Kategori: Sylvester Stallone

Publicerat

DÖDLIGT MÖTE

Okej. Jag tror jag måste ta det ifrån början.

Det var november 1995 och jag befann mig i Sydney. Jag hade bara någon månad tidigare varit i Tokyo och sett premiären av Judge Dredd (med Sylvester Stallone) och hade liksom fått Sly-testosteroner inpumpade i blodomloppet plus att jag den senaste tiden sett två filmer med en viss Antonio Banderas som fick mitt hjärta att slå fortare (Desperado och Four rooms).

Jag såg filmaffischerna över hela staden, Assassins med Stallone och Banderas, herregud, det här var en riktig jävla BULLS EYE för mig. Jag tog min nyblivna make i handen och drog iväg till biografen och där satt vi i 127 minuter och det vete tusan om jag ens andades under den tiden. Möjligtvis att jag krystade genom stängd mun. Kanske.

Stallone var yrkesmördaren Robert Rath, den tyste, coole, välklädde. Banderas var Miguel Bain, den hetlevrade, svettige, galne med nerverna utanpå kroppen som även han dödade för pengar. Mitt i allt detta var Julianne Moore, Electra, datahackern som även hon tjänade pengar på fiffel och båg och som levde ett liv utanför samhällets lagar. Stallone var så härligt italienskt manligt proper i sin grå stickade tröja, Banderas så spanskt kladdmacho med sin backslick och flackande mörka blick och Moore så snygg i svart plastjacka, jeansshorts, kängor och röda solglasögon, jag satt bara och njöt i fulla drag åt en film som – då – kändes absolut fulländad.

Några dagar senare åkte vi vidare till New York för vidare färd mot Västindien och när vi stod där med vårt flygpass i handen, fyra valfria stopp på västindiens samtliga öar så fick jag ett ryck.

– Jag vill åka till Puerto Rico, sa jag, kanske aningens för högt. Jag vill åka dit, jag vill gå i Stallones fotspår.

– Puerto Rico? sa han bredvid. Varför dit?

– Jag såg i eftertexterna till Assassins att filmen var inspelad där. Hette inte stan San Juan?

– Inte vet jag…..

– Jag vill dit i alla fall. Ska vi åka dit?

Vi åkte till Puerto Rico. Han såg väl min glansiga och smått galna blick och ville inte skilja sig, inte där, inte då och inte på bröllopsresan. Staden hette mycket riktigt San Juan och jag vet inte hur många jag frågade efter banken, byggnaden som var med filmen och torget på vilken Julianne Moore satt och fikade och det gamla fallfärdiga huset där Banderas låg och tryckte när han skulle skjuta Stallone (som då var på banken på andra sidan torget) men till slut fick jag napp.

– Menar du stadshuset? svarade någon på min fråga.

– Jag vet inte, sa jag. En stor vit byggnad var det och i filmen var det en bank.

– Menar du det DÄR huset?

Och där var det! Byggnaden tornade upp sig framför mig liksom torget och det fallfärdiga huset och på torget fanns det ett fik, precis som i filmen, och parasoller vid utemöblerna, precis som i filmen och jag satt där, precis som Julianne Moore hade gjort och jag drack kaffe och önskade att håret kunde snabbväxa ut och bli alldeles rött så jag kunde ha fina flätor precis som hon och hade jag haft några vita kläder i min ryggsäck (backpackande uppmanar tyvärr inte till vita resekläder) så hade jag sett ut exakt som Electra (i alla fall i min fantasi) och tittade jag upp mot det fallfärdiga huset så kunde jag se Miguel Bain i fönstret med svettdroppar på kinderna och jag kunde se Robert Rath i ljus kostym öppna dörrarna till banken och gå ut.

Där satt jag i timmar som jag minns det och jag tänkte att här, HÄR har Sylvester Stallone gått i sina dyra italienska skor med klack och här är jag nu och är inte livet alldeles fantastiskt konstigt härligt ibland?

Det är upplevelser som denna som jag stoppar i en liten burk och tar fram när vardagen känns lite för vardaglig och livet liksom går på rutin. Det är då jag försöker minnas att vad som helst faktiskt kan hända precis när som helst. Jag hamnade i San Juan i Puerto Rico bara sådär, en plats på jorden jag aldrig vetat om ens fanns om jag inte lusläst eftertexterna på en (egentligen) tämligen medioker actionfilm.

