Kategori: svensk komedi

Publicerat

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT

Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.

Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.

Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans – allesammans.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.

Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av  Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.

Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:

”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)

”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)

”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)

”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)

”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)

Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.

Publicerat

Allt om min buske

”En sexkomedi i trädgårdsmiljö.”

Jag undrar om det är något annat land i världen som kommer undan med en tagline som denna.

Nils (Ola Rapace) och hans fru Karin (Karin Lithman) flyttar in i ett nytt stort hus. Som grannar har dom en botanisk trädgård som drivs av den mulliga och livsglada Isabel (Beate Rostin) och hennes äldre och smått psyksjuka syster Lily (Maria Kulle). Att Isabel gillar kvinnor är en sanning som går som en löpeld i området och ju sämre Karin och Nils har det i sitt förhållande ju säkrare blir Nils på att Isabel är ute efter Karin. Svartsjukan gror i samma takt som växtligheten.

Allt om min buske är alltså en sexkomedi. Det känns lite skönt att veta för hade jag inte läst det innan hade jag inte haft en aning. Okej, det är en del naket, det gökas och tafsas och sexuella anspelningar står som spön i backen men är det nåt annorlunda mot svensk film generellt?

Ola Rapace är en mästare på att släppa ut uppdämbda aggressioner och här tar han alla chanser till det. Karin Lithman som Karin är kanske det svagaste kortet i hela ensemblen men samtidigt behövs hon, hon blir lite som en normalfuntad oas i vars närvaro det går att andas. Franz, en underlig kille som springer runt lite överallt spelas av Albin Holmberg och han är duktig, däremot hade han inte behövt en Einsteinperuk för att klara av att spela smågalen, det är liksom ingen buskis det här – eller är det det?

Jag blir liksom inte klok på filmen däremot såg jag klart den utan allför stora men och tveksamheter. Jag har sett sämre svenska filmer, det har jag, men den ÄR väldigt väldigt knasig.

Tänk vad man kan göra med 18 miljoner kronor!

Publicerat

Vägen ut

Reine (Björn Kjellman) är en framgånsrik skådis med fast anställning på en av dom större teatrarna i Stockholm. En kollega får sparken av en anledning Reine inte kan acceptera och han går i klinsch med sin kvinnliga teaterchef, målar in sig i ett hörn och tvingas säga upp sig själv.

Reine blir snart varse att det inte kryllar av jobb på Arbetsförmedlingen för arbetslösa skådespelare och han tvingas ta jobb som fritidsledare på Kumlafängelset. Som en frisk men väldigt blåögd vind drar han in på anstalten och vispar runt med sin energi. Han vill sätta upp en pjäs med internerna själva i rollerna. Fängelsedirektören Hillevi Gibson (Viveka Seldahl) är den som är minst skeptisk till hela idén men både fångvaktaren Jakobsson (Peter Haber) och fångarna själva är allt annat än med på noterna.

En klick av fångarna ser pjäsen som vägen ut ur finkan, som chansen till den perfekta rymningen och säger ja till att medverka i uppsättningen och det är en brokig samling tilltufsade brottslingar som ska lära sig agerandets ädla konst.

Michael Nyqvist som Diego har en backslick som skulle göra stekarna kring Stureplan gröna i fejset av avund, Göran Ragnerstam är Heikki den aggressive, Thomas Hanzon är Ekman, kungen på avdelningen som alla är rädda för, Oliver Loftéen är nykomlingen Andrej, Lamine Dieng är greken Kostas som längtar efter livet på utsidan med sin kvinna och Shanti Rooney är Glenn och aldrig förr har jag sett någon som passar bättre att heta just Glenn än Shanti Rooney i den här rollen.

Vägen ut är en film som håller från första minutrarna till den sista vilket är ganska få svenska filmer förunnade. Dessutom är det en film som både min son och dotter tyckte var ”en av dom bästa filmerna vi sett”, vilket kanske är otippat. Å andra sidan tycker dottern att Björn Kjellmans ”Älskar du livet” är en av dom bästa låtarna i Melodifestivalens historia så ja, hon kan vara liiiite jävig i just den här frågan.

 

 

Det finns en imponerande samling svenska filmer i Lovefilms filmbibliotek varav denna är en av ganska många riktiga guldkorn.

