en innerstads-event-kille.

Han slår knut på sig själv och friar till sin on-off-kärlek Sofia (Alexandra Rapaport)genom att fixa en picknick på en höjd med utsikt över Stockholm, med rutig filt, med champagne och guldring i glaset. Det går sådär kan man säga.

Göran blir singel igen, han vantrivs med jobbet och chefen på eventfirman (Peter Dalle) är en riktig stekarwannabe, men han når liksom inte fram.

Det är sommar. Han blir bjuden på en såndär ”riktig” midsommarfest på västkusten: segelbåtar, märkeskläder, kulörta lyktor och musik, snubbar som tycker dom är avslappnade och lite pittoreska bara för att dom kavlat upp byxorna en decimeter, kvinnor som är mer och ses mer som galjonsfigurer än som vanligt folk.

Göran lyckas få med sig sin bäste vän (David Hellenius) till festen. Han har transformerats till en riktig prakt-toffel efter att ha blivit sambo med valkyrian Ann.

Jag trodde jag skulle klara av att se ungefär en kvart av Sommaren med Göran innan jag skulle stänga av. Jag trodde det här var en riktig svensk kalkon-de-luxe. Det är det inte. Sommaren med Göran är en rätt välgjord film, småputtrig och fnissig handling, välskriven dialog och framförallt är skådisarna trovärdiga. Speciellt Peter Magnusson är riktigt bra (vilket jag aldrig kunnat tro).

Filmen har egentligen bara två missar.
1. Peters nya flamma säger att hon ”bloggar på nätet”. Var skulle hon annars blogga?
2. Göran. En kille som ÄR som Göran, som beter sig som Göran, som bor där Göran bor heter inte Göran. Inte en chans i världen. En Göran i verkligheten heter Pontus eller Sterre.

Publicerat

DARLING

Den unga överklassbimbon Eva (Michelle Meadows) rör sig inte många meter från Stureplans epicenter, vare sig fysiskt eller psykiskt. Hon lever ett glassigt liv och omger sig med dom rätta människorna, dom rätta kläderna och den, i sammanhanget, rätta jag-har-ingenting-att-klaga-på-egentligen-men-fan-vad-jobbigt-att-behöva-vara-glad-jag-är-ju-mycket-snyggare-när-jag-är-butter-attityden.

Hon jobbar i en flådig klädbutik och har en snygg kille som hon en mindre nogräknad kväll är otrogen mot och efter det blir hon utfryst av sina fina kompisar och som grädde på moset får hon sparken.

Elektronikingenjören Bernard (Michael Segerström) har inte heller något jobb. Han är 61 år, nyskild, har inga direkta vänner och bor kvar i det gemensamma huset. Han får inte pengarna att räcka till och vill inget hellre än att få ett jobb.
Han går på alla anställningsintervjuer han får nys om, han hoppar på alla provanställningar med samma iver och engagemang, vilket oftast går käpprätt åt pipsvängen. Bernard är nämligen något så ovanligt som en alltigenom positiv och snäll man. Han ser något gott i allt och alla och det mesta är kul men i omvärldens ögon kan denna snällhet lätt misstas för mesighet.

Till slut får han ett jobb på McDonalds och ingen kunde vara gladare än Bernard. Han går in för sitt jobb med noggrannhet och arbetslust. Samtidigt får Eva jobb på samma McDonaldsrestaurang med inställningen att bli kvar några veckor för att sen kunna lyfta a-kassa.
Där börjar den intressanta historien om två fullkomligt olika människors öden och liv, två människor som aldrig någonsin hade sett åt varandra, än mindre pratat och vad som kan hända när dessa två tvingas att umgås över en fettavskiljare.

Det här är bra. Det här är riktigt riktigt bra. Darling är en liten anspråkslös film som på ytan inte handlar om någonting men egentligen handlar om ALLT. Dessutom är det mysig musik genom hela filmen.

Se den om du får chansen. Du kommer vilja krama Michael Segerström, du kommer vilja knäcka Michelle Meadows perfekta näsben, du kommer skratta, förundras och kanske fälla en tår. Men framförallt kommer du att hylla snällisar. För allt gott kommer till dessa, bara orken att vänta lite finns. Titta här får du se.

Publicerat

SKENBART

En svartvit film om tåg, kan det va nåt att ha?

Filmen utspelar sig 1945 på ett tåg på väg från Stockholm till Berlin. Med på tåget är Sveriges absoluta skådespelarelit som har att jobba med ett fullständigt lysande manus skrivet av Peter Dalle.