Så kan det gå.

 

Publicerat

D-Tox

Vet du vad dom tre mest överskattade sakerna i världen är? Enligt en alkad polis i den här filmen är det ”homemade food, homemade fuck and FBI”. Jag har ingen personlig  relation med någon inom FBI men jag kan väl säga att jag inte håller med honom om dom andra två prylarna.

I D-Tox är det Sylvester Stallone som spelar den överskattade FBI-agenten Malloy, en polis på jakt efter en seriemördare som specialiserat sig på att döda poliser på dom mest brutala vis.

Att det är Malloy som är mördarens centrala person och den han egentligen är ute efter står helt klart när han ger sig på – och dödar – Mary, Malloys mycket kära flickvän.

Malloy tar till flaskan, han går ner sig ordenligt i sorg och bedrövelse och blir efter några månader tvångsinsatt på en ”polistork” långt ut i ingenstans, en avgiftningsklinik som drivs av en före detta polis (Kris Kristofferson).  Malloy låses in tillsammans med nio andra poliser i samma situation och där ska dom vara tills dess att beroendet gått ur kroppen och hjärnan är med i matchen igen. Men hans medintagna droppar av som flugor, begår självmord, dör på allehanda mystiska vis och ahaaaa, Malloy är inte dum, det kan ju vara så att seriemördaren är på plats där i bushen även han.

I D-Tox visar Sylvester Stallone nästan samma skådespelartalang som han gör i Copland. Ja, faktiskt gör han det, tro´t eller ej. Jag är förvånad själv över hur trovärdigt ledsen han ser ut, hur han sörjer och går ner i vikt tills det nästan bara är skinn och ben (och en jävla massa muskler förstås) kvar av karln. Han är insjunken och glåmig, smal i ansiktet som aldrig förr och han ser uppriktigt ut som den ensammaste cockerspanielnmannen i världen. Sen att filmen inte har någon kvalité som är ens i närheten av Coplands förtexter det är en annan femma.

D-Tox är en hundraprocentigt icke-spännande film som egentligen saknar allt att värde som gör en actionfilm värd att se. Det filmen har är en Sylvester Stallone i högform och en birollslista som gör mig glad i hjärtat. Tom Berenger ser ut som Tom Berenger ska (han är verkligen skitsnygg!) vilket är lätt att glömma eftersom han nuförtiden ser ut som en tolvårig kinesisk porslinsdocka i ansiktet.

Den kvinnliga promillen av filmen utgörs av en död Mary i tillbakablickar samt Jenny (Polly Walker), sköterskan på torken. Den sistnämnda är en karaktär som med lätthet kunde ha strukits ur manus och därmed sparat in en månadslön till produktionsbolaget.

Men…på riktigt….det här är inte en så värst bra film men gillar du Stallone så se den. Det tillhör liksom allmänbildningen.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.

Publicerat

Tävling: Sylvester Stallone 65 år!

För 65 år sedan (på ett ungefär) födde en körsångerska och astrolog vid namn Jackie en skrynklig  liten pojke på ett sjukhus i Hell´s Kitchen, New York. Pappan, den italienske frisören Frank, fanns vid hennes sida den där sommardagen när världen aldrig mer skulle bli sig riktigt lik.

Pojken fick namnet Sylvester Gardenzio Stallone och hade han bott i Sverige hade han om två veckor kunnat fira att han fyller folkpensionär.

6 juli fyller mannen i fråga 65 år och jag kan inte riktigt fatta det och med tanke på hur han ser ut nuförtiden så vet jag en som inte VILL fatta det: han själv.

Men en tuffare pensionär än Sylvester Stallone får man leta efter så visst måste han firas! Han måste firas med bomber och granater, med kastade knivar, med sliskiga tårtor i tusenmiljarders våningar OCH med en TÄVLING med dom mest häpnadsväckande priser (åtminstone som JAG kan tänka mig).