Publicerat

Tomten är far till alla barnen-tankar

”Det är väl klart att det är den där kåte fan. Han skulle tända på en daggmask om den hade bröst.”

Detta citat är mitt enkla bidrag till dagens mastodontinlägg. Det är Janne (Peter Haber) som uttalar dom bevingade orden till Åkes fru (Jessica Zandén) och det är alltså Åke himself (Leif Andrée) som är ”den kåte fan”.

Tomten är far till alla barnen är en film som dom allra flesta har en åsikt om, ja, alla utom jag just idag då. Här nedan följer en samling intressanta, tänkvärda och underhållande texter om den svenskaste och juligaste julfilmen av dom alla.

.

.

Först ut är Andreas från Addepladdes j-vla filmblogg.

När man samlar massvis av kända och välmeriterade skådespelare i en och samma tillställning finns det två möjliga resultat. Antingen blir det toppenbra eller så blir det pannkaka. På grund av förväntningar och krav är det sällan man hamnar mitt emellan. Dessutom är det inte allt för ovanligt att stjärnor i mindre roller brukar kräva lite väl mycket uppmärksamhet, vilket stjälper helhetsbilden. Eller så är det oinspirerade stjärnor som bara samlar lönecheckar. Mycket kan gå fel, men det går åt andra hållet också. Det kan ju bli hur bra som helst!

I Tomten är far till alla barnen samlas den svenska skådespelarelitens gräddhylla. Tillsammans ger de sig på det käraste vi har här i Sverige (efter midsommar) – självaste julafton. Det är en knepig handling och det är imponerande att se hur den långsamt byggs upp och exploderar i ett fantastisk klimax. Regissören Kjell Sundvall dirigerar och håller samman sina skådisar väl, men han har det fantastiskt välarbetade manuset att tacka för allt. Äntligen får vi se naturlig och trovärdig dialog i en svensk film.

Med bra manus och regi kommer man väldigt långt, men i slutändan hänger det ändå mycket på skådisarna. Haber är felfri som Janne. Han levererar bitska kommentarer, ett underbart minspel och gör den bästa roll jag sett honom i. Höjdpunkten nås när han utbrister: ”Dö för i helvete, tomtejävel!”. Ewerlöf är lika bra hon i det kontrollerade kaoset. Bland föredettingarna finns bland annat bröderna Anders och Dan Ekborg, där den senares drickande resulterar i många roliga situationer. ”Vem fan orkar vara nykter i det här sällskapet?”. Leif Andrée är nog min favorit i rollen som den sliskige och dominanta Åke.

Jag kan inte komma på något dåligt med Tomten. Det vore väl att handlingsförloppet är lite väl otroligt, men det är samtidigt en stor del i att det blir så roligt. Överlag är det en lättnad att se en svensk komedi som faktiskt är genuint rolig, samtidigt som man känner för karaktärerna. Trots humorn bygger allt på rätt tragiska missuppfattningar och händelser, vilket skapar empati. Jag vet många som blir stötta av det faktumet att en familjs julafton kan gå så åt helsike, men livet är inte vackert alla gånger. Då är det lika bra att skratta åt det istället för att grämas.

Tomten är det tredje benet i den ultimata julfilmstrion (tillsammans med Love Actually och Ett päron till farsa firar jul) och visar den svenska julens både för- och nackdelar. Få filmer lyckas lika bra med att spegla det. Ett måste varje jul.

Betyg: 4/5

.

.

Vrångmannen & Surskägget

Här följer ett samtal mellan Vrångmannen (V) och Surskägget (S) om Tomten är far till alla barnen.

V: Kjell Sundvalls dråpliga julkomedi skulle ha kunnat bli en svenskklassiker. Nu är den bara helt ok med några skojigt hysteriska scener. Vadär det här, vad ääääär DET HÄÄÄÄÄÄÄÄR?!
S: Håller inte riktigt med om att det inte skulle vara en svenskklassiker. Tror de flesta har tagit till sig den här som en av filmerna mantraditionellt ser kring jul. Bara häromdagen hörde jag två medelålders mänpå pendeln sitta och diskutera filmen och hur rolig den är.
V: Det som stör mig lite med filmen är att regissören Sundvall(slappjannen!) liksom har fått upplägget gratis. Släng in ett gängtokstollar med förflutet till varandra under samma tak på en högtid såhänder det grejer.
S: På den punkten håller jag med dig att filmen är skön men ojämn och attdet finns en hel del slevar Sundvall skulle kunnat slänga ut som hanbehåller i grytan.
V: Han håller tillbaka och inte vågar ta ut svängarna som han t ex gjordei den utomordentliga tv-filmen Vi hade i allafall tur med vädret från 1979.
S: Scenen när Haber spöar skiten ur en tomte är förstås svensk farshumornär den är som bäst och överlag finns en hel del sköna stunder varavbastuscenen med en odräglig Ekborg är en.
V: Skön men ojämn underhållning och ytterligare en påminnelse om att julenger ris och ros i både slott och koja. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
S: Absolut. En bra film med potential för mer.