Det är så genialt alltihop, så fullständigt briljant. Små historier vävs ihop i en stor genomtänkt berättelse, det är kärlek, det är mordiska planer, det är en utåtagerande psykotisk homosexuell Gösta Ekman. Jag blir alldeles lycklig och jag vet inte huuur många gånger jag sett filmen. Många är det och fler ska det bli.

 

Publicerat

MORGAN PÅLSSON – VÄRLDSREPORTER

Morgan Pålsson (Anders Jansson) jobbar som utrikeskorre på SVT. Han drömmer om dom stora städerna, dom viktiga uppdragen, om att bli nåt han redan vet att han är men omvärlden inte är lika säker på.
Han hamnar dock inte i Washington utan i det nordafrikanska lilleputtlandet Maboto tillsammans med kameramannen Robert (Johan Wester). Det visar sig inte vara det sömniga skitland killarna trott då dom en dag hamnar mitt i ett inbördes(?)krig och plötsligt behöver både tänka klart och prestera nyhetsinslag, samtidigt.

Morgan Pålsson är så mycket som en intelligent svensk komedi. Det kan vara parametrar som för dom flesta är svåra att få ihop, men har man den minsta koll på HippHipp-killarna från Skåne så vet man att är det något dom är så är det smarta. Är det något mer dom är så är det roliga och faktiskt, dom KAN agera!

Jag skrattade många gånger, mycket och högt. Morgan Pålsson – världsreporter är en film som funkar från början till slut, utan dödperioder. Det är en film att både se och se om och om Johan Wester ser det här och kan tänka sig en trekant eller bara vill åka upp till Stockholm för att gå på fest i en färgglad lya – mejla mig!
(Jag är inte så knusslig. Vi kan spela TP istället om du vill. Jag lovar att inte vinna.)

Publicerat

STORM

DD (Eric Ericson) är en såndär kille som inte tror sig behöva någon annan i sitt liv för må bra. Han klarar sig själv. Punkt.

Lova (Eva Röse) är en tjej som jagas av elaka män och som hux flux dyker upp hemma hos egoboy DD. Lova ger DD en hemlig ask som hon mer eller mindre tvingar DD att vakta och snart befinner sig DD i en kamp mellan det onda och det goda, mellan Lovas förföljare och Lova själv.

Filmen är en blandning av serietidningsestetik, TV-spel och actionfilm och som svensk film betraktad är den rätt ensam i sitt slag. Det är skönt tyst på Vänersborgs gator och behagligt att det inte är huvudstadens sönderfilmade ditos jag ser. Den känns påkostad, den är kreativ, jag blir skitglad och förvånad. Det är inget cinematografiskt mästerverk men nyskapande, mod och uppenbarliga brainstormningsmöten där inga idéer strykts ska premieras.

Håll i kepsen, se och njut.

Publicerat

FÖRE STORMEN

Leo blir mobbad i skolan. Han blir mobbad sådär att jag som vuxen människa i soffan vill ta på mig knogjärn och skipa rättvisa på skolgården.

Taxichauffören Ali lever ett lyckligt liv i Sverige med fru och två döttrar. En dag blir han kontaktad av en kvinna från sitt hemland som vill att han gör henne en tjänst, en tjänst han inte kan säga nej till.

Dessa två människors öden vävs samman i filmen och jag sitter som på nålar.

Före stormen är en film som jag tycker försvann på tok för fort från stålkastarljuset när den var ny (2000). Vete fan om den var i stålkastarljuset alls förresten, jag vet inte hur jag hittade den, jag vet bara att för mig har den här filmen blivit en liten pärla.

Före stormen är en viktig film. Den tar upp massor med viktiga, verkliga ämnen. Sånt som händer varje dag, hela tiden och som inte kan blundas för.

Per Graffman är jättebra som Ali även om jag inte fattar varför svenskar alltid ska spela invandrare i svenska filmer, precis som Rafael Edholm i Göta Kanal 2. Hallå, liksom! Det finns massor med skådespelare som kan tala svenska med brytning utan att behöva gå till en röstcoach. Men, det är en petitess i sammanhanget. Det finns inte mycket att klaga på. I princip ingenting faktiskt.

Publicerat

HEARTBREAK HOTEL

Att se Colin Nutleys film Heartbreak hotel känns som att bevittna en impotent man som står och juckar frenetiskt mot en tall.

