Polisen Cristofuoro (Russell Crowe) sköter sin svårt sjuka fru i hemmet. Han har inte så värst mycket att leva för och tycker att livet är en rätt sorgsam skapelse.
För några år sedan var han med om att sätta dit en tonåring för mord på sina föräldrar. Nu är tonåringen Eric (Jon Foster) inte tonåring längre och har precis blivit utsläppt från fängelset. Cristofuoro har en stark magkänsla att Eric är en presumptiv seriemördare och inte alls är ”botad” av tiden i fängelse så han bestämmer sig för att leta upp Eric och kolla lite vad som står på, vilket leder till en liten roadmovie i skuggan av Erics röda Volvo.
Samtidigt är 16-åriga Lori (Sophie Traub) hemligt förälskad i Eric och bestämmer sig även hon för att leta upp honom nu när han är en fri man. För dom har träffats förut och hon vet mer om honom än han någonsin kan ana. Men hur mentalt frisk är Lori – egentligen?
Början av Tenderness känns som en vanlig lågmält snigeltempodrama med Russell Crowe i bruna kläder som ”spännande affischnamn”. Ju längre filmen fortskrider ju mer drar den mot psykologiskt drama, men i mina ögon når den aldrig fram nånstans. Filmen känns som den vill vara nån form av indiethriller, men jag förstår helt ärligt inte existensberättigandet hos denna film. Den kan omöjligt göra någon tillfredställd.
Russell Crowe är som vanligt en karaktärkskameleont. Här ser han ut som William H Macy, han har samma hållning som William H Macy och han pratar som William H Macy och hur begåvat det än är så hjular jag inte genom lägenheten i pur glädje direkt.
Jag förvånade mig själv med att se klart filmen, men jag ville så gärna tro att det skulle komma en twist på slutet och att det skulle vara en twist värd att minnas. Så blev det inte. Inte det heller.
