Julia (Sigourney Weaver) lever ett gott liv. Hon har en älskvärd man, en fin son, en liten gullig dotter, ett bra jobb, ett fint hus och hon har börjat få fart på jazz-sjungeri-karriären. Vad mer kan en kvinna behöva? Vad mer kan en kvinna längta efter när hon sitter i lekparken och tittar på sin dotter som klättrar, gungar och skrattar?
Klipp.
Det har gått 16 år. Av allt det Julia hade har hon endast jobbet kvar – och en son som väntar barn med sin blivande fru. Den där dagen i lekparken för 16 år sedan förändrade allt. Dottern försvann bland gungorna och klätterställningarna och hittades aldrig. Julia tittade bort några sekunder och det räckte. Livet förändrades i ett nafs och självklart blev det aldrig som förut igen.
När Julia av en slump gång på gång springer på och hjälper Louise (Kate Bosworth), en trasig tjej som bor på gatan, tänds många hopp: hoppet att kanske få se sin dotter igen, hoppet att Louise kanske till och med ÄR den försvunna dottern och hoppet att kanske få må så bra igen att livet blir värt att leva.
Det bästa med The girl in the park är att den handlar om människor som både beter sig som och ser ut som människor. Människor som i olika situationer faktiskt gör fel, beter sig illa, är utseendemässigt fula, säger fel saker. Det är skönt. Hade det inte varit så hade detta drama blivit fullomligt menlöst. Nu tittar jag gärna och gör inte direkt vågen när filmen är slut, men det var sevärt och vettigt och Sigourney är Sigourney och även om hon i dom flesta filmer spelar just Sigourney mer än rollfiguren så räcker det långt.
Och vem är bättre än Kate Bosworth på att spela den ”vanliga tjejen”? Hon är befriande ordinär till utseendet, det är knappt jag känner igen henne mellan filmerna hon gör och det är bra. Det finns alldeles för få unga skådespelartjejer i Kate Bosworths fack och för många Lindsey Lohan-wannabees. Lindsey Lohan herself är en av dom och bara det är en för mycket.