Jag har plockat ihop två vinstpaket som gör mig själv grön i ansiktet av avund. Vinnarna har detta att se fram emot:

1:a pris är:

  • Rambo-trilogi-boxen med First Blood, Rambo – First Blood part II och Rambo III på DVD
  • En stort Stallone-fat i porslin handmålat speciellt för denna tävling av Fegus Design (perfekt att ha i soffan och lägga filmmackorna på hälsar konstnärinnan, som är jag, hihi).
  • Boken ”Sly Moves – My proven program to lose weight, build strength, gain will power and live your dream” skriven av Sylvester Stallone himself
  • Ett Rocky-vykort med Stallones autograf (antagligen inte äkta vara men snyggt ändå)

2:a pris:

  • Filmerna Daylight och D-Tox i en dubbelpack (DVD)
  • En tuff Cobra-stickers
  • En tygväska med Stallones berömda citat: ”Rambo isn´t violent. I see Rambo as a philanthropist”
  • Ett Rocky-vykort med Stallones autograf (antagligen inte äkta vara men snyggt ändå)

Det som krävs för att ha chansen att vinna detta megasuperduperstallonepaket är att klia geniknölarna och sen svara rätt på fem frågor som handlar om den nyblivna tokdeffade machopensionären. Skicka sedan rätt svar till sly65@fiffisfilmtajm.se. Den 6:e juli koras vinnaren och då blir det stämsång, Rambocake och grattisbox med Rockyhandske i magen.

Är du redo? Vill du vinna? Ladda med sportdryck och bananer för här kommer frågorna.

Fråga 1. Att Sly är känd för sitt sluddrande och ibland knappt hörbara tal vet alla som någon gång sett en film med honom. Men vet du varför han pratar så konstigt?

1. Han fick för många smällar mot huvudet när han tränade boxning som tonåring.

X. Det hände en olycka när han föddes där en elak pincett var boven i dramat och nervtrådar i ansiktet blev förstörda och förlamade tungan, kinden och delar av underläppen på honom.

2. Han pratar egentligen normalt, sluddret är bara en gimmick.

 

Fråga 2. 2010 samlade Sly ihop en massa  gamla och jättegamla skådespelarvänner för att göra filmen The Expendables. Redan för flera år sedan sa han ”I´m  expendable!” i en av sina mest kända filmer. Vilken?

1. Rocky II

X. Rambo – First Blood part II

2. The assassins (Dödligt möte)

 

3. Sly är pappa till fem barn, alla med namn som börjar på samma bokstav. Vad heter dom?

1. Jock, Jack, Jordan, Jackie och Jessie.

X. Sage, Seargeoh, Sophia, Sistine och Scarlet.

2. Aaron, Anne, Abel, Ashley och Arnold.

 

 

4. Sly har regisserat en film som många tycker är ganska otypisk honom. Vilken?

1. Look who´s talking med Bruce Willis

X. Staying Alive med  John Travolta

2. Anklagad med Jodie Foster

 

 

5. Sly har blivit nominerad till så många Razzie Awards att jag knappt orkar räkna (det är alltså ett pris som delas ut till dom sämsta filmerna/skådisarna/regissörerna varje år).

Men istället för att fokusera på trams vänder jag på steken och frågar: Hur många Oscars har Sly blivit nominerad till?

1. En.

X. Två.

2. Skojar du? Ingen såklart.

 

Lycka till!

Publicerat

CLIFFHANGER

Efter att ha sett High lane/Vertige ungefär samtidigt gav det Filmitch och mig blodad klättrings-filmstand.

Med brutal höjdskräck har vi båda nu tagit oss an bergsklättrarfilmen nummer ett, den gamla godingen Cliffhanger.

För mig är den här filmen lika enkel att summera som mattetalet 1 + 2 = 3.

1 = Sylvester Stallone är bergsklättraren Gabe Walker. Han beger sig till Klippiga bergen för att rädda överlevande från en flygkrasch, folk som inte är vanliga människor i nöd utan elakingar, terrorister som jag egentligen bara vill ska dööööö så hårt och tufft som möjligt och till slut får jag över Gabe på min sida.

2 = Sylvester Stallone har stora starka biceps, linne och tajta småbyxor.

3 = Cliffhanger är en skitbra film!

Ibland är det inte svårare än så.