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm har tillfälligt lämnat över stafettpinnen till dottern som 13 år gammal har betydligt intressantare åsikter om filmen än sin mamma.

Det första jag lade märke till när jag för första gången såg Tomten är far till alla barnen var nog dem vuxnas beetende. All otrohet och alla lögner som lika fort som baciller sprider sig överallt. Är det så här? Ska det behöva vara så här? Ser verkligen ”vuxenvärlden” ut så här?

Men det bästa med filmen är nog enligt mig berättelsen. Hur allting svänger hit och dit liksom. Allt som man får reda på och som på något sätt måste redas ut, men när man väl tror att man vet hur det ska redas ut så händer det någonting nytt som gör att din egna lösning inte funkar alls.

Ett sånt exempel är bland annat när Sara berättar att hon är gravid med Jannes och hennes kärleksbarn. Hemligheten som bara några få personer vet om blir plötsligt ett rykte som alla förutom Sara vet om och min fråga blir så klart, är lögner en del av vardagen? Och ryktena. Betyder ett ”lovar att inte säga någotning” ingenting alls i ”vuxenvärlden” eller?

Men i alla fall. Sara var i London en månad innan självaste julafton, då hon berättar för Janne och alla andra att hon är gravid och efter ett tag då man får reda på att det även är någonting lurt med det så krånglar allt till sig igen.
Allt blir som en ända stor röra. Men några har också blivit misstänksamma och kopplar ihop allting så att pusslet ska stämma. Men stämmer pusslet? Är det rätt lagt?

Samtidigt som alla försöker att koppla samman allt som sker så sprider sig ryktena till max och frågan som alla ställer sig är vem som är far till Saras barn. Ja, vem är det? Dem mystiska telefonsamtalen som Erik skiter i att svara på, har dem någonting med saken att göra? Eller Åkes ”tittande” på Marika, har dem någonting med saken att göra. Eller London resan?

Slutet är bra och det knyter ihop säcken på ett helt perfekt sätt. Och ja, även om ”vuxenvärlden” ser ut så här så vill jag nog bli vuxen. Men jag skulle helst slippa otroheten, ryktena och lögnerna, om jag fick välja själv.

.

.

Stefan på Flmr – En sorts filmblogg

Att se på Tomten är far till alla barnen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

mvh

40+:aren
Stefan

.

.

Om jullidandets estetik
eller
Hur jag lärde mig uppskatta Clark Griswald

av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

“Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.

Jag håller det inte för helt osannolikt att Pär Lagerkvist skrev dessa berömda rader på juldagen. För det är vad svenskarna uppenbarligen gör allra bäst under julen: lider. Bort med myspys och gröt, in med braskande rubriker om JULSTRESSEN och rejält med ångest under julklappspappret.

Tomten är far till alla barnen faller väl in i ledet — julafton handlar om fylla, knakande relationer och sjaskiga hemligheter. Det intressanta med denna film är att den i många avseenden sätter upp en svensk ångestspegel mot den betydligt lättsammare amerikanska Christmas Vacation.

Till att börja med är båda filmerna fast rotade i förhållandevis burgen medelklass och vi får träffa familjer där kvinnan i sedvanlig ordning (åtminstone inledningsvis) är alldeles för snygg och smart för att vara gift med Jan/Clark. Julen är förvisso för både svenskar och amerikaner en tid av mer eller mindre uppslitande familjedramer men där Griswaldhushållet hemsöks av en ganska traditionell samling far- och morföräldrar är den svenska versionen betydligt mer uppdaterad med vad som i praktiken kan beskrivas som en samling buksvågrar och -svägerskor (genus-o-metern vill också gärna veta varför det bara är männen som får jämför sina upplevelser med den liderliga Sara, medan kvinnorna som delat man inte tycks ha något att diskutera i denna fråga).