Jag förstår att gamle Colin är stolt över sin fru, hon är duktig och fin, har smala ben och välbevarade tuttar. Men att han i film efter film efter film exploaterar henne gör inte att hon känns som en bättre skådis – bara ännu mer en colinfru. Fast i ”Heartbreak hotel” gråter hon inte en enda gång. Det är ett stort steg framåt. Däremot skriker hon jävligt mycket.

Heartbreak hotel är tänkt som en tjejfilm. Det måste vara så. Men hur nåt förhandsstödsprao på Filminstitutet kan ha sett potentialen i att korkade tjejgäng ska gå man (kvinn?) ur huset för att se två nyskilda kända skådisar dansa – det är illa. Det är ren och skär förakt.
Det finns inte en scen i den filmen som är trovärdig. Inte en scen där någon levande kvinnlig varelse kan känna igen sig.

Det är inte trovärdigt att Maria Lundqvists 42:åriga Gudrun inte vet hur man gör när man går till gynekologen. Det är inte trovärdigt att Helena Bergströms 41:åriga gynekologkaraktär ringer upp p-lisan Gudrun som nyss kallat henne ”fittjävel” och vill bli kompis med henne. Det är inte trovärdigt att två medelålders kvinnor blir stoppade av polisen på Sergelgatan och skriker ”ta mig bakifrån” och slänger upp sig på motorhuven.

Jag har väldigt låga tankar om Colin Nutley (förutom när det gäller Black Jack och i viss mån första Änglagård) och inte blir dom högre när soundtracket består till 50% av låtarna på Eva Dahlgrens En blekt blondins hjärta. Från 1992!! Det funkar inte. Det blir inte trovärdigt att det spelas ”Hey winner” med Lolita pop på ett normalt uteställe i Stockholm 2005. Eller att det dansas frenetiskt till ”Två av oss” med X-models.
Det känns enbart som en massiv flört med nyskilda sextiotalistiska småstadsbrudar. ”Kom igen tjejer, visst känner ni igen er, vi spelar ju till och med ER musik. Det är bara Ooa hela natten som fattas och lite Tomas Ledin, men det kan ni spela när ni kommer hem. Gå och se filmen nu för bövelen!!

Smöret känns mest härsket. Colin Nutley har jävligt låga tankar om Sussi från Falkenberg och Ann-Mari från Sveg om han tror att dom går på den här lätta. Dom gör inte det, dom KAN INTE det. Om nu Mr Nutley vill visa svenska folket vilket härligt sydeuropeiskt temperament hans fru behärskar, så låt honom göra det. Ställ ut henne på Nytorget och låt henne vråla. Men jag vill inte se mer av familjen Nutley/Bergström på film nu på ett tag. Fast å andra sidan är det ju ingen som tvingar mig att hyra skiten.

Publicerat

BLACK JACK

”Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv.”

”Jävla as, kom till min affär så ska du få jävla stryk! Jag måste åka nu, men jag kommer tillbaks, och då ska du få en stor, jävla, fet smäll. Fattar du det!?”

”Jag trodde Lucia skulle va oskuld!!”

Citaten från Black Jack är användbara i många sammanhang, dessutom sitter dom som Karlssons klister i skallen. Det kan bero på att jag har sett Black Jack över trettio gånger genom åren, det KAN bero på det.

Helena Bergströms Inger kommer tillbaka till byhålan efter några år i den stora staden. Hon är numera ensamstående mamma och upptäcker ganska snart att allt i hålan är precis som det var när hon lämnade den.
Robert (Reine Brynolfsson) är fortfarande singel och smygalkad, Kaj (Jan Mybrand) håller ihop gruppen med sitt vuxna och omhändertagande sätt, polisen Lennart (Johannes Brost) solar solarium och bleker slingor hos ex-frun Anja (Ing-Marie Carlsson).

Kompisgänget har ett gemensamt, kärleken till dansband och då främst dansbandet nummer ett: Black Jack och när bandets flirtiga trummis (Carl Kjellgren) fattar tycke för Inger sätts bollar i rullning som ingen kunde förutspå.

Det här är en svensk film som jag har sett trettio gånger och som jag fortfarande tittar på ibland och har utbyte av. Antingen är det verkligen en toppenrulle eller så har jag en kromosomförändring i hjärnan, men hur som så älskar jag den!

