Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.
Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?
Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.
Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.