I bägge kvarteren finns det också grannar. Paret Chester är pretentiösa och snobbiga, det är lätt att skratta åt dem när de ska ha finstämt och modernt sex i sitt minutiöst planerade 80-talssovrum men istället får snava omkring i spillt vin och glasskärvor på grund av Clarks belysningsorgie. Humor: hyfsad. Ångest: not so much. Mats och Helena är helt vanliga människor, vilka lika plötsligt som obegripligt faller ur ramen med hon som en hämndlysten obeveklig furie och han som dyngrak (på det där sättet som folk bara tycks bli på film) tomte. Humor: noll. Ångest: Lars Norén-nivå.

Att det i medelklassen grasserar hemlighetsmakeri är ingen större hemlighet. Clark har gjort av med pengar han inte har på något han vill ge sin familj. Onödigt och dumt kanske (och också rätt patriarkaliskt på ett klassiskt amerikanskt bread winner-plan) men han menar väl. Jan törs inte tala om för Sara att han inte vill ha barn och säger därför att han gärna vill ha det samtidigt som han egentligen är steriliserad. En i huvudsak självisk lögn som dels är extremt taskig mot den partner som vill ha barnet och dels bäddar för en jäkla massa krystad komik där man sitter till slut sitter och skriker: ”Men så kläck ur dig det som ändå kommer fram förr eller senare, förihelvete!!”

Om skadeglädjen vore den enda sanna glädjen skulle svenskar ha roligt mest hela tiden, framförallt på julen. Men trots att jag innan Tomten är far till alla barnen verkligen inte såg Clark Griswalds påhitt som någon komisk höjdpunkt, har jag nu kommit till slutsatsen att det definitivt finns annan glädje. Glädjen av att se en film som bjuder på slapstick och sentimentalitet istället för ångest och graviditetsbedraganden exempelvis. Och för första gången är jag genuint tacksam för amerikansk familjefilmsprydhet, jag hade helt klart kunnat överleva alldeles utmärkt utan bilderna av Peter Habers rumpa och Jessica Zandéns bröst för evigt fastetsade på näthinnan. Det fick bli min alldeles egna lilla julångestklapp.

Publicerat

Bröderna Karlsson

Nicklas är singel, affärsjurist och bor i en dyr innerstadslägenhet med kaffelatteväggar och värsta jävla takterrassen. Hasse bor några mil utanför nån liten håla. Han är en gift bonnig kvinnotjusare som har en bitter arg fru, två snoriga ungar och traktor.

Nicklas och Hasse är tvillingar men har ingen aning om varandras existens förrän deras biologiska mamma dör.

Nicklas åker till byhålan där Hasse bor för att skriva på lite papper och redan efter ett ögonblick står det klart att hur lika dom än är utseendemässigt så är dom varandras totala motsatser på insidan.

En dag ringer Hasse på hemma hos Nicklas med en moraklocka under armen och baktanken att stanna några dagar. Det visar sig bli både ganska många dagar och en hel del förvecklingar som vänder upp och ner på båda deras liv.

Jag trodde i min fördomsfulla enfald att Bröderna Karlsson skulle vara som vilken svensk överårspubertal springa-i-dörrar-fars som helst. Det var lite dumt. Nu får jag krypa till korset och stå och skämmas i ett hörn med polkagrisrandig dumstrut på huvudet för det här är en film som gått från att vara Göta Kanal-varning i mitt huvud till någonting heeelt annat.

Tuva Novotny är precis så bra som hon brukar vara, både som glad, kär, allvarlig, bitter och asförbannad. Kjell Sundvall har i mitt tycke inte gjort något riktigt intressant sen Tomten är far till alla barnen, men tiden går och det var elva år sedan nu. Med filmen Bröderna Karlsson lyckas han med konststycket att regissera Björn Bengtsson gånger två så att denne Björn bräcker allt jag tidigare sett honom i. Han spelar så bra att jag flera gånger undrar om det verkligen ÄR samma person i båda rollerna.

Men jag tror att det är hjärnan bakom filmen, manusförfattaren Ulf Kvensler, som ska tackas för att filmen funkar så bra som den gör. Han skriver dialoger så som folk pratar, precis som han gjort så framgångsrikt i Solsidan och DET hör inte till vanligheterna i svensk film.