 

Publicerat

VARANNAN VECKA

Om dom som gjorde en målgruppsanalys för filmen Varannan vecka skulle ta ett foto på den ultimata skratta-igenkännande-och-skruva-sig-av-pinsamhet-i-bio-fåtöljen-biopubliksmänniskan så skulle motivet på fotot vara: JAG.
Eller nån som jag. Men i vilket fall i samma situation som jag. Åtminstone borde det vara så.

Jag såg filmen och jag är mållös. Nej, nu ljuger jag. Jag pratade ihjäl min kamrat C på vägen hem, då vi efter många om, men och nääääh kom fram till samma slutsats:

1. vi får sluta se svensk film när vi går på bio.
2. vi får sluta ha som mål att någongång se en BRA svensk film på bio.
3. bland det värsta som finns är att gå på en offentlig toalett efter någon som räserbajsat och inte gjort rent efter sig.
4. fy fan va jobbigt det är att gå på en svensk film som fått riktigt bra recensioner och tro att det är ett ”säkert skratt-kort” och sen sitta där och ändå inte fatta nånting alls.

För precis så var det.
Varannan vecka har absolut ingenting med varannanveckasliv som förälder att göra. Den handlar om…..??? No idea. Sorry. Sjuttioelva icke trovärdiga trådar som aldrig sammanflätas med en Cecilia Frode som har samma jävla fula jeans genom hela filmen (med några konstiga rynkor framtill på jeansen, som jag inte vet om det beror på att skärpet satt för hårt eller för att dom helt enkelt bara var ett par jävla fula jeans), bröderna Herngren som spelar bröderna Herngren, konstiga miffobarn (jag menar, vilken 12-åring i världshistorien har en HEL pyjamas? En sån där överdelen och underdelen sitter ihop med typ dragkedja eller knappar. Himmelblå dessutom.) och där ALLA pratar sakta och släpig svenska.

”jamen jag känner såhär…åh, det här blev ju inte riktigt som jag hade tänkt det, jag känner att det inte känns så bra för mig, det känner jag…verkligen….ja det gör jag.”

Vännen C la av en rätt rolig rap ungefär en timme in i filmen. Det var värt biopengarna.

Publicerat

TILLSAMMANS

Jag och T såg Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”, på video. Den berörde mig mycket mindre den här gången än alla gånger förut. Mest för att det är så jävla keckigt att se film på VHS nu för tiden. Det var så burkigt ljud att trots att TV-ljudet stod på typ 40 (av 45) så förbannade jag att inte finns en lag som säger att alla svenska filmer ska textas. Jag låg i sängen och tittade och fick mecka om kudden och täcket hela tiden för att det inte skulle ligga för något av öronen. Jag ansträngde mig för att läsa på läpparna och flera gånger tänkte jag ”undrar om T hänger med i handlingen nu för nu kan ingen människa på jorden höra vad Gustaf Hammarsten mumlar genom det där röda vänsterskägget”.

Att se ”Fucking Åmål”, ”Tillsammans” och ”Lilja 4-ever” skulle vara en del av läroplanen på högstadiet om jag var skolminister. Sen skulle det bli prov på avslutningsdagen i 9:an och dom som kuggade och inte fattade vad filmerna egentligen handlade om fick gå om från femman.

Alternativet kunde vara att erbjuda Lukas Moodysson Jan Björklunds jobb direkt. Bara man inte gör tvärtom. Fast det känns rätt lugnt. För om Jan Björklund skulle få göra Moodysson-provet skulle han få gå om han med, ända från femman och det finns inga regissörer av värde som går i femte klass.

 

Publicerat

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

Oscar är en liten mobbad pojke utan polare som bor i Blackeberg. Han får en ny granne, vampyrflickan (?) Eli. En favoritbok blir film. Det kan gå dåligt, det kan gå bra, det kan gå riktigt ”jag-kräks-och-går-efter-tjugo-minuter-piss-illa” och det kan bli något helt fantastiskt.

Låt den rätte komma in var ingen besvikelse, inte alls. Det var bra klegg, precis som i boken och Oscar är snorig och Eli är blodig och det känns inte nånstans i kroppen att det är en skräckfilm jag ser. Den är romantisk, rent av mysig och sjukt sjukt snygg.

I foajen såldes popcorn. Föga förvånande. I foajen såldes även nyheten popcornkrydda. Lite mer förvånande. De fanns i smakerna Nachoskrydda (eller om det var Tacos…??), Karamell och Smör. Det allra mest förvånande var att varenda kid på bion höll käften. Det kan ha berott på en väldigt bra film. Det kan också bero på att det inte var så många kids där.