Sylvester Stallone är vältränad som en uv på anabola. Michael Rooker ser som alltid läskig ut. John Lithgow användes som läbbig bad guy i en hel del filmer på 90-talet där denna filmen, Cains många ansikten och Ricochet i mina ögon klassas som dom bästa. Dom senaste åren har han fått sin månadslön från TV-serier som Tredje klotet från solen (är det NÅN som gillar det där?) och Dexter (som jag inte sett ett endaste avsnitt av, än).

Actionscenerna i filmen var av WOW-typ när det begav sig men dom håller förvånadsvärt bra fortfarande. Hela filmen är som en svindelpirrning i bröstkorgen för det här är riktigt odödlig 80-tals-underhållning.

Att filmen inte får full pott betygsmässigt beror på längden. Ibland har den betydelse men det är inte ofta jag neggar för att den är för lång. Men i det här fallet är den det. En tio-tolv minuter ungefär.

Filmitch tyckte såhär.

Publicerat

Woody Allen-helg: Bananas

Ja, okej, det här är inte en av Woody Allens starkaste rullar. Det är inte ens en stark rulle. Den är faktiskt så pass dålig att det i mina ögon inte känns som en Woody Allen-film men jag kan liksom inte missa straffsparken mot öppet mål: Sylvester Stallone är ju med!

Han är med så lite i filmen att han knappt är omnämd på Imdb men på min Stallone-VHS-hylla står Bananasfodralet tveklöst och stolt.

Woody Allen som soldat för tankarna till Lasse Åberg i Repmånad och det är inte heller en film jag tycker är särskilt bra om, men å andra sidan, Stallone i rollistan hade kanske fått upp mina ögon för den filmen också?

Helt ärligt är filmaffischen rätt missvisande då jag tycker den för tankarna till en skön 70-tals komedi men visst, den har sina roliga scener, men dom är lätträknade.

Självklart lyckades Woody ge sin dåvarande flickvän/fru Louise Lasser den kvinnliga huvudrollen, vilket verkar vara populärt för manliga regissörer att göra. Det kanske är enklast för husfridens skull men det är inte alltid det bästa för att höja en films kvalitéer.

Publicerat

Topp 10: Världens bästa öppningsscener

Det händer ibland att jag har cravings efter en speciell film precis som jag kan ha efter andra grejer, ja, choklad, lakritsshots och sånt.

Är det choklad jag vill ha och öppnar en chokladask så har jag svårt att ta en bit och stänga locket, men vill jag se en film men har ont om tid så funkar det i vissa fall att sätta på filmen och bara se öppningsscenen, i alla fall om den är tillräckligt bra.

Efter att ha läst 10-i-topp-listor med just öppningsscener hos Filmitch, Royale with cheese, BlueRoseCase och Voldo (som är påhittaren till hela idén från början) blev jag sugen på att gnugga mina grå och göra en egen.

Det finns många bra, många jättebra och en handfull helt fenomenala. Jag har säkerligen glömt några, jag har valt bort vissa men gällande topplistan har jag enbart gått på kärlek, magkänsla och mängden ståpäls på både armar och ben.

Vill du se öppningsscenen, klicka på filmtiteln.

1. Cobra
Jag tror inte ens Barry White kan bräda Sly´s sängkammarröst i det här introt.
Okej, Barry White är död men hade inte fixat det även om han var vid liv. Det blir liksom inte tuffare än såhär.

 

 

 

 

 

2. Gudfadern.

Det tar en sekund att komma i Corleone-mode.
EN SEKUND!

Filmmusiken, typsnittet på förtexterna, lyckokänslan i magen av att än en gång få se en av världens bästa filmer (detta gäller både Gudfadern och Gudfadern II som faktiskt är ÄNNU bättre än ettan).

 

 

 

 

3. Rocky IV
Wohooooooo!
Jag bara dööööööör så bra är det!!

 

 

 

 

 

4. Terminator 2
Det är ingen slump att den här öppningsscenen finns med på dom flesta såna här listor. Den ger ju hurven långt ner på vaderna.

