Kategori: thriller

Publicerat

TOLKEN

Sylvia Broome (Nicole Kidman) är duktig på språk. Hon jobbar i FN-högkvarteret i New York som tolk av Ku, ett språk som pratas i ett afrikanskt hittipåland som heter Matobo.

Det låter schysst och helt grammatiskt rätt när hon pratar, det gör det. Å andra sidan är det rätt svårbedömt rent linguistiskt, men i mina otränade öron skulle det kunna vara ett existerande språk. Men det är det inte. Ja, nog om detta, så jädra viktigt är det inte.

En kväll har i alla fall Sylvia glömt sin väska och när hon ska hämta den i sitt bås hör hon av misstag en viskande konversation på detta afrikanska språk och två personer som pratar om att någon ska dö. Mördas. Den som ska dö är Matobos president Edmond Zuwanie och tanken är att det ska ske under hans besök i FN.

Secret service blir indragen med specialagent Tobin Keller (Sean Penn) i spetsen. Han ska utreda hotbilden och luska ut Sylvias trovärdighet och han lyckas gräva upp en hel del hemligheter om henne men vilka det är skriver jag inte här.

Tolken är en potent politisk thriller, hur kan det bli annat med Penn och Kidman framför kameran och Sydney Pollack bakom? Den är spännande på ett såntdär intelligent sätt, så jag sitter i soffan och känner mig lite bättre, lite smartare och lite mer intellektuell än grannen (som jag hör tittar på Fast and the furious för tusende gången).

Det här är en thriller som med beröm godkänt fungerar även för en omtittning. Det är inte alla thrillers som klarar det. Sen vill jag ge ett oväntat plus i kanten för Nicole Kidman. Det finns ingen, ingen, INGEN som kan uttala Zuwanie lika vackert som hon. Det är värt att se filmen (igen) bara för att få uppleva det.

Publicerat

Knight and day

En actionfilm med Tom Cruise i huvudrollen är sällan genomtråkig, för att inte säga aldrig.

Cameron Diaz gör sällan ett genomuselt jobb, bortsett från lågvattenmärket Charlies änglar 2 som inte är nåt annat än en kompostrest från helvetet om någon frågar mig.

I Knight and Day spelar dom mot varandra. Cruise är Roy och Cruz är June och storyn känns lite som en såndär teckning där en person ritar huvudet på en gubbe och sen viker pappret, sen ritar nästa person nacken och viker pappret och nästa ritar överkroppen, nästa underkroppen, nästa benen och den sista fötterna och sen viker man upp pappret och ser hur gubben blev. Jag kan väl säga att handlingen inte är helt…kosher. Helt ärligt så hänger jag inte riktigt med, jag förstår inte allt, men det är egentligen lite skit samma.

Tom Cruise är manligt lugn och trygg i varenda situation hur mycket det än smäller, pangar och skjuts runt omkring honom. Cameron Diaz är andfådd, skrikig och flamsig precis som en tjej ”ska” vara och filmen, hur är den då? Ja, den är väl precis vad jag förväntar mig av något som släpptes som en sommar-blockbuster – lagom hjärndöd underhållning för en trött kväll men så hiskeligt bra vet jag inte om den är. Ganska medioker faktiskt.

Cruise och Cruz funkar däremot bra tillsammans. Det hade varit kul om dom varit gifta och lagt till varandras efternamn efter sina egna. Ungefär lika kul som om Glenn Close och Glenn Hysén gifte sig. Då skulle båda heta Glenn Hysén, eller om man tänker lite mer modernt: Glenn Close.

Publicerat

Henry – en massmördare

Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.

Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.

Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.

Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.

Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.

20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.

Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.

Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.

Jag är aningens mer luttrad nu.

Publicerat

SEVEN

Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister ”Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.

Publicerat

NÄTET

Efter att ha varit borta ungefär en månad från Sverige och besökt både annorlunda och ganska outvecklade delar av världen landade jag en höstdag 1995 på Australiens västkust, närmare bestämt i Perth.

