Kategori: våld

Publicerat

Frontier(s)

För att en film ska bli spännande måste den i mina ögon ha en rätt tydlig story och situationer i vilken jag kan sätta in mig själv i (om jag vill) och/eller känna igen mig i.

För mig är det också viktigt att filmens huvudpersoner är sådana jag kan känna sympati för, såna jag bryr mig om och vill väl. Att kasta in femtiofem kubikmeter artificiellt blod gör ingen film varken bra eller spännande, inte ens om den är fransk och ska vara sådär ”superäcklig”. Nyligen utskurna tarmar i närbild hjälper inte heller, inte avkapade hälsenor (jo, i Jurtjyrkogården, men då var hela filmen läbbig) eller döda människor inlindade i plast och upphängda i kylrum.

Nu måste jag erkänna att jag blev besviken. Frontier(s) är återigen en film som en del säger är ”det värsta dom sett” men jag tittade och käkade lunch samtidigt helt utan problem och det gjorde jag av en enda anledning: jag brydde mig inte ett skit om människorna i filmen dog eller överlevde.

Frontier(s) för mig är BARA en film och jag kan med lätthet se kameramän och make-up-artister springa omkring under inspelningen och då tappar filmen liksom hela meningen.

Ungdomar som kommer till ett läskigt motell med tveksam personal såg jag redan med avbitna naglar i Hostel (2005), att det är ett hotell drivet av franska nynazister i den här filmen är liksom inget extra pålägg, mer härsket smör.

Äsch. Det här var bjäfs.
Numera bortglömt bjäfs.

Här finns filmen.

Publicerat

SALO ELLER SODOMS 120 DAGAR

Jag undrar litegrann vad som rörde sig i skallen på Pier Paolo Pasolini runt 1974 när han bestämde sig för att göra den här filmen.

Jag undrar om han på riktigt tyckte att den sexuellt perverterade Marquis de Sade var en intressant kille och därför ville gestalta hans udda idéer på film, jag undrar om han såg sin chans att göra en porrfilm som i konstens goda namn skulle gå upp på vanliga biografer och jag undrar om han själv var nöjd med resultatet?

Alla dessa frågor kommer för evigt bli obesvarade eftersom Pasolini blev brutalt mördad bara veckor efter denna films premiär. Han blev mördad av en ung homosexuell prostituerad som upprepade gånger körde över hans kropp med en bil. Det är i alla fall polisens tes. Den anklade mördaren står fortfarande fast vid att han är oskyldig.

Jaha. Vad handlar den här filmen om då, mer än det som ”alla” redan vet: att folk tvingas äta bajs?

Jo, i ett vackert palats i staden Saló upprättade Mussolini en fascistisk ”fristat” i slutet av andra världskriget. Fyra högt uppsatta och (förstås) manliga fascister handplockar en grupp unga och mycket vackra män och kvinnor för att utnyttja dom sexuellt, för att använda dom i allsköns orgier, för att utsätta dom för brutalt våld och fruktansvärd förnedring. Det blir en spiral som börjar (i sammanhanget) tämligen oskyldigt men ju längre tiden/filmen går ju mer vidrigheter utsätts ungdomarna för och allting leder fram mot det oundvikliga slutet då dom torteras till döds.

Det säger sig själv, det här är ingen film att se när man vill fly vardagen, må lite bättre och drömma sig bort till en annan värld, i alla fall om man inte råkar heta Marquis de Sade (vilket ju är föga troligt).

Det här är tungt och vidrigt, det är mer en orgie i människans svartaste skrymmen (och nu syftar jag inte enbart på den kroppsliga ”tvåan”) än något ”spännande och småporrigt”. Att det är snyggt filmat och att Pasolini är grym på bildkomposition tänker jag på i ungefär en kvart sen blir jag mest förbannad, speciellt på den skelögde äcklige fascistgubben som är mer än lovligt besatt av både andras och sin egen bakdel.

Jag har svårt att bedöma det här som en vanlig film tyvärr. För mig är det mer en företeelse, en ”snackis” och en spekulativ liten del av filmhistorien. Jag häpnar inte, jag imponeras inte och får inte fram ens en liiiiten hulkning.