 

 

 

 

5. Lejonkungen
När jag såg Lejonkungen allra första gången på premiärdagen på plats i Hollywood då grät jag som ett barn åt öppnings-scenen. När det liksom säger ”poff” av det där dova ljudet och sen kommer titeln upp mot den svarta bakgrunden, ja, det blev för mycket för mig, tårkanalerna typ brast!
Å andra sidan spelar det ingen roll om jag ser filmen fem gånger eller tio eller femton, jag blir alldeles tårögd varenda gång och ja, herregud, nu minns jag tjejen som sjöng den där låten fast på svenska (En värld full av liv) på ungarnas dop också….varför tänkte jag på det nuuuuu…..uuuäääääk. Måste snyta mig.

 

6. Magnolia
Jag vet inte om det går att berätta mer på så pass få minuter än vad Paul Thomas Anderson lyckas göra i Magnolias öppningsscen.

 

 

 

 

7. Reservoir dogs
Coola killar i snygga kostymer och smala svarta slipsar går i slowmotion till ball musik. Tarantino kan sin pryl!

 

 

 

 

8. Det stora blå
Precis som med introt till Gudfadern så behövs det inte många sekunder för att jag ska hamna i Det stora blå-världen och vilja stanna där. Den här öppningsscenen sätter mig nästan i trans och jag önskar mig ett direktnummer till Air Sicily.

”Roberto and an elevator, isn´t that enough?”

 

 

 


9. Hajen
Läskigt nåt så inihelvete. Och simpelt. Och nyskapande. Och, nä, jag vill verkligen inte bada utomhus mer.

 

 

 

 

 

 

10. Men in black
Danny Elfmans musik och en galen kameraåkning kittlar min fantasi så jag får utslag i hypofysen.

(Börja 2 min in i klippet.
Såg nu att introt är från MIB 2 men jag hittar inte introt från första filmen, fast det är den jag menar.)

 

 

Sen finns det tre eviga favoriter som är så klockrena att dom egentligen spelar i en egen liga i respektive genre och därmed inte får glömmas bort: Seven, Dum och dummare och Hulken.
Jag ÄÄÄÄLSKAR Hulken!!

Publicerat

FIRST BLOOD

En ensam krigare, en loner utan familj, utan mening och mål hamnar i en liten stad. Han är där för söka upp en gammal vän men vännen visar sig vara död och den ensamme mannen blir än mer ensam.

Den ensamme mannen ser inte ut som alla andra, han är en udda filur och både du och jag vet hur udda filurer blir bemötta i små inskränkta städer. Det pratas skit, det sprids rykten, det gaddas ihop sig och blir det inte sverigedemokrater av urinvånarna så blir det i alla fall omänskliga utfrysare och mobbare som gör minsta viskning till en sanning.

Byhålans polis är inget undantag. Han gör allt som står i hans makt – och lite till – för att jaga ut den ensamme mannen ur staden. Men den ensamme mannen är inte vilken man som helst, han är vietnamveteran, han är John Rambo och när han får nog då ÄR det nog.

First blood är filmen som stoppade in Sylvester Stallone i mitt hjärta och tejpade igen det med hårdhomogaffa. First blood är en actionfilm som befinner sig i den absoluta toppen av listan bestående av världens bästa filmer – alla kategorier.

Jag saknar ord. Jag är bara kär. Det finns inget negativt att skriva och SATAN vad skönt det är ibland.

Publicerat

RHINESTONE

I dagar som denna är det inte helt enkelt att vara ”Stalloneofil”.

Efter den inte alltför genomsköna insatsen i The expendables får jag försvara honom som ett mobbat barn i en sandlåda, men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda.

Jag minns hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när han var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen för att skådespela.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden. Men jag har soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco, Forever young med Alphaville eller vad som helst med ABBA) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Men, alltså, titta på det här knastriga klippet.
Är det inte stor och njutbar komik så säg?

 

Publicerat

THE EXPENDABLES

Det här är en hård nöt för mig att knäcka.

The expendables är utan jämförelse den svåraste filmen hittills för mig att recensera och jag ska försöka förklara varför.

1. Jag har sett fram emot den här filmen sen jag hörde första knystet om den. Det var flera år sedan.

2. Jag har älskat Sylvester Stallone sen jag lärde mig stava till italian stallion.

3. The expendables saknar en av hörnstenarna i det som kallas film, nämligen ett manus skrivet för åskådare med ett IQ över 2.