Nähäpp. Bort med fördomarna och ge den här filmen en ärlig chans.

Här kan du hyra filmen.

Publicerat

Kommissarie Späck

Det finns tre olika sätt att göra film på: med hjärtat, med hjärnan eller med förhoppning om att fylla på bankkontot snabbt och till alla bredder.

Kommissarie Späck känns, precis som så många andra svenska polisfilmer, enbart som ett sätt att jävligt enkelt tjäna stora pengar och det är fine, det är det absolut, om det finns ett uns av någon av dom andra kroppdelarna med på ett hörn – OCKSÅ.

Det gör det inte här och det förvånar mig lite faktiskt. Nu har inte Fredde Granberg någonting med manus att göra men när han står bakom kameran brukar det kunna bli inte bara sådär barnsligt småkul utan även rätt finurligt och det blir det inte här, inte på en endaste fläck.

Leif Andrée gör antagligen vad han kan för att blåsa lite liv i den äckliga polisen Martin Späck, men det funkar inte. Johan Hedenberg är Grünwald Karlsson och jaaaa, han är arg hela jävla tiden (precis som Persbrandt) och nej, det är inte humor att höra honom lyssna på Sudda sudda sudda sudda bort din sura min varannan minut. Vad har dom fått det ifrån liksom?

Cecilia Frode spelar Irene Snusk. När hon var med i Roast på Berns och så uppenbart inte ville vara där sa hon med allvar i rösten:

”Jag frågade mig själv när jag gick hit om jag tyckte det var roligt med snusk. Könsord, bajs och kiss och sånt och nääe, jag tycker inte det är roligt. Jag tycker det är ett osofistikerat sätt att skämta på.”

Ja, då vet vi åtminstone varför hon tackade ja till den här filmen. Money talks, i alla lägen (och här kan du se hela det ångestladdade ”roliga” klippet. 4 min in i klippet är citatet ovan.).

För Kommissarie Späck är ingenting annat än snusk i ordens mest skitiga bemärkelse. Det är plumpt, sexistiskt, taffligt, lågt och dessutom ”onödigt blodigt” (enligt sonen) och ”helt enkelt inte kul alls” (enligt dottern). Själv skrattar jag åt det som händer före förtexterna men kan man ens tillskriva det en del av filmen? Jag vet inte. Jag vet bara att Kommissarie Späck kan tacka just denna lilla sekvens för det höga betyget.

Publicerat

KARAOKEKUNGEN

”Vem vill se ut som en förvånad badboll?” frågar filmens Pirko (Kjell Wilhelmsen) och syftar till hur snubbar ser ut som rakar av sig håret på huvudet.

Vem vill vara karaokekung frågar jag mig för det här är fan inte bra. Jag hyrde filmen för att få se Mia Skäringer men hur mycket var hon med? Fem minuter? Känns som falsk marknadsföring om någon frågar mig.

Det är krystade dialoger, det är platt scenografi, det är ocharmigt och inte kul alls. Filmen är ändå kategoriserad som komedi, utan citationstecken, men för mig liknar det mer ett Roy Andersson-drama fast utan Roy Anderssons smutspastelliga perfektion.

Kjell Wilhelmsen i huvudrollen verkar vara en skön kille och jag låter ingen skugga falla över honom. Han klarar sig med beröm godkänt och han kunde ju inte veta hur slutresultatet skulle bli när han läste manus och tackade ja.

Näääe, jag ids inte ens analysera det här. Jag tackar för mig och går vidare genom livet för den här hållplatsen har absolut ingenting spännande att ge mig som kan hålla mig kvar. 82 minuter i Almost Elvis-land var 81 för mycket.

Publicerat

KOMPLETT GALEN

Rafael Edholm och Görel Crona är gifta med varandra. När filmen spelades in var dom det även i verkligheten.
I filmen ska dom sätta upp pjäsen Fröken Julie, Rafael ska spela huvudrollen och Görel ska regissera.

Dom har inga pengar men den kreativa viljan att få fart på repetitionerna så att som kan vara med på Strindbergsfestivalen gör att dom får tag i en replokal i Slakthusområdet (bakom Globen i Stockholm), i ett riktigt slakteri.