Vilken intention Pasolini än hade med filmen så misslyckades han rätt hårt med att nå fram med den till mig. Däremot har den faktiskt vissa tankeväckande kvalitéer som det är svårt även för mig att bortse ifrån. Det gör att jag varken kan eller vill såga den jämns med fotknölarna men en BRA FILM är det inte.

.
Publicerat

THE LAST HOUSE ON THE LEFT

Häromdagen skrev jag om filmen I spit on your grave, en film i rape-and-revenge-genren som jag inte tyckte så vidare värst bra om. Filmer utan egentlig handling som enbart syftar till att få visa grafisk våld en masse funkar inte på mig, oavsett vad baktanken är. The last house on the left är en film i samma genre men med en helt annan känsla.

En familj bestående av mamma (Monica Potter), pappa (Tony Goldwyn) och 17-åriga dottern Mari (Sara Paxton) åker till sitt sommarhus för att försöka läka såren efter sonen/broderns död. Mamman är fullt förståeligt överbeskyddande mot sitt nu enda levande barn och när dottern vill låna bilen för att åka in till stan och träffa sin kompis Paige (Martha MacIsaac) får hon ett ja om än väldigt motvilligt.

Paige och Mari hamnar av en kombination av slump och dumma val på ett motellrum tillsammans med en ung kille, Justin (Spencer Treat Clark). Dörren till rummet öppnas och in kommer Justins pappa, farbror och farbroderns flickvän, ett gäng skrupelfria och gränslösa psykopater som inte har för avsikt att släppa ut tjejerna i frihet och dessutom behöver dom Maris bil.

Färden fortsätter, likaså byggs den suggestiva känslan upp och det enda jag förstår som iakttagare är att det kommer gå käpprätt åt helvete för tjejerna. Och ja, det gör det. Men det slutar inte där. Utan att avslöja för mycket så får mamman och pappan en avgörande roll och då sitter jag där i soffan alldeles svettig och uppriven, för hur FAN skulle jag själv reagera om min dotter kom hem i det närmaste död och dessutom brutalt våldtagen? Hur skulle jag bete mig mot förövarna när jag träffade dom?

I den här rätt smala och specifika genren tycker jag The last house on the left är bland det bästa man kan se. Visst är våldet närgånget och geggigt men det känns inte för en sekund onödigt. Ska jag jämföra den här med någon annan film så är den mer lik Funny games i grundkänsla än I spit on your grave även om familjen i Funny games inte lyckades med det enda denna film (och ISOYG) egentligen går ut på: att hämnas och det riktigt jävla ordentligt.

Publicerat

I SPIT ON YOUR GRAVE

Jennifer (Sarah Butler) har hyrt en stuga mitt ute i ingenting. Tanken är att hon ska bo där alldeles själv i några månader för att skriva klart en bok.

Redan på bensinmacken en bit därifrån träffar hon på traktens byslödder, tre relativt unga män med lika skev syn på sig själva som på kvinnor i stort.

Jennifer är en snygg tjej med långt hår, tajta byxor och skräckfilmslinne, killarna ser ut som vilka killar som helst. Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen.

Bilder och ord-Sofia har myntat ett fenomenalt beskrivande samlingsord för denna typ av män: tortyrlantis. Inget ord kan stämma bättre. Dessa mentala missfoster känns som både en anledning till och en konsekvens av en avbefolkad glesbygd.

Rape-and-revengefilmer är egentligen inte min grej alls. Att på nära håll behöva bevittna en segdragen gruppvåldtäkt bara för att få känna den uppfinningsrika hämndens ljuva doft efteråt, nej, den delen av reptilhjärnan finns inte hos mig. Jag blir snarare bara än mer hatisk mot svaga män som tror sig bli starka i grupp och det är en känsla som inte släpper bara för att filmen tar slut. Den sitter i ett bra tag och det känns inget vidare faktiskt.

Däremot undrar jag hur länge det kommer dröja innan vi i jämlikhetens namn får se en omvänd rape-and-revengefilm. Vem blir först med att filma fyra-fem samvetslösa kvinnor som brutalt våldtar och skändar en ensam man?

Kan man göra en film av en doktor som syr ihop folk till en mänsklig tusenfoting då kan man banne mig göra film av vad som helst.

Publicerat

VALHALLA RISING

Att sitta bredvid mig och titta på Valhalla rising måste vara som att gå på bio med gänget från En annan del av Köping och se en otextad version av någon rulle regisserad av Sergei Eisenstein.