4. Sylvester Stallone har både skrivit manus och regisserat filmen.

Så, hur gör man? Hur sågar man sin forne filmstjärneidol jäms med fotknölarna på ett kärleksfullt och konstruktivt sätt?
Ja, det är väl bara att säga precis som det är antar jag: The expendables är en riktig skitfilm.

Den är så usel att Sliver känns som Den gröna milen i jämförelse. Det som skulle vara ett kärt återseende av actionshjältarna från min uppväxt känns mer som en varningsfilm från Socialstyrelsen som borde visas i väntrummen hos samtliga plastikkirurger i hela västvärlden.

Vi snackar tuffisar här, tuffa karlar med många gröna dollars på banken, karlar med koll, karlar med assistenter och agenter och managers men ÄNDÅ finns det ingen som kan säga STOPP PÅ BELÄGG och få dom att fatta att det inte är speciellt MANLIGT att vara 64 år och ha porslinsansikte, att det inte är speciellt hårt att bygga på underkäken så man ser ut som som Gaston i Skönheten & odjuret och att det inte är speciellt macho att spruta läpparna fulla med nervgift så dom putar ut mer än på Linda Rosing och hon den där Olinda, samtidigt.

Det finns liksom nåt som inte går att köpa för pengar och det är att åldras med värdighet och det är nåt som varken herr Stallone, Willis, Schwarzenegger eller Rourke kan stava till.

Det tar ett tag att vänja sig vid synen av Stallones brutalt ådriga, uppumpade underarmar och en kropp som känns totalt fullsmockad av ryssfemmor och en cocktail av diverse tillväxthormoner. Fan, han är lika gammal som min pappa (ja, mamma med för den delen) men efter ett tag när jag hackat mig igenom plasten känner jag mig som hemma igen. Det känns som förr i tiden och jag förstår varför filmen blev av, jag fattar vitsen.

Sylvester Stallone visste säkerligen vilka polare han ville ha med i filmen och han skrev antagligen rollerna utifrån vem som skulle spela dom. En figur som Gunnar Jensen, en blindgalen stor blond viking, kan inte ha blivit skriven med nån annan än Dolph Lundgren tankarna. Den lille snabbe asiaten Ying Yang, vem skulle spela honom om inte Jet Li? Sen finns det ju några jag saknar. Jean-Claude van Damme, Carl Weathers och Steven Seagal för att ta några exempel.

Mitt enda sätt att hantera den här filmen är att se den som en återträff. Jag ser den som en reunion, men inte av en högstadieklass utan av ett gäng moppepojkar som nu inte längre behöver skruva hoj i någon förälders skumt belysta garage för nu har det kommit nån med en stor låda pengar och orden ”Gör vad faaaan ni vill me´rom” och det är precis vad snubbarna har gjort.

I The expendables låter pistolerna lite högre, maskingevären tuggar ammunition lite fortare, bomberna sprängs lite maffigare och dummisarna dödas lite klafsigare. Däremot räckte nog inte pengarna till skyddsglasögon för filmfotograferna verkar ha stått en bra bit ifrån och zoomat järnet, för sällan har jag sett så mycket hård action i sån närbild att jag egentligen inte får se ett skit.

Jag har ingen aning om vem som dör, vem som slåss med vem, vart blodet kommer ifrån, varför den där kniven är där just nu och hur dom där kunde ramla in från taket, för allt är så nära att en lupp inte hade fått mig att komma närmare.

Hur mycket jag än sitter där i biostolen och motorsågar filmen medans jag tittar, hur mycket jag än hånskrattar åt dom där männen som ska vara så ofantligt manliga men som ser ut som gamla tanter som ska på tebjudning i ansiktet ja, hur mycket jag än vill kunna motstå det här så kan jag det inte.
Jag njuter, jag fnissar, jag ler för The expendables är inte bara den här filmen, det är känslan som finns kvar av ett par decennium då dessa män faktiskt var dom tuffaste grabbarna som fanns.Så jag lägger huvudet på sned och låter dom tro det.
Jag har fått vad jag betalade för. 95 spänn för 103 minuter nostalgi är inte fy skam men just i fallet som rör dessa inblandade skådespelare så stämmer faktiskt floskeln det var bättre förr.