På gångavstånd från motellet där jag bodde fanns en gammal biograf, en sån som i känsla påminde om biografen Röda Kvarn som låg på Biblioteksgatan i Stockholm innan nån med hela byxan full med stålars och sjuklig drift efter mer beslutade sig för att bygga bort bion och öppna ett fucking jävla shoppingcenter istället.

Nåväl. Efter att ha varit ociviliserat skitig ett antal veckor och levt på nudlar och mangojuice var det som att återerövra mitt liv att befinna mig i Perth.
Jag hade en dusch, jag hade inte saltvattensvid i ögonen dygnet runt, jag såg inga gekkoödlor på sovrumsväggen det sista jag gjorde innan jag somnade och det första jag gjorde när jag vaknade. Folk pratade så jag förstod, det fanns min barndoms favoritgodis i butikerna (The musketeers. Satan vilken nostalgichock och vad många jag åt!) och som sagt, en bio på nära håll.

Första kvällen var det nån kultfilmskväll och dom visade Bernardo Bertoluccis The conformist från 1970. Jag satt där och tittade men var mer fascinerad av dom röda tunga sidendraperierna än av filmen. Kvällen efter var det nya affischer utanför entrén. The net med Sandra Bullock. Hela tarmystemet liksom hoppade hopprep av glädje. The net! Speed-Sandra! Wihiiiii, liksom!

Så jag köpte biljett till kvällens föreställning och jag kom i tid, mycket i tid, köpte två ”musketörer”, satt och tittade på folk (australiensarna är ungefär lika snygga som irländare för att hårddra det) och sen började filmen.

Sandra Bullock spelar Angela Bennett, en dataprogrammerare som jobbar hemifrån och vars sociala nätverk befinner sig online, inte IRL. Hon ska åka på sin första semester på åratal när hela hennes identitet raderas. Hon blir bestulen på sitt pass, sina nycklar, sitt namn, sitt liv. Någon har tagit kontrollen över hela hennes värld, hennes dåtid och framtid och det är inte lätt att vara kaxig i det läget men vad gör man när all information finns tillgänglig på nätet och fel person får tag på den?

Hösten 1995 var The net högtekologisk finaction när den var som bäst. Det var coola typsnitt på datorerna, det var datorer som PRATADE, för tusan, hon beställde till och med PIZZA online! Det var ju skitfränt och jättenytt och ingen hade en aning om då hur mycket och hur fort detta INTERNET skulle utvecklas.
Det är just denna utveckling som gör The net till ett ganska lättmobbat offer. Filmen känns nämligen inte så fräsch längre. Det känns som The net har femtio år på nacken och hur mycket jag än fattar rent intellektuellt att jag borde se filmen mer som ett tidsdokument än som en tajt thriller så går det inte.

2010 tycker jag The net är en ganska sugig film. 1995 tyckte jag inte det. Sandra Bullock är fortfarande söt som sockervadd och jag blir glad bara av att se henne i bild men filmen dammar när jag blåser på den även om jag inte ens tar i.

Till filmens försvar ska väl ändå sägas att tanken var god och det som då var nån slags framtids-hittipå-spännande-handling i nuläget mycket väl skulle kunna bli dagens sanning. Jag tror inte ens jag skulle höja på ögonbrynen.

Publicerat

Tre om en: Höjdare med Michael Douglas

Farlig förbindelse 1987

Det hade varit kul att ta reda på skilsmässo-statistiken i Sverige 1987-88 jämfört med åren innan.

Det hade varit kul att jämföra antalet otrogna män före och direkt efter denna film gick upp på bio. Det skulle förvåna mig mycket om förändringen låg inom felmarginalen.
För om Michael Douglas kan få en välutbildad snygg kaninkokerska efter sig, då går ingen jävel säker.

Dan Gallagher (Michael Douglas) är advokat och har en fin liten familj. En helg åker hans barn och den vackra frun (Anne Archer) bort och då händer sig den dumma lilla grejen att Dan träffar kollegan Alex (Glenn Close), dom käkar lite, dricker lite och knullar lite. Det tyckte Dan var alldeles tillräckligt men se, det tyckte inte Alex.