Alltså, jag kände mig som en riktig hjärndöing när jag redan efter fem minuter började ställa djuplodade frågor som ”Vad gör dom nu?” och ”Vem är han?”
Men vad tusan ska jag göra, JAG FATTAR JU INTE!

Filmen är tyst, den är skitig, den är snyggt filmad, den är våldsam, det skvätter blod och lera och Mads Mikkelsen är sjukt tuff i sin nydeffade tatuerade kropp men vad hjälper det när man måste vara Saida för att fatta vad den handlar om?

Dansken Nicolas Winding Refn har både skrivit och regisserat Valhalla rising och ligger även bakom Pusher-filmerna och den apknepiga Bronson och jag kan lugnt säga att jag lär inte tänker rusa till biografen när hans nästa film kommer. Jag tänker knappt fundera på att se den och OM jag får för mig att göra det ska jag se den sist av alla så jag kan läsa recensioner och få handlingen berättad för mig innan, för jag vägrar titta på en film av honom igen och känna mig som ett krockmongo för att jag inte hänger med i det mest fundamentala i film: storyn.

Publicerat

HARRY BROWN

Harry Brown (Michael Caine) är en pensonerad före detta marinsoldat. I sakta mak följer han sin fru Kath som ligger för döden och för att skingra tankarna spelar han schack med bäste vännen Leonard.

Båda männen bor i ett område där ungdomsgäng tagit lagen i egna händer. Det mördas, hotas, drogas öppet och för fullt och Leonard blir till och med trakasserad i sitt eget hem. Han bestämmer sig för att beväpna sig och visar Harry jättekniven som han införskaffat.

Så dör Kath och Harry blir ensam på riktigt. Bara dagar efter begravningen ringer det på dörren och polisen Alice Frampton (Emily Mortimer) stiger in. Hon har dåliga nyheter. Leonard har blivit mördad.

Harry Brown är en film om moral och brist på sådan. Det är en film som dels rör upp riktiga grottmanskänslor (ja, grottkvinnekänslor också bitvis), dels får mig att vilja somna. För det är en långsam film som inte ska ses när man egentligen borde sova för risken är större att man vaggas in av John Blund är vaknar till liv av hederlig action, för hederlig action existerar inte här. Här går det bara saaaakta.

Harry Brown som person är i långa och många stycken väldigt lik Clint Eastwoods karaktär Walt Kowalski i Gran Torino. Länge, länge trodde jag det var i princip samma film. Men det är det inte. Där Gran Torino växer och blir en film som stannar kvar där krymper Harry Brown och blir en brunbeige gubbarulle utan själ.

Men jag somnade gott efteråt.

Publicerat

GOMORRA

Filmen börjar i ett fancy solarium. Vältränade machosnubbar ska bättra på brännan och medans dom väntar passar dom på att få lite skön manikyr.
Det är viktigt att vara snygg, det är viktigt att vara proper, det fattar jag som tittar och sen säger det bara BANG-BANG-BANG. Sekunderna senare ligger dom nybrända som blodiga köttberg runt om i solariet, alla skjutna i nacken.

Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grunden för filmen. Boken (liksom filmen) handlar om bostadsområdet (och slummen) i Le Vele i Scampia norr om Neapel. Den handlar om maffian, den handlar om när livselixiret stavas S-T-Å-L-A-R, den handlar om unga killar vars enda mål i livet är att bli en av dom, att klara inträdesproven till klanen, att få respekt – att bli ”nån”.

Regissören Matteo Garrone har antagligen medvetet valt att inte namnge skurkarna vid sina riktiga namn i filmen så som Saviano gjorde i sin bok. Kan vara ett genidrag då maffian utfärdat ett dödshot på Saviano men Garrone klarade sig.

Men boken är sann och filmen är sann och det känns. Det är Savianos egna insamlade fakta från verklighetens Totò, Marco och Ciro. Det är vidrigt och skitigt och rått och våldsamt – men det blir aldrig intressant. Det är synd och jag förstår inte riktigt varför. Kanske sätter jag upp en mental mur mot dessa ungar för jag orkar inte ta in misären, kanske är det så? Kanske är fokus för mycket på våldet och för lite på människorna bakom? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en okej film, men inte så mycket mer än så. Jag borde nog läsa boken.