Är man i fel sinnesstämning för att se en film kan en film, hur bra den än är – egentligen, bli en flopp. Precis samma sak är det tvärtom. En riktig skitfilm kan växa till en liten favvo bara för att man just den dagen känner för att se just den typen av film.
Skäckfilmer är den svåraste typen av film att se när man inte är på topp, tycker jag. Istället för att bli rädd eller känna mig underhållen blir jag bara förbannad och mår illa.
The hills run red är en sån typ av film. Jag vet inte om jag såg den helt fel dag eller om den faktiskt bara är FÖR JÄVLA ÄCKLIG, det kan definitivt vara en kombo.
En något enkelspårig och egocentrisk kille har gett sig fan på att leta upp regissören till en kultskräckis som under mystiska omständigheter ”försvunnit”. Han vill hitta regissören och se filmen, det är hans mål. Hans ENDA mål vad det verkar. Han skiter i flickvännen och han behandlar sin bästa kompis som luft. En del skulle säkert beskriva honom som resultatinriktad och koncentrerad, jag tycker bara han är en jubelidiot.
Han lyckas hitta regissörens dotter som också hade en roll i filmen. Hon jobbar nu som stripteasedansör och är rätt hård på droger och motvilligt hjälper hon honom in i den splatterfilmsvärld där han tror sig vilja vara, men ja, jag tror han ångrar sitt val rätt brutalt.
The hills run red är extra allt, av allt. Redan under förtexterna kände jag att ”Nä fy fan, det här fixar jag inte idag” och det är något som aldrig händer mig. Jag är inte kräsmagad, men det här är saftigt, det är klafsigt, det är äckligt, det är blodigt. Jag avskyr mördande män med mask normalt sett och mördaren här är bortom den där ”normala” masken.
Hela filmen är äcklig. Inte ett dugg läskig, inte spännande, bara geggig och sjuk.