Alex vill ha mer och hon är en rätt envis kvinna. Hon är besviken på Alex och litegranna arg kan man säga. Dessutom har hon vissa psykopatiska drag som Dan inte lyckades nosa upp bland feromonerna på krogen och den bristen på luktsinne får han ångra på sitt sätt resten av livet.

Vad är det då som gör att Farlig förbindelse är så bra? Vad är det som gör att den fortfarande håller? Jo. Det är en mänsklig film.

Det går att sätta sig in i alla situationer. Det går att tänka sig att man är den trygga familjesnubben som bara vill ha lite kul, det går att tänka sig in i hur det känns att vara den bedragna frun och det går att känna frustrationen, ilskan och ledsamheten i att vara den andra kvinnan som bara fick nöja sig med kalla rester och inget mer.

Och apropå statistik, det skulle vara kul att se försäljningsstatistiken på dvärgkaniner före och efter den här filmen också.

 

 

 

 

 

 

 

Presidenten och miss Wade 1995

Filmhistorien är inte fullskiten av romantiska VUXNA komedier direkt. Alltså nu menar jag filmer där BÅDE mannen OCH kvinnan är medelålders eller äldre än så.

Listan där den äldre gråtinnige mannen blir kär i en mycket yngre kvinna kan göras kilometerlång och hur lite problem jag än har personligen med åldersskillnader så är det rätt uppfriskande att ibland se ett par på film som faktiskt skulle ha äktenskapstycke även i verkligheten.

Michael Douglas spelar Andrew Shepherd som är USA´s president och nybliven änkling. Annette Bening spelar Sydney Ellen Wade, en ettrig miljölobbyist som presidenten kärar ner sig i och givetvis får dom massmedia efter sig.

Deras kärlek ses inte med blida ögon av presidentens närmaste posse (Martin Sheen, Michael J Fox mfl) då röstsiffrorna dalar, men hans antagonist, senator Bob Rumson (Richard Dreyfuss) blir desto gladare.

Det här är en riktig bli-varm-i-hela-magen-film för mig. Jag sitter i soffan med ett delfinleende och nynnar på Julio Inglesias-ballader och tycker att livet är rätt behagligt. Michael Douglas och Annette Bening är så samspelta att det känns som om dom tycker om varandra även utan ett engagerat filmcrew runt omkring sig.

Jag tycker det är synd att Mr Douglas inte klämde ur sig fler liknande filmer när han var yngre och lite mindre kirurgiskt uppstramad i ansiktet. Men man kan inte få allt. Det går ju faktiskt att se om höjdarna istället för att drömma om dom som ändå inte finns.

 

 

 

Falling down 1993

Bill Foster (Michael Douglas) sitter i sin bruna bil. Det är varmt, han är svettig. Han har en liten gnutta snor under näsan. Ögonen är tomma och alldeles blanka.

Han sitter i bilkön från helvetet, en sån som inte rör sig en millimeter och med stressade bilister runt omkring sig som tutar till absolut ingen nytta. Ungar glor från baksätet i bilen framför, i nån annan bil pratades det högt, solen gassar, bilen ryker lite, en fluga kryper i nacken, AC:n är trasig, fönsterveven vill inte alls, oroliga oranga lampor blinkar från vägbygget utanför. Han läser bilstickers och försöker döda flugjäveln med en hoprullad dagstidning. Det surrande ljudet från dom små vingarna ekar inuti bilen, han slår och slår helt urskiljningslöst men surret fortsätter oförtrutet.

Bilarna tutar högre, paniken närmar sig, kön står fortfarande blixtstill. Då öppnar han bildörren, tar sin portfölj och går iväg. Han lämnar bilen precis där den står.

”Hey! Where do you think you´re going??” skriker en av dom griniga medtrafikanterna. Bill tittar på honom och säger ”Home”.

Dom här första fyra-och-en-halv-minutrarna i Falling down är några av dom tajtaste och jobbigaste minutrarna filmintro jag någonsin sett. Dom sätter känslan, dom sätter standarden i hela filmen och ingen normalt funtad människa har svårt att känna igen sig.

