Att titta på The host är som att åka världens ballaste berg-och-dalbana med Lars Norén bredvid sig. Nu tänker jag mig en sån där berg-och-dalbana gjord i trä, en sån som vobblar av både friktion och blåst och som det känns att spikar, skruvar och muttrar lossnar på hela tiden.
I vagnen framför sitter Steven Spielberg och skrattar sig hes och i vagnen bakom samsas partihöjdarna i Fi som inte vet om dom ska fnissa sig kissnödiga eller gråta blod.
The host är ingen enkel film att recensera. På ytan är det en simpel mosterfilm, i mellanskiktet en lättsam action och på djupet råsvart humor och genusvridet familjedrama och alltihop är packeterat i ett skitsnyggt fodral fullt av berättarglädje.
Om jag hade varit korean hade jag säkert förstått lite mer exakt HUR kul den här filmen är, nu förstår jag inte riktigt allt men skrattar ändå. Om jag hade varit korean hade jag antagligen kunnat förutse vissa delar av handlingen som jag som västerlänning inte köper, men jag tittar och blir både förbannad och förvånad. Om jag hade varit korean hade jag varit jättestolt över regissören Joon-ho Bong som då hade varit min landsman. Tjohoo, liksom! Jag vill åka IGEN!