Rafael ska spela Jean och ska låtsasälska med sin motspelerska mitt framför ögonen på sin fru regissören (som kämpar med sin svartsjuka samtidigt som hon ska vara objektiv yrkeskvinna) på en bänk i ett metalliskt slakteri iklädd endast träskor, alltså, det är humor, det är buskis, det är gråtframkallande skrattkramper och jag faller pladask.

Det finns många många roliga scener i den här filmen och den bidragande orsaken till det är just låtsasdomkumentärkänslan och vetskapen om att vid inspelningstillfället så VAR verkligheten och filmen exakt samma sak för dom två det handlar om.

När jag såg filmen på bio så satt en gammal farbror på raden framför mig och skrattade så yvigt att han kom åt den där knappen på paraplyet så det fälldes ut över sina bänkgrannar. Sen skrattade han ännu mer.

Komplett galen är verkligen komplett galen. Som svensk film betraktad är den även unik i sitt slag och jag tror helt ärligt att jag aldrig förr skrattat så mycket åt något jag sett på bio talandes svenska, varken med eller utan dubbning.

 

Publicerat

ALLT FLYTER

Jag såg inte Allt flyter när den var ny på bio. Jag såg inte Allt flyter på DVD när den precis släppts. Jag var i ärlighetens namn inte sugen alls på att se Allt flyter tills jag kom över filmen av en slump och tryckte på play.

Vad beror det på?

Det jag minns av Allt flyter från när den gick på bio var att jag läste i nån kvälltidning att den var en flopp. Kanske hade den gått en vecka på bio då, kanske två, kanske en helg – jag vet inte. Det jag vet är att inte många i detta land pröjsar 100 spänn för att se en film som benäms som en flopp i massmedia – om inte filmen börjar på Göta och slutar med Kanal förstås.

Men är då Allt flyter en flopp?

Först lite statistik. Här är dom 25 mest sedda svenska filmerna 2009* (publiksiffror inom parentes):

1. Män som hatar kvinnor (1 217 018)
2. Flickan som lekte med elden (1 029 278)
3. Sommaren med Göran (550 085)
4. Luftslottet som sprängdes (508 749)
5. Bröllopsfotografen (330 617)
6. Pettson & Findus – glömligheter (153 311)
7. I taket lyser stjärnorna (143 766)
8. Mammut (143 412)
9. Beck – I stormens öga (143 214)
10. Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet (135 923)
11. Wallander – Hämnden (131 629)
12. Vi hade i alla fall tur med vädret igen! (120 659)
13. Kenny Begins (111 351)
14. LasseMajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd (109 696)
15. Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (99 098)
16. Allt flyter (98 814)
17. Maria Larssons eviga ögonblick (98 171)
18. Så olika (95 431)
19. Lilla spöket Laban – Bullar och Bång (71 064)
20. Drottningen och jag (39 248)
21. Lilla spöket Laban – världens snällaste spöke (31 868)
22. De ofrivilliga (29 621)
23. Prinsessa (28 680)
24. Flickan (26 833)
25. Låt den rätte komma in (22 157)

Om man enbart ska bedöma en flopp utifrån summan av antal betalande biobesökare, vilka av dessa filmer är då en flopp?
Ska man gå på kritikernas betyg och recensioner så är till exempel Flickan värsta bästa flippen, men sett till antalet besökare – njaaaa, va.

Hur man än vänder och vrider på siffror så är Låt den rätte komma in en superflopp enligt biobesökarlistan. Har kvällstidningarna dragit upp den infon på löpsedlarna? Skulle inte tro det. Men när Måns Herngren gör en film som inte drar ett par hundra tusen besökare efter en helg, ja då ska det slås på stora trumman.

Vad vill jag komma fram till? Ja, kanske att Allt flyter fått oförtjänt mycket skit, för det är ingen dålig film. Det är ingen klassiker i En på miljonen och Adam&Eva-style men den är hästlängder bättre än Underbar och älskad av alla.

Att följa ett klassiskt grabbigt innebandygäng i sitt sportliga spårbyte till att bli konstsimmare, det är både komiskt, finurligt och rätt….mysigt faktiskt.
Filmen är beige i betydelsen färglös, alltså den känns verklig, svensk, trovärdig. Kostymören Jaana Fomin har hittat en perfekt avvägning i varenda klädesplagg och det hjälper till för att inte få detta att kännas som en saga.