Det finns ingen vuxen människa som inte tänkt tanken att ta ett brännbollsträ och slå sönder allt i sin väg när det kommer en såndär dag då precis allt går åt helvete. Det finns dagar när alla människor man möter är fullständiga jubelidioter och livet självt bara vill jävlas och man fan inte pallar mer. Bill Foster har en sån dag. Han har fått NOG och jag förstår honom.

På sin väg från den övergivna bilen och hem träffar Bill en hel hög människor som på olika sätt retar honom. Det är allt från den koreanske kioskägaren som säljer svindyr läsk, det är störiga sjutglada ungdomar, det är McDonalds-personal, det är böghatare och golfare och nazister och det enda han vill är att komma hem och gratulera sin dotter på hennes 8-årsdag men ex-frun (Barbara Hershey) vill inte ha hem honom. Dom är skilda och hon vill inte att Bill ska träffa dottern.

Robert Duvall spelar polisen Pendergast som jobbar sin sista dag och använder den till att försöka lugna sin psykiskt störda (väl?) fru via telefon och till att ligga steget efter Bill och försöka både sätta fast honom OCH förstå sig på honom.

Falling down kan kritiseras för att vara mycket: rasistisk, provocerande, våldsglorifierande och totalskruvad vardagsrealistisk och jag kan skriva under på allt det. Men bortsett från allt det där så är Falling down, för mig, en intressant och underhållande resa in i den mänskliga paniken.

Om mattan skulle dras bort under mina fötter, om jag inte hade någonting alls att förlora, om livet bara var en spillra och jag kämpade som en tok för att hålla näsan ovanför vattenytan – hur skulle JAG bete mig då? Vad skulle jag göra? Vad händer när nog på riktigt är N O G?

Titta på Falling down och tänk efter litegrann vettja.

 

 

 

Publicerat

DE MISSTÄNKTA

Jag var nog rätt trög 1995.

Jag såg The usual suspects på bio och jag tyckte inte om det jag såg. Jag tyckte det var långtråkigt, det var ointressanta skådespelare och en medioker story och jag kunde inte för mitt liv förstå what the fuzz was all about.

Nu, femton år senare, ser jag om den och grips av en extrem längtan att applådera.

Gabriel Byrne är fortfarande en tämligen beige skådis i mina ögon men inte här, inte i den här filmen. Benicio Del Toro som den halvknepige och läspande Fred är helt genial, Stephen Baldwin är som dom andra Baldwinbröderna: halvtrevlig att titta på men gick kanske inte ut som kursetta från New York Film Academy.

Chazz Palminteri har försvunnit en smula från den stora filmvärlden vilket kanske inte är helt orättvist, men han är bra på att spela myndighetsperson, vilket verkar vara hans paradroll. Pete Postlethwaite är inte heller nån snygging trots sina extremt höga kindben men han är perfekt i konstiga små skumma roller liksom även Kevin Pollack.

Sen är det Kevin Spacey i rollen som Roger ”Verbal” Kint och han gör filmen till den gnistrande pärla som den faktiskt är. Det är en ynnest att titta på honom.

Bortsett från en minimal svacka i mitten av filmen så är The usual suspects väldigt nära att vara en riktig fullpoängare.

1995 gav jag den betyget 2. Det var inte bara snålt, det var fullständigt FEL.

Trailern finns här.

Publicerat

SALT

Det är få kvinnliga skådespelerskor som ensam kan – och får – bära en film. Just nu finns det mig veterligen bara tre: Julia Roberts, Sandra Bullock och Angelina Jolie.

I Angelina Jolies senaste jag-gör-det-enbart-för-att-försörja-min-familj-film spelar hon CIA-agenten Evelyn Salt i en riktig vem-är-du-vem-är-jag-levande-charader-thriller.

Salt är väldans lik i Bournefilmerna både i story och uppbyggnad och precis som när jag ser Bourne så vet jag att inte en enda ball twist ligger och lurpassar i vassen. Varenda steg går att förutse och det är så tråkigt att jag kämpar för att hålla mig vaken.