Filmens betyg:

Att se Sylvester Stallone på bioduken igen:

Publicerat

COP LAND

Copland utspelar sig i Garrison, New Jersey. Det är en liten småstad, en lantisidyll, en lillebror till den stora staden alldeles i närheten: New York.
Garrison är alltså lite som…Gnesta.

I Garrison bor ett stort antal hårdnackade poliser som vill få lite lugn och ro på fritiden och glömma bort sitt distrikt på andra sidan Hudsonfloden. Men där poliser flockas flockas även bus och poliser är också människor med skavanker som tar tveksamma beslut och poliserna i Garrison är inget undantag.

Två ungdomar dödas av en polis och internutredaren Moe (Robert DeNiro) är en smart kille med vakna ögon och huvudet på skaft. Han fattar att Garrison är en skum jävla håla och ber Freddy Heflin (Sylvester Stallone) som är sheriff i Garrison, om hjälp.

Freddy är en trivselviktare, en snälliskonstapel med en ryggrad av slime som inte fick diplom i nejsägarkursen, men ju mer Moe gräver och ju mer dynga som kommer upp till ytan, ju mer förstår Freddy att han måste välja sida. Vill han vara en bra och rättrådig polis eller en polisstruts som gräver ner huvudet i sanden?

Många som sett Copland hävdar att det är Sylvester Stallones bästa skådespelarinsats någonsin. Antagligen beror det på att han gick upp 25 kilo för rollen, men att våga tjocka på sig och vara en bra skådis är inte samma sak i mina ögon. Se Renee Zellweger om du inte tror mig.

Sylvester Stallone ÄR sjukt bra och väldigt trovärdig som sheriff-Freddy, det är han, men det är han i kombination med Harvey Keitel, Janeane Garofalo, Robert DeNiro, Peter Berg, ingen-kan-se-elakare-ut-än-jag-Ray Liotta och bara-Ray-Liotta-kan-se-elakare-ut-än-jag-Robert Patrick som gör att filmen blir riktigt RIKTIGT bra.

James Mangold har både skrivit och regisserat filmen och följde upp denna polismaffiarullesuccén med så vitt skilda filmer som den romatiska komedin Kate & Leopold och Johnny Cash-rullen Walk the line.

Som ”Stalloneiofil” är det en alldeles ny upplevelse att se honom som en Freddy istället för de mer tuffa filmförnamnen John, Gabe, Frank, Ray, Judge och Kit jag är van vid. Men nu blev det Freddy och är han inte kramvänlig som en bumbibjörn i den här filmen så säg?

Publicerat

ROCKY IV

I dessa tider när Dolph Lundgren är lika het som ryggen på en strandsovare vid Barriärrevet känner jag att det är dags att gå tillbaka till rötterna och skriva om när det VERKLIGEN begav sig.

Javisst, nu gör Dolph TV-historia och visar prov på extremt tilltalande självironi, men det fanns en tid i världen då han var störst. Han var elakast. Han var Ivan Drago.

Den fjärde filmen om boxaren Rocky Balboa (Sylvester Stallone) börjar med att Rockys bäste vän Apollo (Carl Weathers) dör under en uppvisningsmatch mot den stenhårde ryssen Ivan Drago. Rocky bestämmer sig för att hämnas Apollos död genom att utmana Drago på en sista match. Matchen blir i Sovjet, det är kallt, det är kargt, det är öst mot väst, det är långt och stor blond man mot en ettrig liten latino. Det är ryssfemmor och anabola mot oldschoolträning i obygden och det är Survivors ”Eye of the tiger” i bakgrunden.

Sylvester Stallone har skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Han ville att den slutgiltiga matchen skulle bli så autentisk som möjligt och sa därför till Dolph att boxas precis som om det varit en riktig match. Och Dolph boxades! Det slutade med att Stallone fick revbensskador och högt blodtryck.

Det här är en av mitt livs allra största filmögonblick.
Jag faller som en fura, jag fullkomligt älskar det här!

Filmitch tyckte inte alls lika bra om filmen, läs hans recension här. Och kommentarerna.

