Twister

Så kommer den nu äntligen, min Philip Seymour Hoffman-helg.

Jag har väntat i många år på att få spendera en hel weekenda tête-a-tête med min absoluta favvo-film-sunkis men det går rätt trögt. Det är inte så att han ringer och tjatar direkt så nu tar jag saken i egna händer och gör tvärtom: jag bjuder in honom till mig.

”Philles” kameleontansikte kommer att pryda samtliga bloggar den här helgen och jag ska försöka bena mig igenom alla varianter av hans skådespelarrepertoar.

The talented Mr Ripley, Happiness, Magnolia, Synecdoche, New Work, Mary and Max och Twister är filmer med honom som jag redan skrivit om men idag och dagarna framöver kommer det fler. En hel liten hög med fler.

Nu är det dags att klä upp mig, inte så att det blir balklänning med såna där armbågslånga glättiga vantar och plastblommor i håret men väl rentvättade och – givetvis – grå mysbyxor PSH-helgen till ära.

Ååååå, det här ska bli roligt. Jag är så skönt förväntansfull och glad att hade jag haft löständer hade dom klapprat av ren eufori. Nu återstår att se om jag är ensam om denna PSH-fascination eller om du också gillar honom.

Wohoo! Nu kör vi!

Jo (Helen Hunt) var med om en brutalt stor tornado när hon var liten, så stor att trots att dom hann gömma sig i ett nödrum under mark så strök hennes pappa med. Det har satt sina spår kan man säga.

I vuxen ålder jobbar Jo som tornadojägare. Hon har uppfunnit en maskin som skulle kunna förlänga varningstiden inför en virvelstorm med flera minuter och befinner sig i filmens början på jakt efter den perfekta tornadon att skjuta upp den första maskinen i. Som sällskap har hon det i katastroffilmer ganska uppenbara gänget galna supernördar, med Dustin, en riktig prakt-äckel-nörd i spetsen (Philip Seymour Hoffman).

Jo ligger i skilsmässa från Bill (Bill Paxton) som även han är fascinerad av tornados men som i och med skilsmässan slutade jobba på fältet och istället fick jobb som väderpresentatör. Han är i färd med att gifta om sig med psykologen Melissa och dom letar upp Jo för att få dom sista pappren påskrivna och självklart hamnar dom mitt i en tornado. Eller två. Eller tre.

Twister som vanlig film betraktad är egentligen helt okej men ska man se den som katastroffilm så har en del i övrigt att önska. Frågan är bara vad?

Uppenbarligen är Twister ingen superdålig katastroffilm för då hade jag inte sett om den en fem, sex gånger men efter varje gång tänker jag samma sak: vad är det som fattas? Vad är det som gör att jag tycker den är ”bara okej”?

Kanske är det avsaknaden av känslor. Jag bryr mig egentligen inte om någon överlever. Jag får aldrig panik, vare sig mammapanik (som i Deep impact när mamman lämnar sitt barn åt sitt öde) eller partnerpanik (som i Dante´s Peak när jag verkligen känner hur kära Linda Hamilton och Pierce Brosnan börjar bli i varandra och hur synd det vore om någon av dom dog). Att slänga in lite hundar här och där som kommer-dom-klara-sig-jokrar biter inte på mig. Jag skiter lite i om hundar blir räddade eller inte. Ja, sån är jag.

För att vara gjord 1996 så håller effekterna i Twister förvånadsvärt bra. Det känns att allt inte är datorgjorda effekter utan en del stormeffekter och dess förödelse är faktiskt gjorda på plats med en Boeing.

Om ryktet stämmer att Twister ska restaureras och släppas som 3D-film på bio vet jag inte. Men OM det stämmer så känns det som en film åtminstone jag tänker skippa.

Kategori: Twister

Tänk att få hänga en hel helg med Philip Seymour Hoffman