Jag både ler, fnissar och skrattar till ibland. Det trodde jag inte jag skulle göra. Jag trodde att det här skulle vara en flopp för det stod i tidningen och allt som står i tidningen är ju sant.

(*Källa: Filmnyheterna.se)

Publicerat

VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN

1980 gav sig Gösta (Rolf Skoglund) och Gun (Claire Wikholm) sig ut på en husvagnssemester som i stort sett varenda svensk har sett på film. 2008 var det dags igen, fast denna gång uppgraderad i husbil.

Sonen ska gifta sig och Rolf vill åka dit med husvagnen. Gun hatar den där jävla husvagnen och vill flyga. Samtidigt dör Rolfs bäste vän sin första dag som pensionär och tankarna börjar fara runt i huvudet. Vad är meningen med livet? Det är väl bara att köra på medans tid är, man vet aldrig när det tar slut. Så Rolf säljer Volvon och vagnen och köper en top-of-the-line-husbil.

Gun går en krokikurs och har en ihärdig beundrare i läraren Miklos (Michalis Koutsogiannakis). Dottern Lotta (Magdalena in de Betou) lever i ett riktigt rackigt äktenskap med Peppe (Jacob Ericksson) och barnbarnet Magda (Mikaela Knapp) är ihop med en kille som jobbar som Bamse på Kolmården.

Samarinansiktet Rolf och den sönderrökta Gun ger sig ut på vägarna igen och vi får följa med och från min synvinkel är det en resa rätt ner i helvetet. Jag får magsyra, klåda på kroppen, jag blir förbannad, trött, irriterad och denna film är allt annat än lugn och skön underhållning för mig.

Jag älskar scenen när Lille Skutt får stryk, den är klockren, men filmen i sig är alldeles för enerverande och alldeles för trovärdig för att den ska bli kul. Dessutom är Rolf Skoglund den kanske mest överskattade skådespelaren vi har i det här landet.

Det är svårt att dissa en film totalt som ändå startar känslostormar hos mig, men fan, det här är verkligen inte bra och definitivt inte kul.

Publicerat

VARANNAN VECKA

Om dom som gjorde en målgruppsanalys för filmen Varannan vecka skulle ta ett foto på den ultimata skratta-igenkännande-och-skruva-sig-av-pinsamhet-i-bio-fåtöljen-biopubliksmänniskan så skulle motivet på fotot vara: JAG.
Eller nån som jag. Men i vilket fall i samma situation som jag. Åtminstone borde det vara så.

Jag såg filmen och jag är mållös. Nej, nu ljuger jag. Jag pratade ihjäl min kamrat C på vägen hem, då vi efter många om, men och nääääh kom fram till samma slutsats:

1. vi får sluta se svensk film när vi går på bio.
2. vi får sluta ha som mål att någongång se en BRA svensk film på bio.
3. bland det värsta som finns är att gå på en offentlig toalett efter någon som räserbajsat och inte gjort rent efter sig.
4. fy fan va jobbigt det är att gå på en svensk film som fått riktigt bra recensioner och tro att det är ett ”säkert skratt-kort” och sen sitta där och ändå inte fatta nånting alls.

För precis så var det.
Varannan vecka har absolut ingenting med varannanveckasliv som förälder att göra. Den handlar om…..??? No idea. Sorry. Sjuttioelva icke trovärdiga trådar som aldrig sammanflätas med en Cecilia Frode som har samma jävla fula jeans genom hela filmen (med några konstiga rynkor framtill på jeansen, som jag inte vet om det beror på att skärpet satt för hårt eller för att dom helt enkelt bara var ett par jävla fula jeans), bröderna Herngren som spelar bröderna Herngren, konstiga miffobarn (jag menar, vilken 12-åring i världshistorien har en HEL pyjamas? En sån där överdelen och underdelen sitter ihop med typ dragkedja eller knappar. Himmelblå dessutom.) och där ALLA pratar sakta och släpig svenska.

”jamen jag känner såhär…åh, det här blev ju inte riktigt som jag hade tänkt det, jag känner att det inte känns så bra för mig, det känner jag…verkligen….ja det gör jag.”

Vännen C la av en rätt rolig rap ungefär en timme in i filmen. Det var värt biopengarna.