Publicerat

RAMBO

Visste du att det är tack vare en svensk som Rambo heter Rambo?

Göteborgaren Peter Gunnarsson kom från Ramberget på Hisingen och 1640 åkte han över till Amerika för att börja sitt nya liv. Med sig hade han enligt historieböckerna ett äpple (ja, eller flera, det förtäljer inte historien) som han vid ankomst till Nordamerika kallade för ramboäpple för att återknyta en smula till sin födelsestad.

När sen författaren David Morrell skulle hitta på ett lämpligt namn till sin superkrigis blev han inspirerad av namnet på detta äpple och så föddes John Rambo, en av de coolaste snubbarna i filmhistorien.

I första filmen om vietnamveteranen John Rambo, First Blood, blir han orättvist behandlad av den vidriga polisen Brian Dennehy. I Rambo – First Blood part II åker Rambo tillbaka till Vietnam för att leta upp krigsfångar och i Rambo III slåss han på sedvanligt machomanér med hela den sovjetiska armén när han ska frita din gamle polare överste Trautman (Richard Crenna) som sitter i fångläger i Afghanistan.

I den fjärde filmen har Rambo dragit sig tillbaka i Thailand som så många andra moderna människor nuförtiden. Han försörjer sig som fiskare och när han lullar runt där vid floden märker han att många av människorna som passerar på sin väg in i Burma aldrig återvänder. Det, och bara det, får John Rambo att ana oråd och att svika sitt antivåldslöfte. Det finns ett världsproblem att lösa och John Rambo är självklart fixarlasse och nu väntar jag ivrigt på var han ska ta vägen i Rambo V: The Savage Hunt som enligt mina källor ska komma 2011.

Rambo är den enda av Rambo-filmerna Sylvester Stallone regisserat själv. När det gäller Rocky-filmerna har han regisserat alla utom den första. Det många inte vet är att Stallone även regisserat monstersuccén Staying Alive när John Travolta tog på sig dansmackorna igen som Tony Manero efter brottarhiten Saturday night fever.

Så han kan han, Stallone. Han kan mycket mer än konsten att döda brutalt på olika vis även om han visar det 236 gånger i denna film vilket ger en snittdödlighet på 2,59 döda/minut.

Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Ibland.

 

Publicerat

DEMOLITION MAN

Otaliga är de gånger då jag befunnit mig på någon av världens Planet Hollywood-restauranger och bett om bordet ”straight under the glassbox with the naked Sylvester Stallone”.

Otaliga är de gånger då kyparen lett i mjugg, svarat ”Yes, mam” och visat mig till rätt plats där jag sen satt mig, ätit Ceasarsallad, druckit världens godaste vaniljshake ur sugrör, tittat i taket och försökt urskilja ett vad som var så speciellt med the Italian Stallion.
Men det går inte att se ett skit.

Glaslådan är hämtad ur filmen Demolition man där supersnuten John Spartan (Stallone) blivit nedfryst som straff för ett brott (han inte begått) för att i framtiden tinas upp och fortsätta göra nytta.

2036 är året då han återkommer till jordelivet, liksom hans antagonist Simon Phoenix (Wesley Snipes), superskurken som Spartan satte dit och som straff blev även han nedfryst. Phoenix är så ond så ond, hackar ur ögon ur folk och har sig och har blonderat hår och allmänt galen blick. Hu vad han är ond.

Framtidens Los Angeles är ett tämligen intressant ställe med miljövänliga bilar, ständig övervakning och mycket låg brottslighet. Minsta svordom bötfälls.

Spartan får en kvinnlig kollega när han återinsätts i poliskåren, Lenina Huxley (Sandra Bullock). Tillsammans måste dom hitta Phoenix innan han gör fler otyg.

1993 var Demolition man bland det ballaste som visats på bio, så är det inte nu, långt därifrån. Däremot håller den faktiskt förvånadsvärt bra fortfarande. Filmen är fyndig, det är många genomtänkta detaljer, den är bitvis rätt fnissrolig och manusförfattaren har ett rätt intressant sätt att se på framtiden och nya uppfinningar.

En film som innehåller tre riktigt sköna filmstjärnor, varav en naken, måste premieras.