Det började med Michael Keaton som Batman i två serietidningsgrafiska filmer av Tim Burton. Sen tog Val Kilmer på sig masken i spektaklet Batman Forever och efter det var det George Clooneys tur i det skrattretande ”gaydramat” Batman&Robin.
Sen fick Christian Nolan dirigentpinnen, handplockade Christian Bale rollen som Batman och lyckades få hela serietidningskänslan försvann i Batman Begins. Jag tycker verkligen extremt illa om Batman Begins.
När Nolan och Bale sen skulle göra en uppföljare fick jag nästan kväljningar. Kroppen skrek NEEEEEEJ och jag kände bara att det här var en film jag gärna kunde hoppa över. Heath Ledger fick rollen som Jokern och såg ball ut på bild men vadå? Vem skulle inte se ball ut i den sminkningen?
Sen dog Heath Ledger, alldeles för ung och alldeles för onödigt och filmen fick en hausse av Guds nåde. ALLA pratade om The dark knight och ALLA älskade den, den fick oscarsnomineringar jag inte fattade ett skit av och härhemma satt jag med en djup skeptisk rynka mellan ögonen.
Men…jag kunde inte hålla mig längre. Jag såg den och jag satt blixtstilla i soffan, jag blinkade inte på 152 minuter.
The dark knight är en sjukt bra film! Sjuuukt bra!
Jag kommer aldrig att bli ett fan av Christian Bale men han funkar som Batman, sina vassa tänder till trots. Heath Ledger fick postumt en Oscar för sin roll som Jokern, ett pris han med hundra procents säkerhet fått även om han inte dött. Den rollprestationen är omänskligt bra! Han ger en mänsklighet till ett fullblodsmonster – gör om det om du kan.
The dark knight har mer serietidningsestetik än Batman Begins och det tackar och niger jag allra ödmjukast för. Jag får 300 i puls från första sekunden och när filmen är slut vill jag bara se den igen. Och igen.
Det retar mig att Heath Ledger är död men det glädjer mig att han hann göra detta mästerverk innan han reste vidare.
