Jag undrar litegrann vad som rörde sig i skallen på Pier Paolo Pasolini runt 1974 när han bestämde sig för att göra den här filmen.
Jag undrar om han på riktigt tyckte att den sexuellt perverterade Marquis de Sade var en intressant kille och därför ville gestalta hans udda idéer på film, jag undrar om han såg sin chans att göra en porrfilm som i konstens goda namn skulle gå upp på vanliga biografer och jag undrar om han själv var nöjd med resultatet?
Alla dessa frågor kommer för evigt bli obesvarade eftersom Pasolini blev brutalt mördad bara veckor efter denna films premiär. Han blev mördad av en ung homosexuell prostituerad som upprepade gånger körde över hans kropp med en bil. Det är i alla fall polisens tes. Den anklade mördaren står fortfarande fast vid att han är oskyldig.
Jaha. Vad handlar den här filmen om då, mer än det som ”alla” redan vet: att folk tvingas äta bajs?
Jo, i ett vackert palats i staden Saló upprättade Mussolini en fascistisk ”fristat” i slutet av andra världskriget. Fyra högt uppsatta och (förstås) manliga fascister handplockar en grupp unga och mycket vackra män och kvinnor för att utnyttja dom sexuellt, för att använda dom i allsköns orgier, för att utsätta dom för brutalt våld och fruktansvärd förnedring. Det blir en spiral som börjar (i sammanhanget) tämligen oskyldigt men ju längre tiden/filmen går ju mer vidrigheter utsätts ungdomarna för och allting leder fram mot det oundvikliga slutet då dom torteras till döds.
Det säger sig själv, det här är ingen film att se när man vill fly vardagen, må lite bättre och drömma sig bort till en annan värld, i alla fall om man inte råkar heta Marquis de Sade (vilket ju är föga troligt).
Det här är tungt och vidrigt, det är mer en orgie i människans svartaste skrymmen (och nu syftar jag inte enbart på den kroppsliga ”tvåan”) än något ”spännande och småporrigt”. Att det är snyggt filmat och att Pasolini är grym på bildkomposition tänker jag på i ungefär en kvart sen blir jag mest förbannad, speciellt på den skelögde äcklige fascistgubben som är mer än lovligt besatt av både andras och sin egen bakdel.
Jag har svårt att bedöma det här som en vanlig film tyvärr. För mig är det mer en företeelse, en ”snackis” och en spekulativ liten del av filmhistorien. Jag häpnar inte, jag imponeras inte och får inte fram ens en liiiiten hulkning.
Vilken intention Pasolini än hade med filmen så misslyckades han rätt hårt med att nå fram med den till mig. Däremot har den faktiskt vissa tankeväckande kvalitéer som det är svårt även för mig att bortse ifrån. Det gör att jag varken kan eller vill såga den jämns med fotknölarna men en BRA FILM är det inte.
