Oftast när jag tänker ”idag känner jag för att garva läppen av mig, jag sätter på en komedi” så blir det bara bajs av allting.
Jag hittar nån gammal film som jag tror är rolig, sen sitter jag i soffan som ett stort jävla frågetecken och bara stirrar på scenerna framför mig som LÄTT kan hålla mig för skratt och blir besviken på ett mycket tråkigt sätt.
Att vilja skratta men inte kunna är banne mig värre än att vilja gråta och misslyckas.
Den där garva-läppen-av-mig-tanken kom över mig igår igen och då låg Due date nära till hands. Den SKA ju vara rolig. Det är ju en KOMEDI. Skäggot Zach är med och Robert Downey Jr vill jag gifta mig med (när han är Iron man) så han borde kunna duga att fnissa lite åt också. Jag kör, det här kommer gå bra!
Jag var verkligen helt övertygad, länge, om att det här är en ROLIG film, en skratta-i-byxan-rulle, men jösses så fel jag hade. Jag skrattade två gånger. En gång åt när dom körde en pick-up över ett gupp och skäggot Zach satt på flaket, fast han satt inte när dom passerade guppet, då FLÖG han. Andra gången jag skrattade var när Robert Downey Jr föreslog att dom skulle köra över ett gupp TILL för att skäggot Zach skulle få flyga IGEN. That´s it liksom.
Due date är en enerverande film, en irriterande film men också en väldigt – tro´t eller ej – engagerande film. Otippat som tusan faktiskt. Flera gånger tänkte jag ”vad duktiga filmmakarna är på att få mig att känna saker, fast jag egentligen inte vill”, för så var det. Jag reagerade hela tiden. Jag blev ledsen och stressad och förbannad och rädd och nervös och glad och otålig och på slutet nästan lite charmad och gråtmild av det omaka kompisparet.
Nån komedi är det inte, inte som jag ser det, men en helt okej roadmovie är det absolut. Jag skulle definitivt kunna se om den och kanske kanske skrattar jag tre gånger då? Eller fyra? Eller inte alls?
Vem vet?
