Marcellos pappa vill att Marcello ska spela fotboll. Han vill att Marcello ska bli fotbollsproffs.
Marcello själv hatar fotboll. Han vet vad han vill – han vill ha en riktig kompis och han vill kunna flyga.
Att få en kompis kan verka enkelt men för Marcello är det lika mycket en hägring som en CocaCola-automat i öknen. Han blir mobbad i skolan och det enda hans självförtroende säger honom när han ser sig själv i spegeln är att han är sämst i hela världen på precis allt. Och att kunna flyga, hur ska han kunna göra det när han är världens mest höjdrödda pojke?
När den libanesiska flickan Fatima börjar i Marcellos klass faller en av bitarna på plats: han får en kompis. Fatima är dessutom inte vilken tjejkompis som helst, hon är tuff, hon älskar att spela fotboll och hon får Marcello att känna sig annorlunda inombords. Hon får honom att känna sig bäst i Sverige och vad kan stoppa den bästa lille killen i hela Sverige från att uppfylla sin största dröm – att flyga?
Peter Birro har skrivit manus, Ulf Malmros har regisserat, Mikael Nyqvist spelar pappan och jag mest bara ler. Som barnfilm känns den här som en bortglömd liten rulle och det är synd för den är bra. Den funkade även på mina föräldrar när vi såg den på bio på midsommarafton 2002 och jag har sett den många gånger sen dess.
Det är uppfriskande att se mobbarrullar ibland för det sätter igång sovande aggressioner och empati, såna känslor som aldrig får glömmas bort.