Liev Schreiber spelar den manlige huvudrollen, Salts kollega Ted, men han blir bara precis den bifiguren han är tänkt att vara. Salt är Angelina Jolies film, ingen annans.

Skådespelare som är för öppna med sitt privatliv (antingen genom egen glappkäft eller ihärdiga paparazzis) blir lätt rätt tråkiga skådisar i mina ögon. Det finns liksom ingen magi kvar när man blir fullskiten av info i varenda tidning som jobbar med färgbilder.

Jag tycker det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på Billy Bob Thornton och Brad Pitt eller på hur hon gör rent praktiskt när Brad filmar i Pakistan och hon ska natta Maddox och Pax och Sahara och Shiloh och Knox och Vivienne samtidigt – och ensam.

Jag tycker också det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på vilket perfekt karvat dockfejs hon har och hur extremt lika hon och Jessica Alba faktiskt är. Jolie är perfekt sminkad även när hon kastar sig mellan lastbilstak. Det är kaxigt. Jag skulle inte se ut så om jag slängde mig på det viset. Jag skulle bli jävligt…tovig.

Salt som film betraktad är som lösgodis i papphink. Tanken är god men allt smakar liksom likadant när det blir för mycket av det goda. För precis som med The Bourne Identity som fick uppföljare i The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum så kommer det komma både en Saltare och en Saltast efter den här. Jag kommer inte att se dom men dom kommer. Tro mig.

Publicerat

Michael Clayton

Smarta thrillers växer inte på träd, det gör dom verkligen inte. Därför blir jag lite glad när jag börjar titta på Michael Clayton.

Bara efter nån minut kommer jag in i thrillerkänslan och dom första tio minutrarna är ett garnnystan av lösa trådar som jag egentligen inte fattar ett jota av och detta till ljudet av störtskön åka-bil-på-natten-musik med en George Clooney i huvudrollen som har mer kajal än vanligt runt ögonen.

Som sagt, George Clooney är Michael Clayton. Han är ”städare” på en stor advokatfirma, han fixar snabba lösningar på trubbel, han har koll, han har dom rätta kontakterna. När hans firmakollega Arthur (Tom Wilkinson) gör bort sig på diverse olika sätt när han jobbar med en av firmans allra största klienter får Clayton uppdraget att få fason på Arthur, att tysta honom då han kommit över en del graverande information om nämnda klient.

Men, som sagt – igen – det är ett garnnystan där ingenting är varken självklart eller enkelt och trådarna är många och ibland rätt lösa.

Det går inte att vara trött och titta på Michael Clayton. Inte sömnig heller. Det gäller att hjärnan är tipp-topp-pigg och fräsch, det underlättar om man sitter rak i ryggen och helst då inte i soffan utan på en hård pinnstol utan armstöd och är det nån gång Red Bull har existensberättigande (förutom tillsammans med Jägermeister på krogen) så är det nu och med fördel intravenöst.

Michael Clayton är en bra film, inget snack om den saken. Men jag tycker det är nåt som fattas. Det är nog det där berömda ”det” eller så är den helt enkelt FÖR smart för mig.

Publicerat

16 BLOCKS

Det fanns en tid i världen när Bruce Willis var snygg.

Det fanns en tid i världen då Michael Madsen gjorde sitt bästa för att i alla lägen härma Willis rörelseschema och bli den nya Bruce. Jag tror inte han gör det längre. Jag tror han mer än gärna låter Bruce vara ensam Bruce på täppan för den täppan nuförtiden är både låg, ensam och ganska oansad.

I filmen 16 blocks visar Bruce Willis alla sina sämsta sidor – samtidigt. Han spelar polisen Jack Mosley som är alkad, har fjunig mustasch, fiskögon, dålig hållning och tycker livet är alldeles på tok för långt. Allt det där SKA han spela, det står i manus men det som OCKSÅ går fram genom rutan är hur jävla tråkigt han tycker det är. Han bryr sig inte ett skit om varken rollen eller filmen, han vill nog mest bara få sin lön och gå hem.

Jag tänker filmen igenom på hur det hade varit om Sean Penn spelat hans roll. Eller Michael Madsen för den delen, eller någon annan man som fortfarande ser skådespeleriet som ett riktigt yrke. För Bruce Willis som person drar ner den här filmen bra långt ner i gyttjan – men han är inte ensam om det.

Dom två andra huvudrollsinnehavarna är Mos Def som spelar fängelsekunden Eddie som ska vittna mot en hel hög av New Yorks korrumperade poliser och David Morse som, precis som vanligt, spelar just en av dom osympatiska vidriga poliserna.

Om Bruce Willis är isberget som får hela 16 blocks-produktionen att sakta sjunga mot havsbotten så är David Morse kaptenen som skiter i alla förvarningar och Mos Def är ankaret som simmar hundsim mot botten för att få hela skiten att sjunka snabbare.

Bruce Willis ser ut som om han är utklädd och ska gå på en illa planerad maskerad, David Morse ser ut som Sandra Bullocks ex-man Jesse James i ansiktet, med blekt bockskägg och svullna kinder och Mos Def, herregud, Mos Def låter som om han sugit i sig något han trott var en helium men både Dr Jekyll och Mr Hyde var framme och mixtrade med gasen. Han har en röst från helvetet! Han har en röst så vidrig att lyssna på att jag ett tag sitter med muteknappen under pekfingret för att slippa höra den.

På pappret borde 16 blocks vara en ordinär och fungerande actionrulle, en sån man ser, tycker är okej för stunden och glömmer medans eftertexterna rullar.

Det är den inte.

Publicerat

EXISTENZ

Redan elva år före Inception skrev David Cronenberg manus till denna lilla sci-fi pärla.

Allegra Geller (Jennifer Jason Leigh) är världens bästa och mest kända speldesigner. Nu har hon kommit på ett helt nytt spel och en helt ny form av spelande som kallas eXistenZ.

För att kunna spela måste man plugga in en pryl, en sorts spelenhet, längst ner i ryggraden – en bio-port.

Spelet ska lanseras och under värsta hysch-hyschet är ett gäng testspelare inbjudna för att provspela eXistenZ ihop med Allegra herself. Tolv utvalda blir inpluggade och precis när dom ”hamnat inne i” spelet blir Allegra skjuten av en av åskådarna som lyckats smuggla in en pistol genom metalldetektorn eftersom han tillverkat den av organiskt material, dvs kött och ben.

Ted Pikul (Jude Law), en skrivbordssnubbe som egentligen är där som hjälpreda åt spelföretaget, hamnar i skottelden och blir efter attentatet en självpåtvingad livvakt åt Allegra. Dom två hamnar i nån slags spel-limbo där eXistenZ lever sitt eget liv och vad som är verklighet och fiktion till slut blir svårt att avgöra, både för dom själva och oss som åskådare.

David Cronenberg har en otrolig förmåga att vara före sin tid. Flera av hans filmer uppfattas som sjuka, udda och svårbegripliga när dom kommer, men med några år på nacken brukar dom växa till sig och bli till små kultrullar för fler än mig. Jag är oftast inne i hans värld – med glädje – redan från början.

Sen är det med viss reservation jag jämför denna med Inception. Javisst, själva idén med parallella världar som rörs ihop är densamma, men för övrigt liknar filmerna inte alls varandra. eXistenZ är lite äckligare, lite mer old-school-latex-och-klegg-effekter och är bra mycket långsammare medans Inception är en nyskapande actionfilm anno 2010 med allt vad det innebär.

Publicerat

TRANSSIBERIAN

Det amerikanska paret Roy och Jessie (Woody Harrelson och Emily Mortimer) har varit i Kina och jobbat som någon form av hjälparbetare. Riktigt vad vet jag inte men det är tydligt att jag som tittar ska förstå att Roy och Jessie är snällisar, the good people.

Dom hoppar på Transibiriska järnvägen för att ta sig till Moskva och väl på tåget träffar dom på ett annat par, Carlos och Abby (Eduardo Noriega och Kate Mara), ett par som uppenbarligen inte har rent mjöl i påsen vilket jag som tittar får hjälp med att förstå för dom är mörkhåriga och lite skitiga, dvs the bääääd people.

Dessa fyra delar kupé, det är uppenbart något sexuellt i luften mellan Jessie och Carlos, Abby är mest bara skum och Roy är bara glad som en speleman och i det närmaste perverst intresserad av tåg.

Som passagerare på Transibiriska järnvägen är man som västerlänning inte kaxig. Att bli avsläppt på nån suspekt station längs vägen utan värsting-vinterkläder, att komma bort, att hamna i trubbel och behöva polishjälp ELLER hamna i trubbel och vara på andra sidan rättvisan, allt känns lika skitjobbigt, så visst är tanken god med en tågthriller på just denna sträcka.

Däremot är kanske inte tanken lika god att casta Emily Mortimer som tjejen med ett skumt förflutet som fängelsekund och värsting (bland annat) när hon ser ut som en frikyrklig bibliotikarie. Manus glappar betänkligt och flera gånger säger jag högt ”inte faaaaaaan skulle man göra sådär i den situationen? Bli GLAD när man kommer bort från sin fru mitt ute i ryska vildmarken, inte har en mobil, får sova på nåt Gulaghotel och ingen vet var man är?”.

Ben Kingsley som den ryske kriminalaren och Woody Harrelson som Roy är i alla fall lyckokast, det är tack vare dessa två som filmen är tittbar över huvud taget. För den ÄR på gränsen till just det. Tittbar.

Publicerat

FALSKT ALIBI

Jag undrar vem som skötte ekonomin i den här filmen. Jag undrar om han/hon har jobbet kvar.

Jag undrar om det är riktigt försvarbart att ha en budget och sen ge 95% av den som lön till Michael Douglas för att han ska tacka ja och sen sitta där alldeles viljelös och inte kunna bjuda på nåt godare än havregrynsgröt för resten av pengarna.

Okej. Jag fejsar fakta. Det fanns ett manus som på pappret säkerligen var bra. Filmen är en remake av Beyond a resonable doubt från 1956 och kanske var det en spännande film, vad vet jag? Filmbolaget hittade en regissör som villigt la ner sin energi i filmen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att regissören är Peter Hyams och att han hade sin storhetstid för 15 år sedan med van Damme-rullarna Sudden death och Timecop.

En sånhär film är bra om det är en twist som blir en twist till på slutet, om man som åskådare är fullständigt bortkollrad. Jag kunde gnomskåda hela filmen efter första kvarten och det är inte godkänt. Långt därifrån.

Michael Douglas gör sitt jobb och som vanligt gör han det bra. Den andra huvudrollen görs av Jesse Metcalfe som är mest känd som Gabrielle Solis unge älskare John Rowland i Desperate housewives. Han är genomskinlig som en manet.

Nej. Jag säger nej till det här. Det kunde ha blivit bra men det blev en riktig djupdykning där Michael Douglas får agera både flytväst, livbåt och åldrad sjökapten.

Publicerat

THE GHOST WRITER

Världens cineaster är inte bortskämda med filmer signerade Roman Polanski direkt. Det är synd tycker jag men med tanke på Polanskis något turbulenta privatliv så antar jag att det inte finns så mycket utrymme till just filmande.

Men säkert som amen i kyrkan så kommer filmen ”Polanski” att dyka upp bara nåt år efter hans död (när det nu blir, gubben är född 1933) för det är få människor som har ett sådant levnadsöde som han, få som fått sin gravida fru mördad av Charles Manson för att ta ett exempel.

I The ghost writer får vi följa spökskrivaren (Ewan McGregor) som får i uppdrag att skriva den brittiska före detta premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer och i ren Agatha Christie-anda, eller Hitchcock för den delen, så radas skumma händelser och människor upp som ett pärlband och mitt i alltihop är spökskrivaren – och åskådaren – som ska försöka klura ut det hela.

Kruxet för mig är att det aldrig tänder till, det blir liksom aldrig nervkittlande. Jag förstår att det SKA vara spännande eftersom musiken ligger som en nojjig ljudmatta bakom allt som händer men nej, it doesn´t really do it for me.

Ewan McGregor är en jäkligt subtil skådespelare som med närmast pedantisk fingertoppskänsla närmar sig sina roller. Han är en mänsklig kameleont och kan spela i stort sett vad som helst, göra det bra men ändå pratar jag aldrig om någon film han varit med om som ”du vet den där med Ewan McGregor”. Aldrig. Och det är stort, att aldrig göra rollen större än filmen. Motsatsen till detta är överspelarnas överspelare Ben Affleck som kämpar som en gnu i motvind att bli ihågkommen som DEN ENDA skådisen i alla filmer han gör.

The ghost writer är definitivt en sevärd film där skådespelarna är en tajt ensemble och manus är välskrivet och klurigt. Men, som sagt, det är något som fattas för att jag ska gå igång på alla cylindrar. Kan inte sätta fingret på vad, men nåt är det.

Publicerat

INCEPTION

För att vara en film jag sett fram emot att se ända sen premiären i slutet av juli så måste jag säga att jag väntat länge.

Det finns vissa filmer man ALLTID ska se helst under premiärhelgen och det är såna filmer som ”alla” går och ser. För ”alla” är inte tysta med vad dom tycker, ”alla” håller inte inne med viktig information – exempelvis slutet – och då står man där antingen med skyhöga och inte alls vettigt dimensionerade förväntningar eller så skiter man i att bilda sig en uppfattning och lämnar filmen helt åt sitt öde.

Alla jag känner som sett Inception har sagt samma sak. Åååååååå, den är såååå braaaaa! Det är ju kul. För filmen. Men kanske inte för mig.

Jag satt i biografen och hade pirr i magen strax innan filmen började. Jag vet inte när jag hade det sist (det kan ha varit Rocky V) men nu kändes det som att jag väntade på något alldeles extra.

En kaxig storfilm, en bejublad sådan gjord av härliga The dark knight-regissören Christopher Nolan och med jättefina Marion Cotillard i en av rollerna OCH en comeback av en av min tonårs mest slurpigaste posterboys: Tom Berenger! Vad kan gå fel liksom?

Helt ärligt, det lilla som skulle ha kunnat gå fel gjorde det inte. Leonardo DiCaprio i huvudrollen till exempel. Fan, killen KAN agera. Han går verkligen från klarhet till klarhet och är inte alls den lilla lenkindade pojkspolingen längre (även om han liksom Johnny Depp aldrig kommer att se ut som medelålders män).
Det som också hade kunnat bli en gäspning var Juno-tjejen Ellen Page i en riktigt stor roll men jag backar även här. Om Hollywood öppnar ögonen så har dom en briljant och helt perfekt Lisbeth Salander i just Ellen Page. Heeeelt perfekt.

Storyn då? Biograftjejen som presenterade filmen sa att man var tvungen att se filmen tre gånger för att fatta den och det håller jag inte med om. Eller så är det jag som inte fattat ett skit. Det KAN vara så men jag tror inte det.

Den handlar om ett gäng människor som jobbar med att förvränga människors drömmar, att liksom ta sig in i hjärnan när man/dom sover och manipulera drömvärlden för att få människorna dit dom vill. Det inte mer komplicerat än så även om det kan vara nog så komplicerat när drömvärlden växer ihop med verkligheten och därmed också insikten att det finns fler nivåer i drömvärlden och var i alla dessa världar befinner man sig – egentligen?

Det är klart, helst ska man inte se filmen med paltkoma och helst inte på en 19″-skärm. Nej, laddad med energi med nyputsade glasögon och en full biosalong med folk som har vett att stänga av mobilen, så ska Inception ses. Om inte så, inte alls.

Och hur det var att se Tom Berenger igen?
Hmmmm. Ja, det var ett kärt återseende även om jag flera gånger tänkte att det där inte är Tom Berenger, det måste vara hans pappa. Men det finns bara en snubbe i filmhistorien som har snyggare överläpp än den där karln och det är Jude Law och en snygg överläpp försvinner inte med åldern, i alla fall om man har vett nog att nobba nervgiftsinjektioner just där – och det har Mr Berenger, tack och lov.

 

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.